Värdering - Skrivpuffs utmaning den 24 november.

Jag värderar jättemycket att få bo där jag bor.
Att få ägna mina dagar åt det jag brinner för.
Att få skriva på heltid om det som intresserar mig
Att vi har tre jättefina ungar och redan hunnit få 5 barnbarn.
Att vi har det så bra, jag och maken
Att ha mina föräldrar kvar och få umgås både med dem
och med min makes föräldrar.
Att få ha goda grannar och känna mig välkommen till dem.
Att det snart är jul och vi får vara tillsammans allihop
och just nu värderar jag också, jättehögt
vårt nyrenoverade sovrum och läshörna.
och sist men inte minst
värderar jag vår fjant-tant till hund
Vinka, vår fyrvägskorsning.
Det finns ingen som hon.

Att behålla kreativiteten och få nya insikter kan man ibland få leta efter.

Jag försökte vara med och lägga klickgolv i sovrummet men det gick inte så bra med flera hantverkare, dessutom har ju gubben det som arbete bl.a. så han tyckte det gick bäst att vara ensam. Jag har ju mitt arbetsrum bara vägg i vägg så jag gick dit in och jobbade med mina kvinnor istället.
Ryckte bara in och hjälpte honom när det behövdes.

Jag hade ju varit bort från min historia för någon dag och genast började jag känna mig obekväm.
Började tvivla och tänka: har jag kanske tagit på mig för mycket, jag blev nästan deppig. Historien är ju så enorm, så svår och omfattande så åt vilket håll ska det bära iväg. Det finns så många vägskäl och så många stickvägar som har en tendens att spreta åt alla håll. Så många som jag nog inte alls bör följa.

Men jag började läsa in mig på min historia och slog i böcker och plötsligt satt jag mitt i händelsen och antecknade händelseförloppet. Jag visste vad som skulle hända!!! Åh, så glad jag blir när det flyter på så bra och speciellt nu när jag insåg att mitt tvivlande bara var ett tecken på kreativitet. Det är skönt när den insikten bara faller över mig.
Nu är det bara att jobba på!

I fredags fick jag mig tillsänd denna bok. Som jag kommer att lusläsa kommande vecka.

Ingen bästsäller kanske.

Men en bok som jag länge varit på jakt efter i mitt arbete. Jag hoppas att den motsvarar en del förväntningar som jag har fått på den.

Den är skriven av Phebe Fjällström, 1991.

Min förlorade tvillingsjäl.

Skrivpuffs utmaning den 4 november 2010. Jag snubblade genom gräset, med marsvinsburen . Med den mening att jag skulle plocka maskrosblad och andra godheter åt mitt lilla husdjur men så snart jag kom bakom uthusknuten sjönk jag ner, utan möjlighet att gå ett enda steg till. Utom synhåll från någon annans ögon gav jag efter för mina krampande muskler och kastade mig ner i gräset allt medan tårarna rann. Min kropp drog ihop sig i gråtattack efter gråtattack, i sina försök att bli av med den fruktansvärda klampen som hotade att växa och kväva mig. Tidigare på morgonen hade jag hört flyttbilden dundra förbi och ännu värre blev det när det mindre ljudet hördes passera vårt hus. Då hade jag knipit ihop tårkanalerna och tryckt ner alla känslor i tryckkammaren som jag inte visste fanns i mitt inre. Den som hotade att spränga mig nu. Jag kramade gräsrötterna mellan mina fingrar. Sommaren var varm och skön men att glädjas åt det kunde jag inte . Inte när min bästa vän hade flyttat. Vi som delat allt, skola, fritid, telefonen, cykelturerna, skidturerna, pojkarna, kompisarna, ja, till och med våra egna hem. Vi som jämt varit tillsammans, aldrig grälat, aldrig varit osams om något. Vi var tvillingsjälar som hade levt bara några kilometer från varandra men nu hade hela 50 mil emellan oss. Jag måste ju fortsätta mitt liv utan hennes klingande skratt, utan hennes stödjande tankar, utan hennes upptåg eller våra gemensamma utflykter. Trina, så hette marsvinet. Jag flyttade över mina sargade tankar till henne och lät dem försöka trösta mig. Som i ett dimmigt filter lindade jag in det svåra i mitt inre och förstod att jag nu klarat av den första pressen. Många blev de stunder när jag gläntade på filtret och lät känslorna komma fram. Men nu steg jag upp, plockade några maskrosblad och bäddade in mitt marsvin i sitt bo. I mitt nästa brev till min vän gläntade jag på mitt filter. Papperet blev vått.

En speciell plats. Skrivpuffs utmaning idag. den 31 oktober 2010.

