En månad gammal ligger jag på den mittersta båtskotten, lindad i mjuka filtar. Jag sover tryggt  till trehästarens motorsurr och vattnets kluckande mot båtfören. Mamma kan inte hålla mig därför att hennes armar inte får vara upptagna när hon ska ro. Vilket behövs redan innan båten är ut på djupare vatten och när fisknätet ska läggas ut, det som ska säkerställa middagsmaten. Men också när båten ska in till strandlinjen på holmen är årorna viktiga. Ett par, tre ordentliga årtag, sedan gäller det att snabbt hoppa iland och fästa båten. Med så mycket vatten i älven måste båten föras i land på den nedre båtlänningen, just ovanför forsnacken. För att alls nå stranden.

 Upp på holmens högsta punkt, står pappas och min farbrors lilla röda stuga. På den vibrerande stenhällen där forsarna bredvid pulserar och söver varje övernattande eller middagsslöande till ro. Där till och med åskan överröstas av bruset och där det alltid känns säkert att vara. Bruset kan till och med höras, uppströms kilometer norr om. Till boningshuset, förs dånet ibland upp med sydliga vindar och vid högvatten  När vilda vattenmassor trängs i trånga portar och pressas ner i det deltaliknande landskapet.

Jag litade alltid på far för jag visste hur duktig han kunde vara med att följa  alla vattnets virvlar. Jag lärde mig när jag blev större hur han skickligt rodde båten mellan stenar och aggor. Men som det allra minsta spädbarn jag var under den första sommaren och bara månanden efter jag föddes, kunde jag bara blint, ta emot den första formen av mitt fortsatta liv.

Den gången vandrade vi upp efter den vältrampade stigen, upp till stugan. Där jag fick några förtjänstfulla  måltider ur mammas bröst och far tog långspöet för att fiska vid strandkanten. Återvände efter en stund med några fina fiskar. Rensade dem och kastade  in dem sedan under mossan bakom den stora stenen intill stugknuten. Jag somnade i en av sofforna i stugans ro och far och mor bestämde sig för att snabbt vittja nätet de lagt ut.

Nere vid  båtlänningen äntrar de båten, skjuter ut den samtidigt greppar mor mot årorna men där finns inga inga!. Vad? Är de borta?. Var är de? Hastiga blickar upp på land ser var var de ligger men de är för långt borta. De hade glömt att de lagt dit dem när de kom till holmen..

Forsnacken närmar sig snabbt och utan en tanke på annat än att rädda dem alla, kastar sig far mot den yttersta vibrerande videbusken. Han lyckas krångla sig fast i några av dess kvistar. Löven lossnar och försvinner ner i forsens snurrande vindlingar. Ett säkert tecken på var båten också skulle hamna om far miste greppet eller kvisten går av. Han tar om och om igen, liggande till hälften utanför båten och med de ilskna vattenvirvlarna under sig. Händerna krampar men han håller båten. Meter för meter närmar de sig länd. Till sist kan de andas ut,stående i lugnare vatten. Hinner hämta  årorna, vittja näten och skrämda drar de sig snabbt tillbaka in i stugan.

.Djupt  uppskakade konstaterar de att de undviktit en katastrof.
 kan de bara konstatera de hade undvikit en katastrof och de hade räddat sitt barn. Det blir en lära för livet

.

Här är jag!

 Kommer här att lägga upp berättelser ur min egen barndom. Mest bara för att skriva av mig  Men det är förstås roligt om någon läser detta. Kommentera gärna mina rader. Det är roligt.

En majdag på 50-talet föds en flicka på ett litet sjukhus i den norrländska tätorent. En vanlig förlossning utan större problem.

Så är jag ute! Mor ser med öm blick på dottern hon nyss krystade fram. Mycket hår, svart och lockigt och flickan är faktiskt hårig ända ner på ryggen. En riktigt liten apa, tänker hon roat.

-          Jag ska ringa fadern och berätta, säger systern vid mors säng   

      Hon ger sig iväg med ett leende på läpparna.

Men kommer snart tillbaka, mycket förskräckt.

                  -          Förstå, hennes make, är ute och fiskar!

      Stämman är upprörd när hon blickar nervöst ner på sin patient. Hon är knapt villig att berätta hur likgiltig maken verkar vara. 

Min mor säger ingenting, bara ett Jaha och ler.  

Vill skaka på huvudet åt systern men kan inte göra det, inte synligt i varje fall. Men tänker: så roligt för oss. Då är älven öppen och han är upptagen med årets första nätfångst. Hoppas de får mycket fisk, han och brodern hans.

Hon längtar till att få stå vid hans sida igen. Koka siken han kommer med och få äta go´fisken med potatis, tillsammans med honom. Visserligen ärknölarna från förra årets skörd men det är de potatisar vi har. 
Åh snart, får jag återvända hem, med min lilla dotter. Men i minst sju dagar ska vi vara kvar, efter förlossning. Det är standard för förstföderskor.