Även om himlen sprakade i färger som om undergången var nära den 21 dec. 2012 så blev det natt även den dagen. 

Bilden är tagen i -30 graders kyla, ungefär kl 14.00 och solen som knappt har orkat sig över trädtopparna är    på väg ner igen.  

Nu är det bara annandagen kvar, av julen år 2012. Klockan har just passerat 00-slaget och jag ska lägga mig och läsa i Bodil Malmstens bok, SÅ GÖR JAG, konsten att skriva.

Jag har varit intresserad av den boken sedan den kom ut i höstas och nu fick jag den i julklapp.

Har inte hunnit läsa så mycket men verkar mycket bra. 

Återkommer med recension sedan. 

Bäst skriver jag i nutid och i jagperspektiv, tror jag...

... för jag har testat.

När jag skrivit i dåtid

och genom andras perspektiv

 har jag skrivit om, och skrivit om

 - ibland har mitt flöde avstannat helt-

- jag känt tröghet och vanmakt -

och inte blivit bekväm med mina rader.

Så nu ger jag upp....

I fortsättningen ska jag koncentrera mig på

att min 1800-talshistoria är NU för mig

och att jag, personligen, är med i handlingen

- Så skönt, att äntligen komma till klarhet -

Men är det där knuten ligger?

- i ansträngningarna -

de man bör släppa

för att något nytt ska komma till stånd.

Visst  är det så skrivandet är?

oförutsägbart och spännande

och vad resultatet blir

vet man först efteråt.

.

Skohö...

nog är väl det en outnyttjad resurs som borde tas till vara?

Skohö som vi själva skaffat under varma sommardagar. 

När vi tillsammans med familjen eller med vänner,  har varit ute och solat. 

Vid någon fuktig mark i snårskogen. Så sammanhållande och så nyttigt!

För med småsockar är det alltid jobbigt 

de ska köpas, i tid och otid 

och det är sällan man blir nöjd.

Har man tur, så kanske någon i släkten tycker om att sticka strumpor. 

Men de små måste skaffas i alla fall.

Som sedan ska  tvättas, kanske bara efter en dag.

och vilket jobb sedan att leta ihop dem, i par.

För en av dem är ju alltid bort, hur man än bär sig åt.

Men även om båda finns, så blir det problem med resåren.

Som antingen är för hård eller för slapp. 

Så härligt istället att kunna ta fram en skohöbilga

som hängt på väggen, i uthuset för att torka

Bilga, så kallas de här, de flätade knippena med skohö. 

Tottar av mjukt gräs stoppar men sedan i skorna, fyller ut alla  hål

runt de nakna fötterna, på sidorna, under och så lite till.

Noggrant, för annars blir det skoskav.

Fyller man rätt så blir det aldrig för instängt, och sällan för varmt eller kallt

 bara mysigt och skönt.

Har man skohö i skorna så behöver man nog inte ta skorna av, 

för det tar för mycket tid.

och ska man ändå göra det, så blir man nog avrådd,

eftersom risken för boss är ganska stor.

Men det bästa med skohöet kommer ändå sist.

När det  är utnött, behöver man inte tvätta.

Bara att åter, ge det till naturen.
Närproducerat och ekologiskt!

Vore det inte nå´t?

Har fått ytterligare analyser av historien.

 och det känns så gott , att få veta hur andra ser på det man skriver.

Förra veckan fick jag svar från en mycket duktig, historiskt insatt person. Tack, snälla Carl-Oskar!
Härligt att få bra respons - han var kritisk mot det han inte tyckte passade och konstigt nog är det på ställen som jag själv har kört fast, rejält ibland. Att få annans syn på det man själv stirrar sig blind på löser många knutar.

Dessutom fick jag även analys på texten, åter igen...  Den här gången av författarcoachen Ann Ljungberg,
Hon tyckte att jag absolut hade intressanta karaktärer och att innehållet i berättelsen hugger tag i läsaren.
Att jag har en helt egen ton och en unik berättarröst. Det känns roligt att få veta och det ger mycket råg i ryggen. Det förvånar mig men det är väl som allting annat. Man har svårt att bedömma sig själv.