Känslan är speciell att se stenen där i forsarnas mitt igen. Lite omständig att nå särkilt om vattnet är högt. Men om man kommer sig dit och får sätta sig ner där i lugnet, mitt i infernot. Där omvärlden slutar att existera och alla svåra tankar drunknar i djupa vattenvirvlar. Ingenting känns svårt, ingenting är omöjligt där mitt i strömmen. Den helande känslan man tar med sig därifrån kan man leva på i flera år.

Denna skrivardag började med en "gråspett".

Ja, jag sa ju att jag skulle skriva hela dagen idag.
Det första som hände var "Gråspetten" som satt på talgbollen utanför fönstret och tittade på mig när jag åt frukost. Den måste jag ju bara fota och göra ett inlägg på Skogstrollettycker-bloggen. Kolla på min andra blogg, ifall ni är intresserade.

Så kom E hem med ett slaktat lamm som ju måste packas ner i frysen. Det tog ju inte så länge så var det gjort men sen... skulle jag skriva.
Jag gick upp och satte på min lilla dator och fastnade direkt. Hur såg en lappkvinna ut under första hälften av 1800-talet. Ja, det var att leta fakta och försöka få ihop kvinnan till något trovärdigt och jag tror faktiskt att jag lyckades någorlunda. Sedan flöt det på ganska bra, tills det blev middag.
Jag är bara halvnöjd över denna skrivar dag. Bättre tag en annan dag.

Från och med imorgon ska jag lägga allt krut på mitt skrivande!

Nu längtar jag till imorgon, när jag får fortsätta på min historia.
Alltså mitt research-arbete har nog nått sitt vägs ände.
Jag klarar inte att få in mer fakta i min skalle och läsa all fakta i alla böcker,
hur ska jag kunna komma ihåg var just den informationen fanns som jag skulle kunna utnyttja mig av,
vid just det tillfället.
Nej, någon gång måste jag sätta stopp och jag tror det måste bli här.

Visst, historier som jag hör och historier som jag får ta del av är fortfarande intressanta och kan många gånger trigga igång min fantasi. Den måste jag vara rädd om och den får inte ligga på latsidan om det ska bli en bra historia. Men att all insamling av fakta, håller faktiskt på att stå mig upp i halsen. Det får inte kväva min inspiration. Nu ska jag skriva, ge mig i kast med min historia och det ska bli så intressant.
Jag vet fortfarande inte vad som kommer att hända. Jo, jag har ju skrivit en hel del sidor så visst vet jag början, men sen...?

Ja, igår var det dags för min föreläsning i sameföreningens regi, i Arjeplog.

Jag fick där berätta om min bok, Pintorparhäxans elev och om arbetet med min nästa som kommer att handla om samer och nybyggarnas kvinnor under 1800-talet.
Här uppe i mellersta Norrland.

Roligt att få presentera mina fundrationer, för det finns ju ingen nu levande, att prata med som levt under den tiden. Men kanske folk som har berättelser eller kanske kommer ihåg vad äldre folk har berättat för dem.
Att etablera kontakter med folk som är intresserade och som kanske kan bidra med infomation och
upplevelser från den tiden.

Så jag får väl fortsätta att fiska, om är det någon som läser det här. Som har någon berättelse eller något annat att bidra med om livet på 1800-talet. Om kvinnorna som nybyggare och lapplivet på 1800-talet. I Norrlands inland med snudd på fjällen. Hör av er!

En magisk motionsrunda.

I början av augusti far vi iväg, jag och hunden Vinka, för en springarstund längs grusvägen. Klockan är halv elva på kvällsnatten. Efter den blöta dagen, hänger regnet kvar i grässtråna, som nickande står på vallen och i skogsbrynet. Fortfarande tyngda av vattnet som forsade över dem idag. Redan ut på bron möts jag av ett märkligt olivgrönt skimmer som syns mellan skogkantens grönare grenar. Skimret övergår på ett naturligt sätt i den blåa natthimlen. Där uppe lyser månen gul och rund som motvikt till den klart gulröda horisonten i norr. Fortfarande så här i norra delen av Sverige så är det ledljus hela natten i några veckor till.

Vi springer genom det disgråa gräset ner mot grusvägen.

Springer vår runda men när vi vänder tillbaka mot norr, uppenbaras ett säreget ljus, som inte har sin motsvarighet någonstans. Den kristallklara himlen visar att natten är nära, upplyst av av månen bakom oss och av den färgsprakande himlen framför oss. Dimman stryker utan att beröra oss, över hundens päls och min känsla av att springa på moln känns overklig men befriande. Längs myren som vägen korsar, ålar mjuka dimbankar fram, mellan de fåtaliga träden och vi springer som i trans. Jag håller hunden i stadigt grepp men även hon är tagen av stundens allvar. Alls inte beredd på flaxet vid vägkanten, alldeles intill oss. Hon störtar dit och jag hoppar handlöst med. Jag har ju lindat hundkopplet runt handen så vi sitter ihop. Det flaxar till igen, i stillheten och ett kraftfullt skrattande hörs från de flyende bruna fåglarna. Ripor!

