Här, i skenet av vårens första solstrålar vill jag bara njuta. Jag vill bete mig som en rusigt barn, leka i alla vattenpussar som blir i de små groparna ute på gårdsplanen. Jag vill stänga rännilar och öppna andra i det mjuka gruset. Så vårvattnet kan leta sig ut ur den allt vattnigare snön och rinna ner där det behövs som bäst. Ett livselexir till gräsrötterna och till björkarnas sav. Ja våren är en härlig tid som aldrig blir fel. Och fel är det heller aldrig, att längta.
Sällan känner jag mig så efterfrågad som när jag skriver. Jag känner det så när telefonen ringer just när jag har satt mig tillrätta, uppe i mitt rum och gått in i min egen värld, i min skrivarvärld. Kanske någon kommer, som jag förväntas gå ner och prata med. Ibland har gubben kokat kaffe och bara snällt vill bjuda på en kopp eller någon av hundarna börjar gnälla och vill gå ut. Jag älskar ju allt det där men bäst känns det när det blir på mina villkor. Usch, så självfixerad jag känner mig. Att hänga en skylt på dörren. Stör ej! - vill jag inte. Jag känner mig ju inte bekväm med den inställningen heller.
Ibland glömmer jag allt som jag annars brytt mig om. Det händer allt som oftast när jag är inne i ett uppslukande skede i min skrivar-historia. Då slutar jag se hur dammråttorna växer och smutsfläckarna på kläderna bleknar bort och blir obefintliga. Mitt fokus förändras och förflyttas till mina fiktiva personer och till berättelsen som växer fram i mitt inre.
Då kan jag känna mig som en levande zoombie, i en fantasivärld.
Vilken lycka då, att ha en familj som kan stå ut med mig.
