Sommaren 1969.

Jag kastade ner mig i gräset och grät som om hjärtat skulle brista. Men mina kinder var redan våta, många gånger om. Från dagen jag hade förstått att det inte fanns någon återvändo.

På natten sov jag ingenting. För mina tankar flöt omkring i en desperat känsla av rädsla, sorg och uppgivenhet. Ändå fanns där ett deperat hopp om att allt bara var en mardröm. Tills, jag hörde surret, det tunga av en flyttbil och sedan det värsta,  det  mindre surret, av den lilla  personbilen jag så väl kände igen. Då var klockan 5 på morgonen och timmarna efter låg jag bara och hulkade i min säng.  Jag var ensam och skulle så gå i fortsättningen

Nu var vi tvingade att gå skilda vägar, ”Bibblan och Babblan”. Vi var tvillingsjälar, själsfränder och var bästa kompisar sedan många år och oskiljaktiga. Trodde vi. Vi var tretton och hade så väl behövt stöd av varandra under vår fortsatta ungdomstid.. Men våra gjutna vänskapsband slets av och dömdes till desperata handskrivna brev sända med post istället. Femtio mil emellan.

När jag masat mig upp efter den sömnlösa natten skulle jag byta på mitt marsvin. Jag skulle hämta gräs till mitt fyrbenta djur men där mitt i det gröna, sjönk jag ihop. I stället fick det långa gräset ta emot all den förtvivlan jag kände. Ingen såg mig där och jag minns solen och ett mycket vackert väder men trots det är minnet av den dagen fruktansvärt…. 

Recension av boken Urfödan, av Lilian Ryd.

Nyss utgiven på Ord&Visor förlag.

Det är en fakta och intervjubok om urgamla mönster i självhushållets vardag. I Lapplands inland.

Det är inte lätt att fånga verkligheten i forna tider när man inte har möjlighet att uppleva den själv. För hundra år sedan eller ännu längre tillbaka måste man få tillgång till säkra källor och där har Lilian Ryd varit mig till hjälp många gånger. Med sina böcker och på senare tid har jag även fått  kontakta henne när det blivit alltför många frågetecken.

I hennes fantastiska arbete med att intervjua och forska om det forna livet i Lappmarken är hon så nära verkligheten som det går att komma. Där får vi fascinerande glimtar av tillvaron och livet som levdes här, för tiotusentals år sedan.  Det känner man och man tror på vartenda ord hon skriver för det är ju verkliga människor hon har intervjuat och berättar om. Den unika kunskapen i att ”Förlossa kunskap vid köksbordet” som författaren och journalisten Göran Greider uttryckte efter han läst en text av hennes bror Yngve Ryd. Den förmågan har även Lilian Ryd fått och i sina dokumentationer,  har hon koncentrerat sig på Jokkmokks socken.

Min berättelse handlar ju om södra delen av Arjeplogs socken och under den tid jag behandlar hörde det till Västerbottens län. Men hon har förklarat för mig att det såg ut ungefär likadant i angränsande inlandskommuner. Hur det främst var befolkat av renskötare och bönder, eftersom de flesta var samer eller var ingifta i samisk släkt och att samiskan var det naturligaste språken. Där en viss skillnad fortfarande finns mellan olika språkområden.

I sin senaste bok ”Urfödan” utforskar Lilian Ryd maten, kultur, tradition, har inriktat sig på självhushållet och naturahushållet både hos renskötare och nybyggare. I hela den 357 sidor tjocka boken ger Lilian läsaren kunskap, nedärvda från långa tider tillbaka. Helt varnliga personer berättar här om matkunnande från så länge tillbaka som på 1700-talet. Här får vi till exempel veta att när månen är ny är fiskfångsten god, både på nät och att pimpla. Där beskrivs också hur tätörten kan förvandla mjölk till fil.

Exempel på den naturliga tonen i boken ger Ernst Olsson, född 1924. När han svarar på frågan om hur länge ekorren ska kokas, till ekorrsoppa.

-          Tills den är färdig, svarar han.

Boken har ett lättläst språk. Är man det minsta intresserad av mat och kultur är den en pärla. Jag rekommenderar verkligen den här boken. Jag tycker om den både som uppslagsbok och att förkovra mitt historiska intresse och att se hur det sammanfaller med nutiden.

 

Har här berättat att jag lyssnar en hel del på ljudböcker. Lovade att jag skulle göra små recensioner på de jag tycker om och det vill jag fortfarande, Även om jag inte varit synlig här på en längre tid, tänker jag nu återuppliva bloggen lite. 

Jag är ju en berättare, önskar förmedla intryck och det som känns viktigt för mig. I första hand om de små äventyr jag får göra. I verkliga livet kanske, på skogspromenaden, i fantasin eller när jag hör en bra ljudbok. En sån kan ta mig till otroliga höjder. Om den är bra, om uppläsaren är bra. Är historien rörig, svår att få grepp om eller ointressant, då lägger jag av att lyssna. Upptäcker plötsligt att jag följer ju inte med och då känns min tid dyrbarare än att slösa bort den på ingenting. Nej jag vill känna verklighet, jag är nyfiken och jag vill lära mig saker Jag vill upptäcka och förvånas över det inte visste. Jag vill se intressanta karatärer och ovana miljöer och jag vill bli betagen och blir jag det vill jag gärna dela med mig.

 Så till den senaste ljudboken, värd att nämna:

Det är: Vargarnas tid av  Elisabeth Nemert. Åh, vilket underbart reurscharbete hon måste ha haft,  jag är imponerad! Och Anna Maria Käll, är en underbar uppläsare, särskilt för en sån här bok. Vargarnas tid,  är  absolut en av de bästa jag någonsin tagit del av. Elisabeth har skrivit många historiska romaner och jag har nog läst de flesta av dem med god behållning. Men med den inlevelse och styrka den här boken har, är den bäst. 

I Sverige bildas världens första rasbiologiska institut för att skydda den rena svenska rasen och 1940, startar första världskriget. Världen runt Sverige är oroligt men landet står kvar som fritt, fast både Norge, Danmark och Finland snart är indragna i kriget. 

Vilken otroligt diplomatisk och klok stadsminister, Per-Albin Hansson, Sverige då hade. För att hålla ihop Sverige då, kan inte ha varit lätt.(mitt egna inlägg) 

Boken igen. När krigsbarn från Finland står i gränsövergången i Haparanda färdiga att slussas in i landet träffas journalisten Magdalena och militären Carl-Magnus där. De får uppleva både kriser och våndor men deras mod blir till många människors hjälp. 

Det här är en bok om mod och om att stå upp för de oskyldiga. Om att vägra lyda order och om gränser för vad människan klarar av. Men också om romantik och glädje i vardagen, mitt i kaos. Mitt i fasan över Hitlers utrotningsläger och i skräcken för att Sverige ska invaderas. Ändå spirar hoppet om att det goda ska övervinna det onda.  På ett briljant sätt visar Vargarnas tid läsaren hur det var att befinna sig mitt i nazisternas ohyggliga verklighet, Under 40-talet. Där finns också tre snövita vargar hos en skogvaktare och där visar sig en svart korp  i de svåraste situationer. De blir till symboler, för det godas kamp mot onskan och om ett hopp om fred som aldrig tillåts att dö.