Wednesday 24 November 2010
Värdering - Skrivpuffs utmaning den 24 november.
Att få ägna mina dagar åt det jag brinner för.
Att få skriva på heltid om det som intresserar mig
Att vi har tre jättefina ungar och redan hunnit få 5 barnbarn.
Att vi har det så bra, jag och maken
Att ha mina föräldrar kvar och få umgås både med dem
och med min makes föräldrar.
Att få ha goda grannar och känna mig välkommen till dem.
Att det snart är jul och vi får vara tillsammans allihop
och just nu värderar jag också, jättehögt
vårt nyrenoverade sovrum och läshörna.
och sist men inte minst
värderar jag vår fjant-tant till hund
Vinka, vår fyrvägskorsning.
Det finns ingen som hon.
Wednesday 10 November 2010
Att behålla kreativiteten och få nya insikter kan man ibland få leta efter.
Ryckte bara in och hjälpte honom när det behövdes.
Jag hade ju varit bort från min historia för någon dag och genast började jag känna mig obekväm.
Började tvivla och tänka: har jag kanske tagit på mig för mycket, jag blev nästan deppig. Historien är ju så enorm, så svår och omfattande så åt vilket håll ska det bära iväg. Det finns så många vägskäl och så många stickvägar som har en tendens att spreta åt alla håll. Så många som jag nog inte alls bör följa.
Men jag började läsa in mig på min historia och slog i böcker och plötsligt satt jag mitt i händelsen och antecknade händelseförloppet. Jag visste vad som skulle hända!!! Åh, så glad jag blir när det flyter på så bra och speciellt nu när jag insåg att mitt tvivlande bara var ett tecken på kreativitet. Det är skönt när den insikten bara faller över mig.
Nu är det bara att jobba på!
Sunday 7 November 2010
Thursday 4 November 2010
Min förlorade tvillingsjäl.
Sunday 31 October 2010
En speciell plats. Skrivpuffs utmaning idag. den 31 oktober 2010.
Tuesday 26 October 2010
Denna skrivardag började med en "gråspett".
Det första som hände var "Gråspetten" som satt på talgbollen utanför fönstret och tittade på mig när jag åt frukost. Den måste jag ju bara fota och göra ett inlägg på Skogstrollettycker-bloggen. Kolla på min andra blogg, ifall ni är intresserade.
Så kom E hem med ett slaktat lamm som ju måste packas ner i frysen. Det tog ju inte så länge så var det gjort men sen... skulle jag skriva.
Jag gick upp och satte på min lilla dator och fastnade direkt. Hur såg en lappkvinna ut under första hälften av 1800-talet. Ja, det var att leta fakta och försöka få ihop kvinnan till något trovärdigt och jag tror faktiskt att jag lyckades någorlunda. Sedan flöt det på ganska bra, tills det blev middag.
Jag är bara halvnöjd över denna skrivar dag. Bättre tag en annan dag.
Sunday 24 October 2010
Från och med imorgon ska jag lägga allt krut på mitt skrivande!
Alltså mitt research-arbete har nog nått sitt vägs ände.
Jag klarar inte att få in mer fakta i min skalle och läsa all fakta i alla böcker,
hur ska jag kunna komma ihåg var just den informationen fanns som jag skulle kunna utnyttja mig av,
vid just det tillfället.
Nej, någon gång måste jag sätta stopp och jag tror det måste bli här.
Visst, historier som jag hör och historier som jag får ta del av är fortfarande intressanta och kan många gånger trigga igång min fantasi. Den måste jag vara rädd om och den får inte ligga på latsidan om det ska bli en bra historia. Men att all insamling av fakta, håller faktiskt på att stå mig upp i halsen. Det får inte kväva min inspiration. Nu ska jag skriva, ge mig i kast med min historia och det ska bli så intressant.