Magin är bruten men inte skönheten!

Vi fortsätter hemåt fast i lite makligare tempo

och då och då, måste jag dra hunden framåt.

Väl hemma är jag tacksam för att ha fått vara med

om, ett av naturens skönaste ögonblick.

Kommer jag aldrig att glömma!

Dagens skrivpuff är ”Beröm” eller det här blev en motsats.

Hände under skolåret 1967.

Efter några timmars lektion är det matdags och hela klassen samlas utanför matsalen. Jag och min bästis Birgit står i ordnade led i väntan på att få gå in till skolbespisningen.

När alla klasskompisar står på sina platser mascherar vi in och var och en ställer upp sig bakom sina förutbestämda stolar. Fröken ska sitta vid bordsändan med de fem pojkarna i vår klass, närmast sig på sin högra sida. De är svårast att hålla koll på så därför vill hon ha dem nära sig. Efter att alla har placerat sig drar vi ut stolarna och sätter oss.

Slamret från köket tilltar och utanför svängdörrarna fylls serveringsvagnen på. Idag är det leverbiff och potatis som står på menyn.
Så kommer mattanten och langar upp 3 leverbiffar på varje tallrik, sen 2 potatisar åt alla. Sist kommer sleven som jag fruktar. Lingonsylten!

- Inte så mycket, hinner jag säga men fast hon är snäll så hör hon inte nyansen i min bön. Hon är ju inte van att lyssna på varje liten önskan. Hon har en slev och tallriken ska fyllas så eleven blir mätt. Så har hon alltid gjort och hennes inpräntade mått är en slev per tallrik.

Plask! Så ligger den röda sörjan där, en vämjelig klump som gör att de goda leverbiffarna växer i munnen av bara tanken. De måste ju blandas ihop med den starka smaken av lingonsylt för att om möjligt få tallriken tom när måltiden är över. Jag klarar inte detta, förstår jag på en gång.
- Kan du inte ta över lite av min sylt, viskar jag bedjande till min bästis.
- Nej, snälla du, viskar hon tillbaka. Jag har ju nog med min egen.

Mina leverbiffar försvinner och potatisen också men nästan hela den förskräckliga syltklumpen är kvar. Paniken är nära, hoppas att ingen ser, tänker jag och lägger min väns tallrik över min. Så osynligt som möjligt pressar jag ihop våra båda tallrikar. Skulle ju vara förargligt om sylten syns.

Tallrikarna går vidare längs bordskanterna och när de når pojkarna får jag till min fasa se hur de lyfter, viskar och pekar mot matkärlen där på bordet. En tallrik till läggs ovanpå högen innan den styrs vidare mot personen som för dagen ska gå med tallrikshögen och mjölkmuggarna till serveringsvagnen. Då får jag se frökens blick och hennes hy, som börjar skifta färg.

Hon ställer sig sakta upp. Tar ett grepp om den lilla glipan mellan matskålarna och lyfter. Sylten har kletat fast och droppar sakta ner från tallriken ovanför.
Då lyfter hon rasande blicken och högröd i ansiktet väser hon och ryter fram:
- Vem har inte ätit upp lingonsylten?
Allas blickar söker runt personerna kring bordet och spanade in mej.

Jag kunde bara nicka, med tårarna hotande nära. Jag svalde och svalde och svalde. De fick inte komma fram!

Väl ute i kapprummet kom den killen som gick i klassen över mig. Den som jag beundrade mest av alla just då, fram till mig.
- Du ”skråle då int”(grät då inte), sa han med berömmande ord, samtidigt som han satte på sig mössan. Snett och tufft.
- Nä-ä, var det enda jag fick ur mej men mitt leende sa väl allt. Åh, så stolt jag blev!

Jag var 11 år och gick i 5:an.

Att komma hem - Skrivpuffs utmaning idag!

Jag styrde min båt från standen och gungade iväg på vågorna de blå. Solen sken och endast en ljum vind blåste över den krusiga vattenytan. Sakta började jag ro och det kluckade så vackert mot båtens stam. Känslan av frid och ro fyllde mitt hjärta. Jag kastade ut mitt flöte mest för att få sitta där ensam i universum och att bara få njuta. Oväntat blev en virvel synlig i det svarta vattnet. och mitt bete drogs plötsligt ner i djupet. Med våldsam kraft böjdes spöet ner i en båge och förskräckt lade jag upp årorna på båtens sidor för nu hade jag fullt upp med att hålla i spöet och min båt böjrade glida framåt, allt fortare. ´ Friden och ron hade bytt plats med spänning och ovisshet Båten snodde runt, runt allmedan jag fick kämpa för att hålla fast besten, jättegäddan - som till slut tröttnade. Stilla och nöjd började jag ro igen längs sjöns veckiga yta Hem till den lilla stugan - med följde mat för flera veckor.

