Jag var förtvivlad och gick på måfå ut i skogen.
När jag hittade mitt träd lutade jag mig mot dess grova stam och grät.
Om bara några timmar skulle allt vara för sent.
För sent för att överklaga och jag såg ingen lösning för alla vägar var redan provade.
De skulle få igenom sitt projekt. Jag var ensam, utelämnad och genomledsen.
Desperationen hade redan lämnat mig, Jag hade inget mer att sätta emot.
Jag kände mig tom, blåslagen och misshandlad trots att det här inte handlade om fysisk misshandel. Nej såren satt inombords, i själen, i hjärtat och i blodet.
Där jag stod erinrade jag mig en gammal schamanistisk ritual.
Det kommer ju inte att förändra min siutation men kanske ge mig själv lite tröst tänkte jag
och vände mig mot öster och blundade. Med ryggen mot stammen.
I tanken förde jag mig bort till det blåa ljuset och skickade iväg en uppgiven fråga
över den diffusa bron. Kan ni hjälpa mig?
Jag tyckte mig få ett svar men insåg att det är nog min egen tanke som spökar här.
Lite tröst fick jag av att jag i mitt nedsatta psyke tyckte att jag kunde prata med dem,
där på andra sidan. Jag avslutade mitt ljudlösa samtal och log uppgivet åt mitt möte.
Allt var för sent, nu måste jag bara fokusera på att acceptera faktum.
Med tunga steg vände jag hemåt och lagade lite mat.
Insåg att trots ledsenheten så måste jag äta. Jag petade i maten,
hade ingen aptit och svarade lite slött på telefonen som ringde.
Vad sa personen där borta i luren?
Att det fanns hopp men vi måste skynda oss! Va, stod jag fortfarande och drömde.
Men rösten fortsatte -vi måste få till en överklagan innan klockan 24.00.
Men, jag tittade på luren och insåg att rösten därinne var riktig.
Det började bubbla i mitt inre. Jag var inte ensam om min frustration,
det fanns fler som ville kämpa och det tillsammans med mig. Otroligt!
Vi plitade ihop en överklagan och faxade in den, minuterna före tiden gick ut.
En process hade startats och den blev lång men en dag stod jag där med ett papper i min hand.
Vi hade vunnit!
Jag jublade och tackade ödmjukt mina gudar.
Känner förvandlingen när jag läser, från uppgivenheten till hoppet som börjar spira. En speciell text, som växer med läsning nr två.
ReplyDeleteHade varit trevligt att veta mer konkret vad det handlade om, vad det var som överklagades.
ReplyDeleteGillade texten men du kommer lite väl nära klichéfällan ibland, med tunga steg, uppgivenhet, tanke som spökar. De originella uttrycken får bättre effekt, som "desperationen hade redan lämnat mig, Jag hade inget mer att sätta emot" till exempel.
Visst är det skönt att få lägga över sin ångest i händerna på högre makter?
ReplyDeleteUndrar just vad det var för ett projekt, tänker direkt på en skövling av skogen...
Mycket bra text blev intresserad och inspirerad!
det är tur att dom på andra sidan faktiskt hjälper om man vågar tro. Tack för din kommentar.
ReplyDeleteTack för kommentarer!
ReplyDeleteTill Ethel: Jag skriver ju oftast längre texter så därför är det nyttigt för mig att tvingas skriva lite kortare. (Kanske en liten förklaring till att texten gjorde sig bätte i läsning nr 2)
till HannaT: Jag bara skrev, precis som jag kände utan att rätta texten, bara rena skrivfel.
Därför kom det nog med lite "kliché"-ord.
Ja, Marica, ofta har vi den hjälpen också utan att vi har en aning om hur det går till.
Till alla:
Den här texten berör mig mycket trots att det nu är många år sedan det hände.
Som förklaring kan jag säga att den handlade om en mycket välbesökt och vacker sandvik av vår älv, en både barnvänlig och kulturhistoriskt värdefull mark.
När mycket kortsiktiga vinstintressen och dumma ideer höll på att få förstöra denna oas. Dessutom med lögnaktiga och missvisande metoder.
När sån´t händer kan jag inte annat än att reagera!
En längre förklaring kan jag inte göra här, men nu vet ni lite, i alla fall.
Ja man måste kämpa för sitt. Ingen annan gör det bra jobbat.
ReplyDeleteFin text med många känslor.
Man känner desperationen, naturen är vårt plåster, den ska vi vara rädd om.
ReplyDeleteTack för din kommentar på min kommentar ;-). Jag tycker inte att du behövde förklara vad konflikten gick ut på. Ibland blir en text än mer intressant om man inte får veta. Att bara få följa dina tankar räcker, tycker jag.
ReplyDeleteDet var liksom det jag själv tänkte. Men när så många undrade så....
ReplyDeleteHur som helst så är det inget som jag vill hålla hemligt, alla häromkring vet ju hur det förhöll sig.