Sammanfattningsvis säger hon att historien ger mersmak och att det märks att jag har något viktigt att berätta.

Naturligtvis fick jag lite kritik också. Som tex att jag skulle försöka gestalta mera så inte redovisningarna blir för ymniga. jag fick en del andra råd också och jag måste säga att trots att jag fick vänta på analysen så är det så bra. Att väntetiden var lång berodde på händelser ombord på båten där hon bor och jobbar och på tragiska missöden. Men, tack Ann, din hjälp kommer jag att ha mycket nytta av!

Att få det man skriver korrekturläst.

Så roligt. Igår fick jag svar från Åsa som lovat att analysera min det jag hittills skrivit.Tidigare har jag varit ensam i att ha insyn till min historia. Utan inblandning av någon annan.


Jag fick bra kritik tycker jag även om den inte var helt positiv. Inledningen tyckte hon var splittrad och kändes inte äkta. Den var svår att förstå och orden var skrivna utan naturlig inspiration i motsats till min senare text. Åh, så rätt hon hade, det var just vad jag hade haft problem med. Att den sekvensen kändes svår att förmedla och jag fick inte till den på ett naturligt sätt. Men av henne fick jag nya insikter och råden som hon kom med, kändes som en räddande flotte ute på djupt vatten. Tack Åsa!


Men sedan tyckte hon att jag hade ett unikt sätt att skriva på och det kändes roligt. Samtidigt förklarade hon för mig att hon inte sa så för att vara snäll utan för att hon tyckte om mitt sätt att skriva.  Sa sedan att jag skrev på ett nära nog poetiskt sätt, som var mitt eget. Hejade på mig och var nyfiken på fortsättningen av historien. Ville absolut få analysera fortsättningen  för hon tyckte verkligen att jag hade något på gång och bokade sig direkt för en bok.  


Åh, så skönt det kändes! Jag som ensam har levt ensam med historien surrande i mitt huvud  i månader, ja i år. Att seadan få bekräftelse på att det funkar känns så befriande, och peppande. 


Så jag ger rådet: Ta hjälp, analysera och bjud in andra att läsa det ni skriver. Det ger massor!

Jag fick ett mejl idag, från newsletter, där de gjorde reklam för den bästa lösningen på snarkning och div. sömnproblem. Det relaterade jag direkt till min forskning, om att förr sov de mycket trängre än vad folk gör idag. I alla fall här i Sverige. Det ansågs inte vara någon bra sängplats där den vilande inte hade fotspänn. Det bäddades med täcken, fällar och madrasser så ombonat som möjligt och det var väl med tanke på kylan, i alla fall här uppe när det kunde vara flera minusgrader när de vaknade. Med islager på vattensån som bevis. I veckan hörde jag ett program i  Sveriges Radio där det berättades att de förr ofta satt tillbakalutad när de sov. Jag tror att det var dokumenterat från erfarenheter i de högre samhällsklasserna. Så denna kudde är kanske pånyttfödd genom bättre vetande, sedan lång tid tillbaka. Denna bild är från newsletter

"Magisk" kudde för... Tja, de flesta!

Förlossningen har startat.

Nu har jag lämnat ifrån mig början av min berättelse
för att få den bedömd
både skrivmässigt och historiskt
och det känns läskigt, riktigt hemskt faktiskt.
Jag har ju levt med historien så länge
och den har växt fram inom mig som en bebis
och nu har jag börjat få förlossningssymptom.

Men att andra sedan ska bedöma mitt underverk
känns som att springa ut i okänt land
där jag inte vet hur det går
Ska min bebis få växa upp i den miljö
som jag nu befinner mig i
eller kommer jag att behöva
tänka om, förändra eller vad?
Det känns spännande
men väl så nyttigt.

