Jag har alltid vetat om mitt samiska ursprung
och alltid varit stolt över det.
Men eftersom jag var lite blyg som barn så
var det aldrig något som jag gick ut med i skolan.
Många andra av mina kompisar från skoltiden
var ju lika med mej, en blandning
av svenskar och samer. Så det var en tid
när vi bara accepterade varandra och
det var också en tid när det samiska arvet
absolut inte kändes som något problem.
Hemma hade min pappa några skötesrenar,
han hade ärvt min morfars renmärke
och min farbror som bodde i samma hus
som mej hade samer och renar som sitt största intresse.
Han hade också ett renmärke och så ofta som jag fick
hängde jag med på hans färder,
på renskiljningar eller så var det bara bilfärder
för att titta till renarna i skogen.
En av vårens höjdpunkter för mig
var att få vara med på kalvmärkningen.
Men jag fick aldrig på riktigt följa med
för jag hade ingen samisk kvinna som förebild.
Jag var med men bara på sidan om.
Samer kom förbi och hälsade på ganska ofta
men det var bara männen, som spontant tittade in,
eller som var förbi, på sina renflyttningar, vår och höst.
Det var spännande och jag iakttog dem,
men alltid lite på avstånd.
Särskilt minns jag Lill-Anders, samen i Arjeplog
som i flera årtionden var den mest kända.
Var kompis med min farbror och de var lika gamla.
Jag minns hans besök, på sina färder till eller från fjällen.
Då fylldes isen nere på älven med en massa renar
ett kryllande av rop, hundars gläfs och renars grymtande.
Ett ljud som ekade tillbaka
från bergsmassivet på andra sidan älven.
Min pappa och min farbror var ju inte födda samer,
utan mitt arv kommer från min mamma och min morfar,
men han dog när jag var två år så jag hann tyvärr
aldrig lära känna honom.
Min morfar hade som många andra i hans situation,
övergått till att vara nybyggare.
För honom kändes etiketten, att vara lapp
antagligen så svår och så mycket förenat med skam
och nedvärdering.
En följd av den förföljelse som den samiska kulturen
i århundraden hade blivit utsatt för.
Inte ville han inte utsätta sina efterkommande för den bördan.
Därför tog han avstånd från det livet och blev
nybyggare på heltid.
Min mamma uppfostrades också i den andan
men har ändå alltid varit medveten om sitt arv.
Tyvärr minns jag inte morfar som person
men jag har ju sett honom på foton.
Han dog när jag bara var två år gammal
men har hört en hel del om
den fina person som han var.
När jag så började gymnasiet och flyttade hemifrån
ner till kusten och till Piteå.
Så ville jag visa mitt samiska arv för då
hade jag inte längre den närkontakt med kulturen,
som jag var van med.
Därför tog på mig mina lappskor och
de hemvävda skobanden som jag hade fått av min farmor.
Hon kunde både väva och lägga lapska skoband.
Nere i Piteå gickjag i lappskor så länge,
som det var väder för det.
Jag använde dem i alla sammanhang.
Jag betonade mitt arv så ofta som jag kunde.
Jag minns när jag praktiserade,
på ett stort företag där och företaget
skulle bjuda på julmiddag för hela personalen.
Så stolt jag blev när chefen sa:
Jag ska sitta med lappflickan här.
Det var nog under den tid som mitt arv
vaknade på riktigt. Nu, i dessa dagar,
finns inte min farbror lägre.
Men jag har ett eget renmärke.
Jag har en egen familj som till största delen
även de är intresserade. Av att få bejaka
sitt samiska arv. Mina barnbarn kan uppfostras
som en naturlig del i ett samiskt samhälle.
Det som jag bara fick glänta på.
Jag får vara same nu, för min egen skull.
Jag kan tillsammans med mina döttrar
få ta tillbaka en del av det språk
som även min mor har berövats.
Mycket är det som jag har missat
men mycket går att ta igen.
Och den vikigaste känslan,
är att känna en viss upprättelse
över allt som mina förfäder fick försaka.
Det känns stort och viktigt för mig.
