Dykt in i historiens 1800-tal, igen.

I veckan har jag dykt in i historien igen. Jag måste gå in i den tidens verklighet för att känna mig trygg i mitt berättande. Komma in i stämmningen och i känslan som personerna levde. Jag behöver det och personerna jag berättar om behöver det.
Ha, den verklighet som jag just nu plöjer igenom, slår mig ibland. Att detta verkligen har hänt!  Sverige var verkligen ett sånt u-land,  bara för några generationer sen. Helt beroende av att folk fick vara friska och helt beroende av om de kunde och var intelligenta nog att jobba för att överleva. Någon olycka, brand eller dödfall kunde betyda slutet.  Marginalerna var så små  -  men ändå var det många som överlevde. Tänk, att vi är frukter av deras slit.

Norrlänsk forntid.

De flesta platser ligger ännu orörda på lummiga trädbevuxna ytor som snart, ganska snart kommer att förvandlas. Men ännu i några eror får marken ligga orörd. Ännu är tiden inte mogen för nybyggarna att röja mark, bygga hus och ladugård. Ännu strövar renarna fritt utan att behöva ta till flykten när någon uppsatt hässja lockat för mycket. Ännu kan lappen gå många mil och stanna till på sin flyttväg, för att sträckan är slut och för att dagen har nått sin ände och det är dags för vila. Där den stora skogen tar vid, i fjällens östligaste delar. Han vet inte om att i en framtid besöker hans ättlingar hus, byggda av fyra väggar bara för att prata och ta igen sig, få en slurk kaffe eller kanske få en liten färdsup på vägen. Nej, inget av det har han hört talas om, för ännu är marken som den är, skapad utan åverkan eller anpassning och ännu strövar vilddjuren på sin väg genom naturen. Någon enstaka gång brister marken under dem, rishöljet som döljer gropen brakar samman och den vassa träspetsen därnere i gropens inre tränger in i dess kropp men utan att störa tystnaden, utan att den kusliga dramatiken märks. Ett givande och ett tagande på naturens villkor, som den är.

Om vindkraftverk, landskapskonventionen och ”flyktpunkten”. . .

Måndagen den 2 augusti 2010 sommarpratade konstnären och ornitologen Lars Jonsson.

Jag lyssnade och blev berörd. Han verkade vara en mycket originell och kunnig inom sitt område. Jag reagerade när han berättade att Sverige hade skrivit under men ännu inte ratificerat ett avtal inom EU, en landskapskonvention, som antogs för hela tio år sedan. Den syftar till att erkänna ett landskaps demokratiska värde och att kulturhistoriskt och socialt värna om naturens värden. En rättighet för oss alla att kunna ta del av. Var ligger hindret från att erkänna det?

 Märkligt är att det snart är bara Sverige, inom EU-området som inte har gjort det än. Han betonade också det viktiga med att områden som Stockholm skärgård, Höga kusten och fjällen till exempel får förbli varaktiga, konkreta varumärken men att även den vardagliga landsbygden har en stor betydelse för folks hälsa. Genom att finnas där och ge själslig ro på samma sätt som rummen i våra hem. Är det så krasst som i exemplet vindkraft. Visst kan jag också tycka att stora, vita vindkraftverk står där stolta, som en symbol för det förnyelsebara, för det naturliga och hållbara samhället. Ändå känner jag hur jag blir alltmer skeptisk. Jag tycker faktiskt att intresset för att etablera vindkraftverk här uppe där jag bor, i norrlandsskogarna, återigen kan urarta till att utnyttja människor och mark. Som det gjorts med vattenkraften, skogen och malmen tidigare. Jag känner att något är fel, något diffust, svårbestämt och kanske har Lars Jonsson, en förklaring.

 Han pratar om FLYKTPUNKTEN. En punkt, som man låter blicken landa på för att avläsa och uppleva ett landskap. Perspektivet sammanfaller just i denna flyktpunkt. Det är en av de viktigaste upptäckterna som gjorts i renässansens konst. När jag slår upp ordet ”flyktpunkt” i Wikipedia, på Internet så kommer jag fram till att det handlar om en teknik inom konsten att mäta perspektiv på ett vetenskapligt sätt. Det uppfanns av Filippo Brunelleschi i 1400-talets Italien. En upptäckt som gjorde konsten till vetenskap. Nåväl, med denna punkt kan vår hjärna läsa avstånd och beräkna perspektiv. Att orientera sig i rummet eller i landskapet. Det kan vara krönet på ett berg, en gård eller ett träd i det öppna landskapet.

Men när ett vindkraftverk står där med snurrande rotorblad drar det till sig våra blickar och våra sinnen kan inte etablera en ”flyktpunkt”. Då går vi miste om att kunna värdera och föreställa oss vad som finns där. Landkapet förlorar sitt värde och det är tydligen inte en personlig känsla utan helt beroende av en biologisk funkton som vi har i våra hjärnor. Med det som bakgrund känner åtminstone jag att vi bör tänka igenom var vi sätter våra vindraftverk. Gör vi inte det så kan vi vara inne på en oroande väg. Lars Jonsson ser vindkraftverken som ett visuellt buller som drar fram som en farsot genom vårt land. Helt klart bör vi analysera och ta till oss vetenskapliga fakta som finns, i detta fall.

 Åtminstone inte rycka på axlarna åt det och inte sopa eventuella problem, under mattan.