Det gäller att hålla balansen,oavsett omständigheterna!

- Stanna bilden nu, menar jag och pekar . På den där parkeringsplatsen. Jag måste ut och kissa. - Ja men du, vi har ju så liten tid på oss. Kan du inte hålla…. säger min man men bromsar ändå in och stannar på den anvisade parkeringsplatsen. - Här, säger han med en frågande ton. Du får ju springa kilometervis innan du blir osynlig från vägen? fortsätter han i sin skeptiska ton. - Ja, säger jag bestämt. Det tar inte länge, ska du se, svarar jag och öppnar dörren nästan innan bilen slutat rulla. - Bättre att göra det här, än bli riktigt kissnödig på Återvinningsstationen. Visst? fortsätter jag i en uppmuntrande ton. Hoppar ur bilen, kollar vägen och rusar sedan över, ner i diket och upp i slänten. Jag är van att springa, motionerar regelbundet så det känns lite som att flyga fram, den här gången till ett kisställe. Han ska få se att jag kan skynda mig, tänker jag och lägger märke till alla blåbär och lingon som fortfarande ser helt ätbara ut. Trinda och fina. Mitt i steget sitter foten fast. Det är en kvist som stampat in i ett av hålen på mina ”foppa-sandaler” och utan att riktigt hinna förstå vad som händer så ligger jag där platt på marken. Mitt bland alla bär. Jag kravlar mig upp och borstar generat bort alla lösa delar som fastnat i mina kläder och känner mitt knä ömma rejält. Kastar en blick mot bilen, så klart att han som satt kvar i bilen såg hela händelsen. - Naturligtvis! Konstaterar jag irriterat. Jag ställer mig upp på mina ben som blivit lite darriga av upplevelsen och går med lugna kliv till närmaste stora rotvälta. När jag närmade mig bilen på återvägen såg jag bara hans vita tandrad. Innan jag nådde bilen så måste jag också le åt bedrövelsen. Jag haltade sedan nästan hela dagen och fick ett rejält blåmärke på knäet men jag slapp att vara kissnödig.

Dykt in i historiens 1800-tal, igen.

I veckan har jag dykt in i historien igen. Jag måste gå in i den tidens verklighet för att känna mig trygg i mitt berättande. Komma in i stämmningen och i känslan som personerna levde. Jag behöver det och personerna jag berättar om behöver det.
Ha, den verklighet som jag just nu plöjer igenom, slår mig ibland. Att detta verkligen har hänt!  Sverige var verkligen ett sånt u-land,  bara för några generationer sen. Helt beroende av att folk fick vara friska och helt beroende av om de kunde och var intelligenta nog att jobba för att överleva. Någon olycka, brand eller dödfall kunde betyda slutet.  Marginalerna var så små  -  men ändå var det många som överlevde. Tänk, att vi är frukter av deras slit.

Norrlänsk forntid.

De flesta platser ligger ännu orörda på lummiga trädbevuxna ytor som snart, ganska snart kommer att förvandlas. Men ännu i några eror får marken ligga orörd. Ännu är tiden inte mogen för nybyggarna att röja mark, bygga hus och ladugård. Ännu strövar renarna fritt utan att behöva ta till flykten när någon uppsatt hässja lockat för mycket. Ännu kan lappen gå många mil och stanna till på sin flyttväg, för att sträckan är slut och för att dagen har nått sin ände och det är dags för vila. Där den stora skogen tar vid, i fjällens östligaste delar. Han vet inte om att i en framtid besöker hans ättlingar hus, byggda av fyra väggar bara för att prata och ta igen sig, få en slurk kaffe eller kanske få en liten färdsup på vägen. Nej, inget av det har han hört talas om, för ännu är marken som den är, skapad utan åverkan eller anpassning och ännu strövar vilddjuren på sin väg genom naturen. Någon enstaka gång brister marken under dem, rishöljet som döljer gropen brakar samman och den vassa träspetsen därnere i gropens inre tränger in i dess kropp men utan att störa tystnaden, utan att den kusliga dramatiken märks. Ett givande och ett tagande på naturens villkor, som den är.

Om vindkraftverk, landskapskonventionen och ”flyktpunkten”. . .

Måndagen den 2 augusti 2010 sommarpratade konstnären och ornitologen Lars Jonsson.

Jag lyssnade och blev berörd. Han verkade vara en mycket originell och kunnig inom sitt område. Jag reagerade när han berättade att Sverige hade skrivit under men ännu inte ratificerat ett avtal inom EU, en landskapskonvention, som antogs för hela tio år sedan. Den syftar till att erkänna ett landskaps demokratiska värde och att kulturhistoriskt och socialt värna om naturens värden. En rättighet för oss alla att kunna ta del av. Var ligger hindret från att erkänna det?

