Att våga vara same!

Nu har jag nyss kommit hem ifrån mitt första möte,

i Sameföreningen.

Jag är ju nyinvald där så jag satt mest bara och försökte lära. Men det var mycket information där som var intressant. Vad jag märkte är att allt samiskt är på frammarsch nu. Det blir mer samiska i skolan, förskolan, inom äldrevården och för oss, som tidigare gått miste om det arvet. Det satsas mer på den samiska kulturen nu och samiska näringar blir mycket mer tagna på allvar vad jag slogs av där jag satt är att jag inte behöver känna det skämmigt längre att vara same. Det är en revolution för generationen före mig och för de äldre. Men jag hoppas verkligen att de nya generationerna slipper den tyngd som mina förfäder kände. Den tyngd som fick dem att helt avsäga sig sitt arv att sluta prata sitt språk att ta avstånd från sin kultur - för skammens skull - Jag var så inne i min skrivande historia i dag att det kändes motigt att behöva fara iväg på mötet Men så här efteråt ångrar jag mig inte. det var så utvecklande och informativt för en som jag, som törstat och längtat saknat att tordas bekänna min tillhörighet. Jag trodde ärligt talat att det var kört för min del. Att den del av mig som skrek efter att få visa vem jag var, var jag tvungen att gömma, att trycka ner för det hade tidigare generationer visat. Jag vågade inte låta det arvet blomma ut tidigare på riktigt, av rädsla för att trampa på otillåten mark. Kanske jag skulle bli tagen för skrytsam och dryg inte värdig att klampa in, i deras värld. Därför känns det så otroligt skönt att med stolthet i rösten nu kan säga,

lite avvaktande men ärligt: JAG ÄR SAME.