Om fisk.

När det blev dags att dra not var jag alltid med. Ofta var det sent på sommarkvällen och natten finns ju inte här uppe i Norrland så det var bara att vara uppe tills man var färdig med det man skulle göra.

I timmar hade min farbror förberett och lastat den tunga noten i båten. Det var lite dåligt om plats men jag brukade få sitta ovanpå den, på ditvägen. Det var som att sitta på en tron, man såg så långt och kände sig så delaktig med vattnet och vädret och älven. Så spännande men så rofyllt var det däruppe medan plasket av årorna och surrandet av båtmotorn var de enda ljud som hördes.

När vi kom fram till Sandstranden där de skulle dra noten, släppte de av mig. Jag njöt av att få vara med och att få vara ute där jag trivdes som allra bäst. Jag ställde hinken som jag hade med mig vid stranden och strosade sedan en stund, luktade på den fuktiga kvällsluften som var full av dofter från både vatten och skog.

När de vuxna hade lagt ut noten kom de iland och började dra i varsin notända, många tiotals meter ifrån varandra. Jag drog mig mot båten som stod i mitten. Visste ju att det var där notdraget skulle avgöras. Skulle det bli någon ”wamborre” till mig, i så fall var det upp till mig att vara på vakt. De fiskarna var så små att de med lätthet kunde smita ur noten när det blev trångt om utrymmet.

Snart var notdragarna bredvid båten. Mindre och mindre blev nätsäcken därute i vattnet och spänningen tilltog. Vatten började yra åt alla håll, säcken krympte och fick liv. Svarta fiskstjärtar började synas när en av notdragarna tog tag i ”pinkeln”, trästången med knölen på, längst ut. Den kördes ner i vattnet med ett fruktansvärt plaskande, åt och fram flera gånger för att fiskarna skulle vara kvar. Snart hade säcken tömts på vatten och de silvriga fiskarna sprattlade och blänkte i säckrutorna. De halades upp på stranden och det var då mitt jobb skulle starta. Att söka efter någon ”wamborre” eller spigg.

De vuxna var alltid tjänstvilliga och hjälpte till men det var bråttom så inte de små fiskarna skulle ta skada. Sedan tidigare hade jag hällt vatten i hinken och mycket omsorgsfullt släppte jag ner de små liven som vi hittade. Jag minns så väl hur de kändes. Lite stickiga på ryggen men med en stor mjuk mage och snälla plirande ögon. De skulle jag vårda ömt, i en balja bakom väggen. Hela sommaren.

När vi åkte hem i den ljusa sommarnatten ville jag inte sitta på noten för den var ju blöt. Men det spelade ingen roll. Jag hade ju mina fiskar och vi kunde sitta var som helst.