Det gäller att hålla balansen,oavsett omständigheterna!

- Stanna bilden nu, menar jag och pekar . På den där parkeringsplatsen. Jag måste ut och kissa. - Ja men du, vi har ju så liten tid på oss. Kan du inte hålla…. säger min man men bromsar ändå in och stannar på den anvisade parkeringsplatsen. - Här, säger han med en frågande ton. Du får ju springa kilometervis innan du blir osynlig från vägen? fortsätter han i sin skeptiska ton. - Ja, säger jag bestämt. Det tar inte länge, ska du se, svarar jag och öppnar dörren nästan innan bilen slutat rulla. - Bättre att göra det här, än bli riktigt kissnödig på Återvinningsstationen. Visst? fortsätter jag i en uppmuntrande ton. Hoppar ur bilen, kollar vägen och rusar sedan över, ner i diket och upp i slänten. Jag är van att springa, motionerar regelbundet så det känns lite som att flyga fram, den här gången till ett kisställe. Han ska få se att jag kan skynda mig, tänker jag och lägger märke till alla blåbär och lingon som fortfarande ser helt ätbara ut. Trinda och fina. Mitt i steget sitter foten fast. Det är en kvist som stampat in i ett av hålen på mina ”foppa-sandaler” och utan att riktigt hinna förstå vad som händer så ligger jag där platt på marken. Mitt bland alla bär. Jag kravlar mig upp och borstar generat bort alla lösa delar som fastnat i mina kläder och känner mitt knä ömma rejält. Kastar en blick mot bilen, så klart att han som satt kvar i bilen såg hela händelsen. - Naturligtvis! Konstaterar jag irriterat. Jag ställer mig upp på mina ben som blivit lite darriga av upplevelsen och går med lugna kliv till närmaste stora rotvälta. När jag närmade mig bilen på återvägen såg jag bara hans vita tandrad. Innan jag nådde bilen så måste jag också le åt bedrövelsen. Jag haltade sedan nästan hela dagen och fick ett rejält blåmärke på knäet men jag slapp att vara kissnödig.