 Märkligt är att det snart är bara Sverige, inom EU-området som inte har gjort det än. Han betonade också det viktiga med att områden som Stockholm skärgård, Höga kusten och fjällen till exempel får förbli varaktiga, konkreta varumärken men att även den vardagliga landsbygden har en stor betydelse för folks hälsa. Genom att finnas där och ge själslig ro på samma sätt som rummen i våra hem. Är det så krasst som i exemplet vindkraft. Visst kan jag också tycka att stora, vita vindkraftverk står där stolta, som en symbol för det förnyelsebara, för det naturliga och hållbara samhället. Ändå känner jag hur jag blir alltmer skeptisk. Jag tycker faktiskt att intresset för att etablera vindkraftverk här uppe där jag bor, i norrlandsskogarna, återigen kan urarta till att utnyttja människor och mark. Som det gjorts med vattenkraften, skogen och malmen tidigare. Jag känner att något är fel, något diffust, svårbestämt och kanske har Lars Jonsson, en förklaring.

 Han pratar om FLYKTPUNKTEN. En punkt, som man låter blicken landa på för att avläsa och uppleva ett landskap. Perspektivet sammanfaller just i denna flyktpunkt. Det är en av de viktigaste upptäckterna som gjorts i renässansens konst. När jag slår upp ordet ”flyktpunkt” i Wikipedia, på Internet så kommer jag fram till att det handlar om en teknik inom konsten att mäta perspektiv på ett vetenskapligt sätt. Det uppfanns av Filippo Brunelleschi i 1400-talets Italien. En upptäckt som gjorde konsten till vetenskap. Nåväl, med denna punkt kan vår hjärna läsa avstånd och beräkna perspektiv. Att orientera sig i rummet eller i landskapet. Det kan vara krönet på ett berg, en gård eller ett träd i det öppna landskapet.

Men när ett vindkraftverk står där med snurrande rotorblad drar det till sig våra blickar och våra sinnen kan inte etablera en ”flyktpunkt”. Då går vi miste om att kunna värdera och föreställa oss vad som finns där. Landkapet förlorar sitt värde och det är tydligen inte en personlig känsla utan helt beroende av en biologisk funkton som vi har i våra hjärnor. Med det som bakgrund känner åtminstone jag att vi bör tänka igenom var vi sätter våra vindraftverk. Gör vi inte det så kan vi vara inne på en oroande väg. Lars Jonsson ser vindkraftverken som ett visuellt buller som drar fram som en farsot genom vårt land. Helt klart bör vi analysera och ta till oss vetenskapliga fakta som finns, i detta fall.

 Åtminstone inte rycka på axlarna åt det och inte sopa eventuella problem, under mattan.

Besök från förlaget.

I veckan var Göran Lundin, på bokförlaget  "Ord & Visor", som gav ut "Pintorparhäxans elev", på besök här hos oss.  En verkligt trevlig dag, där vi bilade runt lite, i omgivningen och tittade.
Vilket roligt intiativ av honom och så uppbyggande för kanske framtida samarbete.
En stort plus i kanten att få personliga kontakter med folk som man känner sig bekväm med.

Dagens utmaning - om "utsträckt tid".

I min lilla värld reser jag 200 år bakåt i tiden. Sitter vid min moderna dator och kan med hull och hår men utan rädsla, trampa in i den historiska värld där både smittkoppor och dysenteri härjar. Där det verkligen händer saker. Där jag får se den lille lappgubben tillbe sina gudar, hur han slår på sin trumma och hur han kan vandra in i tanken och i sinnet till sin shamanistiska värld. Där han kan se vilka faror som hotar familjen. Jag får känna med honom in i hans gudars värld. Hur han gör för att kalla på deras gunst och få en bra renlycka. Jag får också hälsa på alldeles bredvid, in i nybyggarhustruns värld där hon oftast ensam få ansvara för familjen och djuren under hela den långa vintern. Känner hennes vånda, hon får inte bli sjuk, inte barnen heller. Mina ögon tåras när jag känner hennes ångestfyllda desperation när olyckan slår till. Men jag får även känna hennes glädje av att hon lyckas skaffa ved och hennes tillfredställelse av att kunna elda i den öppna spisen för att värma barnen. Lyckan av att djuren överlever den bistra vintern. Jag får följa med henne när hon skjuter på vatten”drögan”, kälken att frakta vatten med, i den djupa snön. Jag får se hur hon kan hålla både människor och djur vid liv, i vinterns svåraste snöstorm eller höstens mörkaste dagar. Jag känner hennes vånda, räcker maten till åt dem alla, för dagen? Jag får besöka deras världar, se deras behov av varandra och deras konflikter. Jag får vara med och dela vår historia och som bonus får jag en liten inblick i deras utveckling, in till våra dagar. Det är bara att tacka och ta emot!

