Tre små ord.
Sång från näktergalar eller nära intill, sjunger sina
strofer bland granar, täta videbuskage och ruskor av björk. Gruset knastar
under mina fötter där jag vandrar längs den torra sommarvägen. Ensam är jag, trots
att vägen är nog bred för fordon att färdas där men så långt jag kan se, är
vägen tom. Men jag är inte ledsen för det, nej jag är full av hopp och dagen är
vacker. Vandrar utan mål längs vägens svängningar. Skuggan följer mig men byter
plats lite då och då. Framför mig är den och jag bakom tills min grus-autostrada går
åt höger, då svänger skuggan till vänster. Men allt svårare får den att visa
sig, för där gruset är större äter det upp alla konturer. Skuggan, går i bitar och försvinner ner i de
hårda.
Åt båda håll har skogen ljusnat och vägen är med ens liksom
lyft ur marken. På dess nedre sida skiljer en grusbank, den från skogen och på
den andra lika, fast tvärtom. Där skiljer
gruset vägkanten uppåt, mot enstaka vide och lövsly. Så glest är det att jag
ser igenom och min blick söker ljuset där bakom. Men jag fortsätter efter
vägen, tills den delar sig i två. Den större slingrar sig ner och försvinner mot
skogarnas djup. Men jag går vidare till vänster, förbi det glesa snåret och
möter där en syn av stela kanter och genomskinligt glas. Några steg till och
jag ser de stela kanterna förvandlas, till en husliknande byggnad. Av något matt
och sprött material. Förvånad stillnar jag, när jag ser på det egendomliga. När
jag närmar mig, växer det i storlek, har ett välfomat tak som vätter åt alla
håll. Huset ser stabilt ut men står ändå som i dimma. Borde tänka på hur det kan
klara en vinter här, men den tanken föresvävar mig inte ens. Nej, känslan är
istället att huset bara är till för mig, här och nu.
Jag går genom ingången men stannar abrupt, när jag förstår
att jag tappat mitt mod, förlorat det på utsidan av dörren. Så jag står i den
inglasade entren, där solen skuggas. Vänder mig om och med rädsla, betraktar jag
utsikten därifrån jag kom. Blickar mot skogen och långt där nere ett
obestämt vatten. Nu är allt tyst, inte en fågel hörs längre, inte en pust av en
vind. Bara min egen andhämtning. Men känner också hur en förväntan byggs
upp. Hur den sveper med luften jag andas, ner och förbi mitt hjärta. Den landar med en
bestämbar känsla i och ikring min maggrop. Där vänder den och jag pustar ut. Drar
en livgivande andning till, repar mod och öppnar dörren. När jag stiger
in i salen möts jag av ett jubel. Så stort att jag nära nog lyfts från golvet
och min egen förvåning hjälper till.
Strålande ansikten är vända mot mig, ansikten utan
bestämbara drag. En matta i rött löper längs golvet och jag föses fram efter
den, i draget av klappande händer och ljudliga skratt. Yrvaken finner jag mig
stående framför en trappa. Där den röda mattan ringlar sig upp efter den
glasiga stegen. Där går jag som i trans, för varje steg bärs jag upp av folkets
vilja och glada rop. Upp till dess slut där ett podium finns. På det vänder jag
mig om och ser ut över alla fantastiska människor. Med deras fokus enbart på
mig förvandlas klappandet till ett taktfast manande. Ett rytmiskt skanderande hörs
när de allt högre ropar i takt.
-
Tre små ord, tre små ord, tre små ord.
Jag ler mot massan
och öppnar munnen. Ska just uttala orden när jag harklar mig och tar sats igen.
Vet vad de väntar på och jag längtar att säga det och när jag öppnar munnen så rullar
orden ut. Folket jublar och händer
sträcks i luften. Jag ler och en otrolig lyckokänsla bevaras i min kropp, när
plötsligt allt blir tyst igen och jag ser ett fönster, upplyst av sommarsol. Jag
känner jublet inom mig och jag vet att mitt glashus är bevarat. I den rosaskimrande tillvaron känner jag mig hemma
än, trots att det gått många år sedan dess. Men saknar ”de tre orden” gör jag.
För dem glömde jag när jag flyttade till min säng. De blev nog kvar i
drömmarnas rike. XXX
Ett minne, hastigt skrivet, mitt i allt annat...
Ett minne, hastigt skrivet, mitt i allt annat...
