Min förlorade tvillingsjäl.

Skrivpuffs utmaning den 4 november 2010. Jag snubblade genom gräset, med marsvinsburen . Med den mening att jag skulle plocka maskrosblad och andra godheter åt mitt lilla husdjur men så snart jag kom bakom uthusknuten sjönk jag ner, utan möjlighet att gå ett enda steg till. Utom synhåll från någon annans ögon gav jag efter för mina krampande muskler och kastade mig ner i gräset allt medan tårarna rann. Min kropp drog ihop sig i gråtattack efter gråtattack, i sina försök att bli av med den fruktansvärda klampen som hotade att växa och kväva mig. Tidigare på morgonen hade jag hört flyttbilden dundra förbi och ännu värre blev det när det mindre ljudet hördes passera vårt hus. Då hade jag knipit ihop tårkanalerna och tryckt ner alla känslor i tryckkammaren som jag inte visste fanns i mitt inre. Den som hotade att spränga mig nu. Jag kramade gräsrötterna mellan mina fingrar. Sommaren var varm och skön men att glädjas åt det kunde jag inte . Inte när min bästa vän hade flyttat. Vi som delat allt, skola, fritid, telefonen, cykelturerna, skidturerna, pojkarna, kompisarna, ja, till och med våra egna hem. Vi som jämt varit tillsammans, aldrig grälat, aldrig varit osams om något. Vi var tvillingsjälar som hade levt bara några kilometer från varandra men nu hade hela 50 mil emellan oss. Jag måste ju fortsätta mitt liv utan hennes klingande skratt, utan hennes stödjande tankar, utan hennes upptåg eller våra gemensamma utflykter. Trina, så hette marsvinet. Jag flyttade över mina sargade tankar till henne och lät dem försöka trösta mig. Som i ett dimmigt filter lindade jag in det svåra i mitt inre och förstod att jag nu klarat av den första pressen. Många blev de stunder när jag gläntade på filtret och lät känslorna komma fram. Men nu steg jag upp, plockade några maskrosblad och bäddade in mitt marsvin i sitt bo. I mitt nästa brev till min vän gläntade jag på mitt filter. Papperet blev vått.