Utmaningen idag - stofil.

Vår yngsta dotter blev lite av ett sladdbarn, eftersom hon kom 6 år efter sina syskon. Så mycket betydde hon för oss i familjen, lilla Sofia som blev hela familjens ögonsten men "kärt barn har många namn" och nya binamn fick hon varje dag, Solstrålen växte och blev busig och våra liv förvandlades till uppfinningsrika stunder där begränsningar saknades Nu har Sofia blivit vuxen men sitt vanligaste smeknamn använder hon fortfarande I glada och roliga sammanhang undertecknar hon sig ofta med, "Stofilia"

Om fisk.

När det blev dags att dra not var jag alltid med. Ofta var det sent på sommarkvällen och natten finns ju inte här uppe i Norrland så det var bara att vara uppe tills man var färdig med det man skulle göra.

I timmar hade min farbror förberett och lastat den tunga noten i båten. Det var lite dåligt om plats men jag brukade få sitta ovanpå den, på ditvägen. Det var som att sitta på en tron, man såg så långt och kände sig så delaktig med vattnet och vädret och älven. Så spännande men så rofyllt var det däruppe medan plasket av årorna och surrandet av båtmotorn var de enda ljud som hördes.

När vi kom fram till Sandstranden där de skulle dra noten, släppte de av mig. Jag njöt av att få vara med och att få vara ute där jag trivdes som allra bäst. Jag ställde hinken som jag hade med mig vid stranden och strosade sedan en stund, luktade på den fuktiga kvällsluften som var full av dofter från både vatten och skog.

När de vuxna hade lagt ut noten kom de iland och började dra i varsin notända, många tiotals meter ifrån varandra. Jag drog mig mot båten som stod i mitten. Visste ju att det var där notdraget skulle avgöras. Skulle det bli någon ”wamborre” till mig, i så fall var det upp till mig att vara på vakt. De fiskarna var så små att de med lätthet kunde smita ur noten när det blev trångt om utrymmet.

Snart var notdragarna bredvid båten. Mindre och mindre blev nätsäcken därute i vattnet och spänningen tilltog. Vatten började yra åt alla håll, säcken krympte och fick liv. Svarta fiskstjärtar började synas när en av notdragarna tog tag i ”pinkeln”, trästången med knölen på, längst ut. Den kördes ner i vattnet med ett fruktansvärt plaskande, åt och fram flera gånger för att fiskarna skulle vara kvar. Snart hade säcken tömts på vatten och de silvriga fiskarna sprattlade och blänkte i säckrutorna. De halades upp på stranden och det var då mitt jobb skulle starta. Att söka efter någon ”wamborre” eller spigg.

De vuxna var alltid tjänstvilliga och hjälpte till men det var bråttom så inte de små fiskarna skulle ta skada. Sedan tidigare hade jag hällt vatten i hinken och mycket omsorgsfullt släppte jag ner de små liven som vi hittade. Jag minns så väl hur de kändes. Lite stickiga på ryggen men med en stor mjuk mage och snälla plirande ögon. De skulle jag vårda ömt, i en balja bakom väggen. Hela sommaren.

När vi åkte hem i den ljusa sommarnatten ville jag inte sitta på noten för den var ju blöt. Men det spelade ingen roll. Jag hade ju mina fiskar och vi kunde sitta var som helst.

Bönhörd.

Jag var förtvivlad och gick på måfå ut i skogen.

När jag hittade mitt träd lutade jag mig mot dess grova stam och grät.

Om bara några timmar skulle allt vara för sent.

För sent för att överklaga och jag såg ingen lösning för alla vägar var redan provade.

De skulle få igenom sitt projekt. Jag var ensam, utelämnad och genomledsen.

Desperationen hade redan lämnat mig, Jag hade inget mer att sätta emot.

Jag kände mig tom, blåslagen och misshandlad trots att det här inte handlade om fysisk misshandel. Nej såren satt inombords, i själen, i hjärtat och i blodet.

Där jag stod erinrade jag mig en gammal schamanistisk ritual.

Det kommer ju inte att förändra min siutation men kanske ge mig själv lite tröst tänkte jag

och vände mig mot öster och blundade. Med ryggen mot stammen.

I tanken förde jag mig bort till det blåa ljuset och skickade iväg en uppgiven fråga

över den diffusa bron. Kan ni hjälpa mig?

Jag tyckte mig få ett svar men insåg att det är nog min egen tanke som spökar här.

Lite tröst fick jag av att jag i mitt nedsatta psyke tyckte att jag kunde prata med dem,

där på andra sidan. Jag avslutade mitt ljudlösa samtal och log uppgivet åt mitt möte.

Allt var för sent, nu måste jag bara fokusera på att acceptera faktum.

Med tunga steg vände jag hemåt och lagade lite mat.

