Norrlänsk forntid.

De flesta platser ligger ännu orörda på lummiga trädbevuxna ytor som snart, ganska snart kommer att förvandlas. Men ännu i några eror får marken ligga orörd. Ännu är tiden inte mogen för nybyggarna att röja mark, bygga hus och ladugård. Ännu strövar renarna fritt utan att behöva ta till flykten när någon uppsatt hässja lockat för mycket. Ännu kan lappen gå många mil och stanna till på sin flyttväg, för att sträckan är slut och för att dagen har nått sin ände och det är dags för vila. Där den stora skogen tar vid, i fjällens östligaste delar. Han vet inte om att i en framtid besöker hans ättlingar hus, byggda av fyra väggar bara för att prata och ta igen sig, få en slurk kaffe eller kanske få en liten färdsup på vägen. Nej, inget av det har han hört talas om, för ännu är marken som den är, skapad utan åverkan eller anpassning och ännu strövar vilddjuren på sin väg genom naturen. Någon enstaka gång brister marken under dem, rishöljet som döljer gropen brakar samman och den vassa träspetsen därnere i gropens inre tränger in i dess kropp men utan att störa tystnaden, utan att den kusliga dramatiken märks. Ett givande och ett tagande på naturens villkor, som den är.