Jag vet fortfarande inte vad som kommer att hända. Jo, jag har ju skrivit en hel del sidor så visst vet jag början, men sen...?
Monday 18 October 2010
Jag fick där berätta om min bok, Pintorparhäxans elev och om arbetet med min nästa som kommer att handla om samer och nybyggarnas kvinnor under 1800-talet.
Här uppe i mellersta Norrland.
Roligt att få presentera mina fundrationer, för det finns ju ingen nu levande, att prata med som levt under den tiden. Men kanske folk som har berättelser eller kanske kommer ihåg vad äldre folk har berättat för dem.
Att etablera kontakter med folk som är intresserade och som kanske kan bidra med infomation och
upplevelser från den tiden.
Så jag får väl fortsätta att fiska, om är det någon som läser det här. Som har någon berättelse eller något annat att bidra med om livet på 1800-talet. Om kvinnorna som nybyggare och lapplivet på 1800-talet. I Norrlands inland med snudd på fjällen. Hör av er!
Wednesday 22 September 2010
En magisk motionsrunda.
Tuesday 7 September 2010
Dagens skrivpuff är ”Beröm” eller det här blev en motsats.
Efter några timmars lektion är det matdags och hela klassen samlas utanför matsalen. Jag och min bästis Birgit står i ordnade led i väntan på att få gå in till skolbespisningen.
När alla klasskompisar står på sina platser mascherar vi in och var och en ställer upp sig bakom sina förutbestämda stolar. Fröken ska sitta vid bordsändan med de fem pojkarna i vår klass, närmast sig på sin högra sida. De är svårast att hålla koll på så därför vill hon ha dem nära sig. Efter att alla har placerat sig drar vi ut stolarna och sätter oss.
Slamret från köket tilltar och utanför svängdörrarna fylls serveringsvagnen på. Idag är det leverbiff och potatis som står på menyn.
Så kommer mattanten och langar upp 3 leverbiffar på varje tallrik, sen 2 potatisar åt alla. Sist kommer sleven som jag fruktar. Lingonsylten!
- Inte så mycket, hinner jag säga men fast hon är snäll så hör hon inte nyansen i min bön. Hon är ju inte van att lyssna på varje liten önskan. Hon har en slev och tallriken ska fyllas så eleven blir mätt. Så har hon alltid gjort och hennes inpräntade mått är en slev per tallrik.
Plask! Så ligger den röda sörjan där, en vämjelig klump som gör att de goda leverbiffarna växer i munnen av bara tanken. De måste ju blandas ihop med den starka smaken av lingonsylt för att om möjligt få tallriken tom när måltiden är över. Jag klarar inte detta, förstår jag på en gång.
- Kan du inte ta över lite av min sylt, viskar jag bedjande till min bästis.
- Nej, snälla du, viskar hon tillbaka. Jag har ju nog med min egen.
Mina leverbiffar försvinner och potatisen också men nästan hela den förskräckliga syltklumpen är kvar. Paniken är nära, hoppas att ingen ser, tänker jag och lägger min väns tallrik över min. Så osynligt som möjligt pressar jag ihop våra båda tallrikar. Skulle ju vara förargligt om sylten syns.
Tallrikarna går vidare längs bordskanterna och när de når pojkarna får jag till min fasa se hur de lyfter, viskar och pekar mot matkärlen där på bordet. En tallrik till läggs ovanpå högen innan den styrs vidare mot personen som för dagen ska gå med tallrikshögen och mjölkmuggarna till serveringsvagnen. Då får jag se frökens blick och hennes hy, som börjar skifta färg.
Hon ställer sig sakta upp. Tar ett grepp om den lilla glipan mellan matskålarna och lyfter. Sylten har kletat fast och droppar sakta ner från tallriken ovanför.
Då lyfter hon rasande blicken och högröd i ansiktet väser hon och ryter fram:
- Vem har inte ätit upp lingonsylten?
Allas blickar söker runt personerna kring bordet och spanade in mej.
