Dagens skrivpuff är ”Beröm” eller det här blev en motsats.

Hände under skolåret 1967.

Efter några timmars lektion är det matdags och hela klassen samlas utanför matsalen. Jag och min bästis Birgit står i ordnade led i väntan på att få gå in till skolbespisningen.

När alla klasskompisar står på sina platser mascherar vi in och var och en ställer upp sig bakom sina förutbestämda stolar. Fröken ska sitta vid bordsändan med de fem pojkarna i vår klass, närmast sig på sin högra sida. De är svårast att hålla koll på så därför vill hon ha dem nära sig. Efter att alla har placerat sig drar vi ut stolarna och sätter oss.

Slamret från köket tilltar och utanför svängdörrarna fylls serveringsvagnen på. Idag är det leverbiff och potatis som står på menyn.
Så kommer mattanten och langar upp 3 leverbiffar på varje tallrik, sen 2 potatisar åt alla. Sist kommer sleven som jag fruktar. Lingonsylten!

- Inte så mycket, hinner jag säga men fast hon är snäll så hör hon inte nyansen i min bön. Hon är ju inte van att lyssna på varje liten önskan. Hon har en slev och tallriken ska fyllas så eleven blir mätt. Så har hon alltid gjort och hennes inpräntade mått är en slev per tallrik.

Plask! Så ligger den röda sörjan där, en vämjelig klump som gör att de goda leverbiffarna växer i munnen av bara tanken. De måste ju blandas ihop med den starka smaken av lingonsylt för att om möjligt få tallriken tom när måltiden är över. Jag klarar inte detta, förstår jag på en gång.
- Kan du inte ta över lite av min sylt, viskar jag bedjande till min bästis.
- Nej, snälla du, viskar hon tillbaka. Jag har ju nog med min egen.

Mina leverbiffar försvinner och potatisen också men nästan hela den förskräckliga syltklumpen är kvar. Paniken är nära, hoppas att ingen ser, tänker jag och lägger min väns tallrik över min. Så osynligt som möjligt pressar jag ihop våra båda tallrikar. Skulle ju vara förargligt om sylten syns.

Tallrikarna går vidare längs bordskanterna och när de når pojkarna får jag till min fasa se hur de lyfter, viskar och pekar mot matkärlen där på bordet. En tallrik till läggs ovanpå högen innan den styrs vidare mot personen som för dagen ska gå med tallrikshögen och mjölkmuggarna till serveringsvagnen. Då får jag se frökens blick och hennes hy, som börjar skifta färg.

Hon ställer sig sakta upp. Tar ett grepp om den lilla glipan mellan matskålarna och lyfter. Sylten har kletat fast och droppar sakta ner från tallriken ovanför.
Då lyfter hon rasande blicken och högröd i ansiktet väser hon och ryter fram:
- Vem har inte ätit upp lingonsylten?
Allas blickar söker runt personerna kring bordet och spanade in mej.

Jag kunde bara nicka, med tårarna hotande nära. Jag svalde och svalde och svalde. De fick inte komma fram!

Väl ute i kapprummet kom den killen som gick i klassen över mig. Den som jag beundrade mest av alla just då, fram till mig.
- Du ”skråle då int”(grät då inte), sa han med berömmande ord, samtidigt som han satte på sig mössan. Snett och tufft.
- Nä-ä, var det enda jag fick ur mej men mitt leende sa väl allt. Åh, så stolt jag blev!

Jag var 11 år och gick i 5:an.