Vad gör vi av våra liv?

Jag fick e-post idag och det var faktiskt ett inslag i ett reklambrev som triggade igång min fantasi.

I vanliga fall brukar jag inte gå igång på reklam. Är ganska kritisk mot pådyvlade åsikter

men denna gång passade min sinnesstämning in, på mitt sätt att tänka.  

Brevet handlar om mentala superkrafter. Inte kan jag slå mig för bröstet och hävda att jag har det. 

Absolut inte, istället känner jag mig ofta rädd och ängslig.

Jag tycker ofta att det är svårt att ta initiativ och det känns motigt att engagera sig i svåra saker. 

Men detta till trots så finner jag mig själv, hela tiden, stå mitt inne i nya projekt. 

Har liksom bara hamnat där, utan att veta hur.

Rädslan för det okända har alltid på något sätt lockat mig 

men ofta har blyghet och rädsla för att göra bort sig, hindrat mina första steg.

Ändå har jag kommit in i det nya på något sätt, bakvägen? 

Jag vet inte.

Som när skogen hotades upp i vårat lågfjäll. Visst, jag har alltid värnat om skog och natur.

Men när jag helt plötsligt stod som huvudperson i ett TV-program på bästa sändningstid fredag kväll,

i Norra Magazinet. En programserie med Tomas Bresky som programledare. Med reprissändningar

i veckor efteråt. Inte hade jag bett om det och visst förundrades jag över att detta drabbat mig.

Vad har jag ställt till med, undrade jag när telefoner började ringa och kort skickades både från långt borta och nära. Det var före datortiden det. Det var 1994. Och faktisk så vann vi den gången!

Eller när jag började så smått att intervjua min farbror Sverker. Hur skulle jag ställa frågorna?

Han hade ju varit på Arbetsstugan i Arjeplog under 4 långa barnaår? Vad skulle minnet han utsatte sig för göra honom? Och det var jag orsaken till.... Det var frågor som jag brottades med.

Ändå blev det en bok av det hela. Vem hade trott det från början. Vem hade trott att jag kunde skriva.

Allra minst jag själv. En bok - det kändes fjärran.

Eller som nu när jag står mitt inne i en ny bokprocess. 

Som till en början var bara en tanke. Det skulle vara så roligt, om....

Det här intresserar mig, men....

Jag börjar läsa böcker som andra skrivit. Jag anmäler mig till kurser i samiska.

Det rinner till, rännilar blir till bäckar, bäckar blir till älvar.

Nu har jag väl ändå tagit mig vatten över huvudet tänker mitt kritiska jag när jag sitter mitt i en gammalsvensk text som jag måste staka mig igenom för att på något sätt få något sammanhang i.

Eller när jag upptäcker att boken jag köpt, från ett antikvariat på Internet bara innehåller 

religiösa texter som någon präst för länge sedan har plitat ner.

 Den texten måste jag bara gå igenom för någon rad i allt det andra kan bli värt att finna, bland

alla gamla bibelcitat och mässanden.

Varför gör jag det här? Ja, varifrån kommer inspirationen? Vart kommer den att föra mig?

Inser med detsamma att det vet ingen, allra minst jag själv.

Men livet har ändå lärt mig att även om plågan över att kanske misslyckas, känns överhängande

så uppvägs den många gånger av när allt faller på plats, när jag käner mig nöjd i mina ansträngningar. 

Jag får säga mina ord - får uttrycka det som jag känner för. När jag är på det humöret berusas jag av rena lyckokänslor och faktiskt så är det rätt ofta som jag får känna så. 

När saker sker inifrån ens egna drömmar, när man tror på det man gör och vågar visa upp det för andra så bleknar rädslan och förvandlas till ännu ett steg upp på livets stege.

Det blir till rikedom för mig.

Jag vill önska alla, skrivsugna, boknördar och alla andra... 

Glad Påsk!

Den här veckan har jag städat, bakat lite och planerat inför påskhelgen. 