Jag kunde bara nicka, med tårarna hotande nära. Jag svalde och svalde och svalde. De fick inte komma fram!
Väl ute i kapprummet kom den killen som gick i klassen över mig. Den som jag beundrade mest av alla just då, fram till mig.
- Du ”skråle då int”(grät då inte), sa han med berömmande ord, samtidigt som han satte på sig mössan. Snett och tufft.
- Nä-ä, var det enda jag fick ur mej men mitt leende sa väl allt. Åh, så stolt jag blev!
Jag var 11 år och gick i 5:an.
Monday 6 September 2010
Att komma hem - Skrivpuffs utmaning idag!
Friday 3 September 2010
Det gäller att hålla balansen,oavsett omständigheterna!
Thursday 26 August 2010
Dykt in i historiens 1800-tal, igen.
Ha, den verklighet som jag just nu plöjer igenom, slår mig ibland. Att detta verkligen har hänt! Sverige var verkligen ett sånt u-land, bara för några generationer sen. Helt beroende av att folk fick vara friska och helt beroende av om de kunde och var intelligenta nog att jobba för att överleva. Någon olycka, brand eller dödfall kunde betyda slutet. Marginalerna var så små - men ändå var det många som överlevde. Tänk, att vi är frukter av deras slit.
Saturday 14 August 2010
Norrlänsk forntid.
Thursday 12 August 2010
Om vindkraftverk, landskapskonventionen och ”flyktpunkten”. . .
Jag lyssnade och blev berörd. Han verkade vara en mycket originell och kunnig inom sitt område. Jag reagerade när han berättade att Sverige hade skrivit under men ännu inte ratificerat ett avtal inom EU, en landskapskonvention, som antogs för hela tio år sedan. Den syftar till att erkänna ett landskaps demokratiska värde och att kulturhistoriskt och socialt värna om naturens värden. En rättighet för oss alla att kunna ta del av. Var ligger hindret från att erkänna det?
Märkligt är att det snart är bara Sverige, inom EU-området som inte har gjort det än. Han betonade också det viktiga med att områden som Stockholm skärgård, Höga kusten och fjällen till exempel får förbli varaktiga, konkreta varumärken men att även den vardagliga landsbygden har en stor betydelse för folks hälsa. Genom att finnas där och ge själslig ro på samma sätt som rummen i våra hem. Är det så krasst som i exemplet vindkraft. Visst kan jag också tycka att stora, vita vindkraftverk står där stolta, som en symbol för det förnyelsebara, för det naturliga och hållbara samhället. Ändå känner jag hur jag blir alltmer skeptisk. Jag tycker faktiskt att intresset för att etablera vindkraftverk här uppe där jag bor, i norrlandsskogarna, återigen kan urarta till att utnyttja människor och mark. Som det gjorts med vattenkraften, skogen och malmen tidigare. Jag känner att något är fel, något diffust, svårbestämt och kanske har Lars Jonsson, en förklaring.
Han pratar om FLYKTPUNKTEN. En punkt, som man låter blicken landa på för att avläsa och uppleva ett landskap. Perspektivet sammanfaller just i denna flyktpunkt. Det är en av de viktigaste upptäckterna som gjorts i renässansens konst. När jag slår upp ordet ”flyktpunkt” i Wikipedia, på Internet så kommer jag fram till att det handlar om en teknik inom konsten att mäta perspektiv på ett vetenskapligt sätt. Det uppfanns av Filippo Brunelleschi i 1400-talets Italien. En upptäckt som gjorde konsten till vetenskap. Nåväl, med denna punkt kan vår hjärna läsa avstånd och beräkna perspektiv. Att orientera sig i rummet eller i landskapet. Det kan vara krönet på ett berg, en gård eller ett träd i det öppna landskapet.
