Älven i väster, bäcken mot norr, skogen i söder och sjön i öster. Min värld i början av 60-talet.

Jag kände mig lite olik alla andra barn, när jag var liten. Inte för att jag var olika dem i skallen, var halt eller hade blemmer i ansiktet eller kunde gå på händer eller för att jag kunde springa galopp särskilt fort. Nej, det som kunde skilja mig från andra var nog platsen där jag växte upp, mina intressen och så var jag enda barnet.

Faktiskt så är jag rätt stolt över min uppväxt och över det som gjorde att jag kände mig annorlunda än andra. För usch, så tråkigt att behöva vara lik alla andra. Jag önskade alltid att vara så naturlig och okonstlad som möjligt och avskydde de gånger jag inte kände igen mig själv. Hur jag uppfattades av andra det är ju en sanning i betraktarens ögon men i mitt inre ville jag inte föreställa mig. Jag hade för det mesta ganska fria tyglar, inom vissa ramar förstås. Men de var vida nog för mig, annars hade jag nog känt mig instängd, tror jag.  

Men jag var blyg och det passade mig eller jag hade ju inget val. Antingen är man blyg eller så inte. Men när någon främling eller ytlig bekant frågade: Hur gammal är du då, lilla vän?, svarade jag med blossande kinder och det gjorde mig ännu blygare.  Var någon vuxen med kände jag mig säkrare men många gånger önskade jag bara gömma mig. Det gjorde jag också om det inte väckte för stort uppseende eller var för intressant, det som hände runt omkring. För nyfiken var jag ju också. Men jag tyckte om att studera folk på avstånd. Det kände jag mig trygg med och jag var så nöjd i min ensamhet.

 Men hade någon besökare varit till affären bredvid där jag bodde, såg snälla ut och bjöd på något gott kände jag mig inte så blyg. Jag minns en gammal gubbe , eller gammal och gammal. Ragnar säger vi att han hette och han hade vida vadmalskläder, kängskor på fötterna och en sorts slokhatt. Men i mitt minne blir han plötsligt svarthårig, så han kan ju inte ha varit så särskilt gammal. Han var nästan lika svart i skinnet som i håret, inte för att han var utlänning, färgad eller så. Nej, han bodde i grannbyn, var mest utomhus och som de flesta i omgivningen, av samesläkte. Vad jag minns hade han inte många tänder kvar. Det var ett gissel som många i mina trakter blev drabbade av, några generationer före mig. Fick man tandvärk var man bara tacksam att bli av med det onda. Det har berättats för mig att sätten var många men att det alltid slutade med att tanden var borta eller att tandroten dog. Därför minns jag många med bara en eller kanske två tänder kvar, eller så hade de inga alls. Många var de original som inte brydde sig om eller kunde, skaffa sig tandprotes. När det började finnas som alternativ.

När Ragnar kom in i min farmors kök strök han av sig sin yviga huvudbonad och hälsade.

-          God dag, i stugan!, sa han med en liten bugning innan han satte sig på köksstolen vid dörren

ut till kallhallen.

 Från sitt hem i grannbyn hade han gått, en sträcka på fyra kilometer enkel väg.  När han väl var på besök hos grannar och affär, gällde det förstås att göra bort så många ärenden på samma gång. Hos min farmor bodde två av hennes gamla pojkar, ingen av dem gifta. Den äldre av mina farbröder Erik, var sjukpensionär. Han hade problem med sina luftrör men brukade gå där på gården mellan sina göromål. Det var så tryggt och mysigt att se honom lufsa omkring och jag visste att jag alltid kunde, ifall jag ville, lufsa bredvid, prata och vara med honom hur mycket jag ville. Den yngre av farmors pojkar, Sven, var mer flyktig. Han hade haft TBC som ung och var revbenad, därför var han också sjukpensionär. Han var ofta i skogen för där fanns hans intressen, eller så var han på älven och fiskade.  Men hans största intresse var att vara med sina renar i renskogen och med sina kamrater bland samerna. 

Nästgårds fanns diversehandeln, lanthandeln där det mesta gick att få tag på. När Ragnar kom hade han redan varit dit. Han hade nog varit i kontakt med Sven så han visste att han var hemma och då åkte alltid den bruna lådan fram . Den som stod bredvid bokhyllan i min farmors sovrum och var stängd med ett knäpplås. Den fick jag aldrig låna för där förvarade han sina klippgrejer, en frisörsax, en uttunningssax, en handklippnings-maskin och en brungul kam. Där fanns också ett gulnat plastskynke med en instucken säkerhetsnål i .

Ragnar satte sig vid det dukade bordet där farmor serverade kaffe med grädde och socker på bit.  Egentillverkad ko-ost gjord av den opastoriserade mjölken från korna i granngården, fanns alltid att skära i kaffet. Ibland även en ugnstekt fårköttbit stekt av farmor själv, i vedspisens ugn i köket. Det blev mycket godare än om den skulle vara tillagad i en nymodig elspisugn. Någon bullbit kunde det också finnas till dopp och torkat renkött  att skäras i kaffet om man hellre ville det.  Under kaffetåren och på- och ibland tre-tåren samtalade Ragnar med farmor och mina farbröder om saker han hade hört och de bidrog med sina nyheter. Det var vuxet prat och det hade jag inte så mycket intresse av men eftersom jag visste att Ragnar varit till affären kunde jag inte annat än att stanna en stund .

-          Jaså, lillflickan, sa han som om han nyss upptäckt att jag var där. Ja, jag har ju

något här, sa han och förde handen mot rockfickan. Därifrån drog han upp en liten papperspåse. Tålmodigt väntade jag och med högtidlig min tittade jag på Ragnar. Åh, vad han var snäll.

-          Varsågod,  sa han med eftertryck och bjöd ur den öppna papperspåsen.

-          Tack, sa jag och tog en karamellbit.

-          Ja, nog får du en till, sa han - och jag tog.

-          Å, en till får du också ta, sa han leende och jag gjorde som han sa men när han

noggrant började vika ihop påsen igen förstod jag att festen var över.

-          Tack, upprepade jag förläget och avslutade med en liten nigning.

Han stoppade tillbaka påsen i rockfickan och jag stannade kvar en stund. Bara för att det var ju o-fint att bli bjuden på karameller och sedan direkt, springa ut därifrån.

Efter kaffet tog Sven lådan med knäpplåset.  Det skulle bli klippning och han brukade ta en krona för varje klippning. Min pappa klippte han modernt för den tid när de växte upp. Med lång lugg, men kortklippt på sidorna och bak i nacken. Luggen vattenkammade pappa sedan bakåt i en elegant våg. När den sedan hade torkat och han böjde sig föll vågen fram. Då kammade han med handen igenom luggen samtidigt som han förde den bakåt igen, med en knyck. Men Ragnar klippte han utan finess. Han ville bara ha håret kortare, det var allt..

Men det var ju inte alla gånger Ragnar kom till farmors när han kom till byn för att handla. Om jag hörde att någon hade träffat Ragnar på affären, så rusade jag dit. För att hinna träffa honom. Det gällde ju att hålla sig fram och att få smaka ur den bruna påsen…