Insåg att trots ledsenheten så måste jag äta. Jag petade i maten,

hade ingen aptit och svarade lite slött på telefonen som ringde.

Vad sa personen där borta i luren?

Att det fanns hopp men vi måste skynda oss! Va, stod jag fortfarande och drömde.

Men rösten fortsatte -vi måste få till en överklagan innan klockan 24.00.

Men, jag tittade på luren och insåg att rösten därinne var riktig.

Det började bubbla i mitt inre. Jag var inte ensam om min frustration,

det fanns fler som ville kämpa och det tillsammans med mig. Otroligt!

Vi plitade ihop en överklagan och faxade in den, minuterna före tiden gick ut.

En process hade startats och den blev lång men en dag stod jag där med ett papper i min hand.

Vi hade vunnit!

Jag jublade och tackade ödmjukt mina gudar.

Om att fira.

Alla har vi födelsedagar och märkesdagar som vi vill komma ihåg.

Stora ögonblick, som vi kan minnas i evig tid.

Men vad är "våra största ögonblick"?

Är det hyllningar och tal som får en att känns sig som en mycket uppsatt person.

Med en makalös flera rätters middag i ett hav av lyx och presenter.

Eller är det när våra kompisar ordnar ett riktigt strandparty där allt är tillåtet.

Där ingen stör sig på att festen blir lite stökig

och planeringen för kvällen ändras efter hand.

Där allt kan hända men detaljerna kanske bleknar bort,

i ett lite dimmigt minne.

Är höjdpunkten i stället att få utöva kamper med oss själva och ens vänner.

Att få mäta våra innersta styrkor.

Minnas och kunna jämföra dem med andras.

Eller är höjdpunkten när vi får vara i en unik miljö,

där händelser inträffar som vi aldrig varit med om förr.

Att få minnas det med värme och glädje, i långa tider efteråt.

-----

Men vad firandet innehåller är nog inte så viktigt,

bara det kommer från hjärtat.

Då först kan vi nog få ett minne för livet.

Utmaningen idag - om något "unikt".

Jag letade och letade efter det vita trollet. Det kändes som panik om det hade kommit bort. När jag tittade in i förrådets innersta hörn fick jag se en kartong. Jag öppnade sakta locket och där låg det. Rufsig och tufsig men samma minnen i pälsen. Lilla Elin. Min själsfrände, min tvillingsjäl. Jag minns vårt sista möte efter vår väg, kvällen innan du och din familj skulle flytta. Hur vi kramade varandra, hur vi grät eftersom det plötsligt skulle skilja 50 mil emellan oss. Jag minns hur vi gav varandra det käraste vi hade. Du fick mitt armband av silver och jag fick ditt gosetroll. Vi var 12 år och hela vår värld rasade. Jag minns när jag låg i sängen, klockan 5, morgonen efteråt. Jag kramade ditt troll desperat, när jag hörde flyttbilen dundra förbi. Jag grät i dess päls tills tårarna tog slut. Många årtionden har gått sedan dess men minnet av dig vårdar jag med samma värme, som då. Vår vänskap tar aldrig slut fast du inte finns kvar i livet. Du dog bara något år efter att du flyttat. Men hos mig är du kvar för evigt.

Skrivpuffs utmaning idag. Om "Signal".

Jag sitter och skriver i mitt författarrum och är så inne i min historia att verkligheten är miltals ifrån mitt medvetande. Mina tankar formar ord som snabbt transporteras ut till fingrarnas rörelser på tangenterna. Allt flyter ut i en gungande värld av skapande, när jag plötsligt blir varse en signal. Som ilsket tränger igenom och brutalt tvingar ut mig i en blandning av fiktiv och verklig värld. Jag störtar upp och skrämd till tusen snubblar jag fram mellan datorns kablar, alltmedan ljudet tjuter allt starkare. Till slut kommer jag fram till orsaken. Det är ju alarmsignalen på min mobil som jag ställde på, för att inte glömma att koka potatisarna. Åhhh...!

Sån tur att människor verkligen är så hjälpsamma!

Tänk så roligt att kunna få hjälp av intresserade experter. Vilken ynnest! På 1800-talet levde ju inte jag. Inte heller någon nu levande människa. Att då kunna fråga de som är insatta i sjukvård, på den tiden, är inte dumt. Eller om man kör fast på hur troligt det var att släktförhållanden såg ut på det ena eller andra viset. Alltid dyker det upp problem som man måste lösa innan texten kan gå vidare. Tack. Snälla människor för all hjälp! Även om de berörda inte ser detta, så har jag i alla fall skrivit ner det.

Sårbart.