Det har inte blivit mycket skrivande för min del men det får jag ta igen efter helgen.

Fast då är det ju påsklov och för min man som kör skolbussen varje dag blir det ledigt.

Så vi får väl se.

Skriv, bara skriv!

Jag har besökt Berättarskolan många gånger men när jag gick in där idag
stack orden ut, som riktade mot mig.
http://berattarskolan.se/sluta-slosa-skrivtid-pa-skrivkurser-och-bocker/

Visst, jag är precis en sådan de skriver om där.
Som lätt går bort sig i djungeln, med kurser och böcker.
Jag har knappt hoppat på något alls men jag har varit intresserad.
Jag har läst, i många timmar. Som jag kunde ha lagt på att skriva istället.
För jag skriver som jag skriver i alla fall. Jag kan inte ändra på mig.
Då blir det inte bra.
Jag skriver för att orden vill bli sagda. Inte för att få orden skrivna på ett speciellt sätt.
Förstår ni...?
Nej, det är knappt jag förstår det själv -

men det fattar jag nu - det är såå lätt att sväva iväg på utstakade skrivarmoln
bara för att tillgodose sitt inre kritiska jag. Nej, fy sjutton, bara skriv, skriv! Det blir bästa resultatet!
(säger jag nu, både till mig själv och till andra.)

Mitt stora äventyr, sa ärkebiskop Olaus Magnus om sin resa till Lappmarken.

Den siste ärkebiskopen i Sverige hette Olaus Magnus.
Han gjorde en resa till samerna i början av 1500-talet och den resan kallade han:
Mitt stora äventyr!

Han kände det som om han var på väg bakåt i tiden när han travade med sin häst
upp efter kusten från Uppsala. När han sedan fick träffa samerna kändes det som han hamnat mitt i forntiden! För här levde människorna fortfarande i ett med naturen.
Nöjda med sin lott i livet!

Han träffade dem bland annat på midsommarmarknaden i Torneå. Dit kom samerna långväga ifrån med sina varor. Men pengar ville de inte ha för vad skulle de göra med så onyttiga ting.
- Nej, ett gott byte var mera värt, sa de. Då vet ju både köpare och säljare vad de verkligen får.
De ville istället få verktyg, salt och mjöl för sina varor. Vadmal och kläde var också sånt som de traktade efter samt något silversmycke till deras kvinnor.

Vad deras varor hade för värde hade de ingen aning om och handlarna gjorde därför ofta stora vinster
med samerna.
Olaus Magnus lade märke till alla rödklädda män som gick omkring och övervakade handeln.
Han fick den förklaringen att de var samernas förmän, som de själva utsett. Men senare fick han veta att de var birkarlar som tog upp skatt till kungen, av samerna. Olaus såg hur samerna lämnade dyrbara varor till skatt men även hur de skänkte frivilliga gåvor till kungen. Det var deras offer till honom för att han skulle behandla dem rättvist och bra. De hade ju en offertradition till sina gudar.

Men det var inte bara de svenska birkarlarna som tog ut skatt av samerna. Det gjorde även Norge till sin kung och från Ryssland till deras Tsar.

Samerna själva hade ingen aning om vad de skulle betala i skatt. De hade inget överflöd men så länge som de klarade sig och levde ett drägligt liv var de nöjda.

Olaus såg  hur villigt samerna delade med sig av sin kunskap till de bofasta.
Som när ett par samiska män byggde ihop en forsbåt till en nybyggare. Det var upp i fjällen bredvid en fisksjö och till bygget användes tunna och smäckra granbräder. De lade de omlott och sydde efter hand ihop  med rottågor. Hålen som hade borrats tätades sedan med träpluggar och när männen hade sytt i en månad var båten klar. Då provade nybyggaren och Olaus att lyfta den långa båten tillsammans och det gick lätt eftersom den var så smäcker. Nybyggaren behandlade sin "Älvgädda", som båten kallades,  med tjära. Med penslar av fågelvingar.

