Jag fick e-post idag och det var faktiskt ett inslag i ett reklambrev som triggade igång min fantasi.
I vanliga fall brukar jag inte gå igång på reklam. Är ganska kritisk mot pådyvlade åsikter
men denna gång passade min sinnesstämning in, på mitt sätt att tänka.
Brevet handlar om mentala superkrafter. Inte kan jag slå mig för bröstet och hävda att jag har det.
Absolut inte, istället känner jag mig ofta rädd och ängslig.
Jag tycker ofta att det är svårt att ta initiativ och det känns motigt att engagera sig i svåra saker.
Men detta till trots så finner jag mig själv, hela tiden, stå mitt inne i nya projekt.
Har liksom bara hamnat där, utan att veta hur.
Rädslan för det okända har alltid på något sätt lockat mig
men ofta har blyghet och rädsla för att göra bort sig, hindrat mina första steg.
Ändå har jag kommit in i det nya på något sätt, bakvägen?
Jag vet inte.
Som när skogen hotades upp i vårat lågfjäll. Visst, jag har alltid värnat om skog och natur.
Men när jag helt plötsligt stod som huvudperson i ett TV-program på bästa sändningstid fredag kväll,
i Norra Magazinet. En programserie med Tomas Bresky som programledare. Med reprissändningar
i veckor efteråt. Inte hade jag bett om det och visst förundrades jag över att detta drabbat mig.
Vad har jag ställt till med, undrade jag när telefoner började ringa och kort skickades både från långt borta och nära. Det var före datortiden det. Det var 1994. Och faktisk så vann vi den gången!
Eller när jag började så smått att intervjua min farbror Sverker. Hur skulle jag ställa frågorna?
Han hade ju varit på Arbetsstugan i Arjeplog under 4 långa barnaår? Vad skulle minnet han utsatte sig för göra honom? Och det var jag orsaken till.... Det var frågor som jag brottades med.
Ändå blev det en bok av det hela. Vem hade trott det från början. Vem hade trott att jag kunde skriva.
Allra minst jag själv. En bok - det kändes fjärran.
Eller som nu när jag står mitt inne i en ny bokprocess.
Som till en början var bara en tanke. Det skulle vara så roligt, om....
Det här intresserar mig, men....
Jag börjar läsa böcker som andra skrivit. Jag anmäler mig till kurser i samiska.
Det rinner till, rännilar blir till bäckar, bäckar blir till älvar.
Nu har jag väl ändå tagit mig vatten över huvudet tänker mitt kritiska jag när jag sitter mitt i en gammalsvensk text som jag måste staka mig igenom för att på något sätt få något sammanhang i.
Eller när jag upptäcker att boken jag köpt, från ett antikvariat på Internet bara innehåller
religiösa texter som någon präst för länge sedan har plitat ner.
Den texten måste jag bara gå igenom för någon rad i allt det andra kan bli värt att finna, bland
alla gamla bibelcitat och mässanden.
Varför gör jag det här? Ja, varifrån kommer inspirationen? Vart kommer den att föra mig?
Inser med detsamma att det vet ingen, allra minst jag själv.
Men livet har ändå lärt mig att även om plågan över att kanske misslyckas, känns överhängande
så uppvägs den många gånger av när allt faller på plats, när jag käner mig nöjd i mina ansträngningar.
Jag får säga mina ord - får uttrycka det som jag känner för. När jag är på det humöret berusas jag av rena lyckokänslor och faktiskt så är det rätt ofta som jag får känna så.
När saker sker inifrån ens egna drömmar, när man tror på det man gör och vågar visa upp det för andra så bleknar rädslan och förvandlas till ännu ett steg upp på livets stege.
Det blir till rikedom för mig.