Utmaning den 25.5.10 Sårbart När något viktigt ska sägas och du bara får fram enstaka ord eller att orden börjar snubbla ur din mun utan kontroll. När du inser att du trampat någon på tårna och du inte vet hur det ska gå att rätta till. När du litat på någon som totalt vänt dig ryggen utan att du har fått någon förklaring När sjukdomen slår till och du hamnar på sjukhus inser du med ens hur lite du bestämmer över här, i livet. Att plötsligt tappa fotfästet gör alla till sårbara offer.

Jag njuter av våren!

Dess skimrande ljushet och ljumma vindar Den fräscha lukten och doften av liv av säljens gula hängen och av humlornas surr. Av flugornas parningsbestyr i sol och värme på husväggen. Av tranornas skri på myren nedanför och av taltrastens tjut från granarnas topp. Av den allt ljusare nattens blågråa sken och av sädesärlan som vippande balanserar på taknocken. jag njuter av kunna att gå i skogen igen utan att bli blöt om fötterna. att myrorna åter får ta plats

att krylla där nere i lynget så noga jag kan försöker jag akta mig

för jag vill inte,

trampa på de små liven Men jag vill,

skrika mitt vårskri likt Ronja Rövardotter Jag vill klättra upp i skogens yttersta kronor och svinga mig från gren till gren som ekorren jag vill smyga, bli osynlig, bo i grotta

- men jag är ju bara, en vanlig, sansad människa- tror jag, i alla fall

Jag skriver om mitten av 1800-talet. Om pigor och tjänstefolk i prästgården - är helt inne i den världen när plötsligt jag blir varse - Lotta Bromé. i bakgrunden. Hennes mjuka röst är så genomträngande och intressant när hon suddar ut mitt fokus och flyttar det till Greklandskrisen och Euron. Efter en stunds lyssnande skulle jag fortsätta min mening men var hade mina ord tagit vägen. De var borta???

Här, i skenet av vårens första solstrålar vill jag bara njuta. Jag vill bete mig som en rusigt barn, leka i alla vattenpussar som blir i de små groparna ute på gårdsplanen. Jag vill stänga rännilar och öppna andra i det mjuka gruset. Så vårvattnet kan leta sig ut ur den allt vattnigare snön och rinna ner där det behövs som bäst. Ett livselexir till gräsrötterna och till björkarnas sav. Ja våren är en härlig tid som aldrig blir fel. Och fel är det heller aldrig, att längta.

Sällan känner jag mig så efterfrågad som när jag skriver. Jag känner det så när telefonen ringer just när jag har satt mig tillrätta, uppe i mitt rum och gått in i min egen värld, i min skrivarvärld. Kanske någon kommer, som jag förväntas gå ner och prata med. Ibland har gubben kokat kaffe och bara snällt vill bjuda på en kopp eller någon av hundarna börjar gnälla och vill gå ut. Jag älskar ju allt det där men bäst känns det när det blir på mina villkor. Usch, så självfixerad jag känner mig. Att hänga en skylt på dörren. Stör ej! - vill jag inte. Jag känner mig ju inte bekväm med den inställningen heller.

Ibland glömmer jag allt som jag annars brytt mig om. Det händer allt som oftast när jag är inne i ett uppslukande skede i min skrivar-historia. Då slutar jag se hur dammråttorna växer och smutsfläckarna på kläderna bleknar bort och blir obefintliga. Mitt fokus förändras och förflyttas till mina fiktiva personer och till berättelsen som växer fram i mitt inre.

Då kan jag känna mig som en levande zoombie, i en fantasivärld.

Vilken lycka då, att ha en familj som kan stå ut med mig.

Jag vill ju vara fokuserad på det jag gett mig in i.

Jag vill lära mig så mycket som möjligt nu och ta reda på massor av fakta om 1800-talet.

Plötsligt ploppar det upp i min skalle en massa tankar som stör.

Som att nu är det tid att se om mina blommor. De vill ha ny jord, just nu!

Om att, nog borde jag måla lite, börja på renen som jag ju redan har förberett på en pannå.

Ser på tyghögen vid symaskinen och den irriterar mig så fruktansvärt.

Jag borde ta itu med den snart och framför allt borde jag slipa några stenar,

snart i alla fall, eftersom butiken där jag lämnar in mina smycken,

har nästan sålt slut och behöver nya.

Så till allt riktigt vanliga, putsa fönster, byta gardiner, städa upp efter vintern,

ja, i mina sämsta stunder kan listan göras hur lång som helst.

Det knasiga är ju att allt det där är ju roliga saker,

jag kan inte förstå att det kan kännas så pressande.

Det är nog tid för massor av meditation och yoga för mig för det har fungerat förr...

Har ni hört talas om att man kan defragmentarisera datorn? (om jag nu stavade ordet rätt)

I alla fall, ordna ihop alla trådar så att strukturen återställs.

Det kan nog behövas i den mänskliga hjärnan också.

"Det måste var torsdag imorgon. Jag har aldrig fått nån ordning på torsdagarna"