Men när ett vindkraftverk står där med snurrande rotorblad drar det till sig våra blickar och våra sinnen kan inte etablera en ”flyktpunkt”. Då går vi miste om att kunna värdera och föreställa oss vad som finns där. Landkapet förlorar sitt värde och det är tydligen inte en personlig känsla utan helt beroende av en biologisk funkton som vi har i våra hjärnor. Med det som bakgrund känner åtminstone jag att vi bör tänka igenom var vi sätter våra vindraftverk. Gör vi inte det så kan vi vara inne på en oroande väg. Lars Jonsson ser vindkraftverken som ett visuellt buller som drar fram som en farsot genom vårt land. Helt klart bör vi analysera och ta till oss vetenskapliga fakta som finns, i detta fall.
Åtminstone inte rycka på axlarna åt det och inte sopa eventuella problem, under mattan.
Saturday 31 July 2010
Besök från förlaget.
Vilket roligt intiativ av honom och så uppbyggande för kanske framtida samarbete.
En stort plus i kanten att få personliga kontakter med folk som man känner sig bekväm med.
Friday 18 June 2010
Dagens utmaning - om "utsträckt tid".
Thursday 17 June 2010
Utmaningen idag - stofil.
Thursday 10 June 2010
Om fisk.
När det blev dags att dra not var jag alltid med. Ofta var det sent på sommarkvällen och natten finns ju inte här uppe i Norrland så det var bara att vara uppe tills man var färdig med det man skulle göra.
I timmar hade min farbror förberett och lastat den tunga noten i båten. Det var lite dåligt om plats men jag brukade få sitta ovanpå den, på ditvägen. Det var som att sitta på en tron, man såg så långt och kände sig så delaktig med vattnet och vädret och älven. Så spännande men så rofyllt var det däruppe medan plasket av årorna och surrandet av båtmotorn var de enda ljud som hördes.
När vi kom fram till Sandstranden där de skulle dra noten, släppte de av mig. Jag njöt av att få vara med och att få vara ute där jag trivdes som allra bäst. Jag ställde hinken som jag hade med mig vid stranden och strosade sedan en stund, luktade på den fuktiga kvällsluften som var full av dofter från både vatten och skog.
När de vuxna hade lagt ut noten kom de iland och började dra i varsin notända, många tiotals meter ifrån varandra. Jag drog mig mot båten som stod i mitten. Visste ju att det var där notdraget skulle avgöras. Skulle det bli någon ”wamborre” till mig, i så fall var det upp till mig att vara på vakt. De fiskarna var så små att de med lätthet kunde smita ur noten när det blev trångt om utrymmet.
Snart var notdragarna bredvid båten. Mindre och mindre blev nätsäcken därute i vattnet och spänningen tilltog. Vatten började yra åt alla håll, säcken krympte och fick liv. Svarta fiskstjärtar började synas när en av notdragarna tog tag i ”pinkeln”, trästången med knölen på, längst ut. Den kördes ner i vattnet med ett fruktansvärt plaskande, åt och fram flera gånger för att fiskarna skulle vara kvar. Snart hade säcken tömts på vatten och de silvriga fiskarna sprattlade och blänkte i säckrutorna. De halades upp på stranden och det var då mitt jobb skulle starta. Att söka efter någon ”wamborre” eller spigg.
De vuxna var alltid tjänstvilliga och hjälpte till men det var bråttom så inte de små fiskarna skulle ta skada. Sedan tidigare hade jag hällt vatten i hinken och mycket omsorgsfullt släppte jag ner de små liven som vi hittade. Jag minns så väl hur de kändes. Lite stickiga på ryggen men med en stor mjuk mage och snälla plirande ögon. De skulle jag vårda ömt, i en balja bakom väggen. Hela sommaren.
När vi åkte hem i den ljusa sommarnatten ville jag inte sitta på noten för den var ju blöt. Men det spelade ingen roll. Jag hade ju mina fiskar och vi kunde sitta var som helst.