Senare när Olaus kom tillbaka efter att ha varit på en avstickare till Norge erbjöds han att åka med båten. Det tyckte han verkade farligt men han lät sig ändå övertalas.. De åkte nerför ett strömmande vattendrag från fisksjöns utlopp, ner längs kraftiga strömmar. Där dansade båten fram i sitt rätta element och Olaus fick ändra sig. Han kunde bara konstatera att "Älvgäddan" var  helt sjösäker.

fortsättning följer...kanske...

Här kommer nu lite av mina rollfigurers historia.

"Det är överhetens sak att omvända hedningar inom sitt lands gränser"

står det visst i en av Martin Luthers skrifter.
Kanske kan det förklara prästernas beteende, när de funderade på sina plikter och dygder?

Det straff som skulle bli utdömt av Gud, för avgudadyrkan, skulle inte bara straffa syndaren utan skulle drabba hela folket också. Det var den slutsats som de drog eftersom "Gud var en vred domare som straffade de otrogna."

Ett resonemang som ledde till de stora trolldomprocesserna under 1600-talet. När ungefär 240 människor avrättades  i Sverige. Av dem var det flest kvinnor och de skyldiga dömdes till att vara i förbund med Satan och föra oskyldiga barn till hans fester i Blåkulla.

Konstigt nog så skonades de svenska lappmarkerna då,
trots att även samerna hade ett rykte om sig att vara trollkunniga och det gjorde de ingen hemlighet av, utan   drog nytta av det istället.

Men i den norska samebygden, i Finnmarken avrättades sju samiska män och en samisk kvinna för samröre med Satan. I Sverige dömdes också två samer under samma tid till döden, men det för hädelse och förgörelse.

När den samiska religionen skulle utrotas så blev Pite lappmark det första intressanta området  för myndigheterna. För där hade en gruvdrift kommit igång och samerna organiserades. De ansågs lämpliga till att sköta viktiga transporter åt den svenska staten, med sina renar. Dessutom hade den första samiska skolan inrättats i Lycksele.

Men inga präster ville flytta till de nya församlingarna som staten hade bildat i Pite lappmark. De oroade sig för strapatserna, klimatet, ensamheten och ödemarken och dessutom kunde de inte samernas språk.
En av prästerna som skulle stationeras i Arjeplog, uteblev med anledning av att han inte kunde få med sig sin hustru. "Hon är en stor och mäkta fet människa, som inte kan rida och som ingen ren orkar dra." förklarade han.

Men till slut så fick ändå församlingarna sina präster. För samerna innebar det ingen förändring, till en början.
De var med under prästernas predikningar men prästerna kunde inte deras språk. De fick delta i Herrens Heliga Nattvard och det var de van vid. För ungefär samma procedur hade det varit när de mötte prästen på marknadshelgerna.

Ingen hade då än börjat tvinga på samerna någon annan religion och samerna hade ställt upp helt frivilligt.
De lät döpa sig men de namn som prästen gav, bytte de sedan ut, till ett samiskt.
Utan att underrätta prästen om det.
De lärde sig leva med två religioner och fädernas tro utövade de ofta i hemlighet.


Hur det sedan går, återkommer jag till,  i senare inlägg.

Hej, nu tar vi nya tag!

Tänkte att jag i alla fall måste visa att jag fortfarande lever och verkar.
Har varit osynlig här på bloggen ett tag men det är bara för jag sätter all min tid på att skriva.
Jag  ska sätta ut lite småberättelser här inom kort. Verkliga händelser som inte kommer att rymmas min bok men som jag tycker är intressanta.
Det är ju roligt att få visa på den miljö som jag nu närapå lever i, skriver om och bor med. I alla fall rätt ofta.

I min skrivartid finns inga datorer. Sekler och decennier före de ens var påtänkta. Att jag nu kan sitta här och dela med mig till er alla, av händelser från den tiden känns som en ynnest..
Att få växla mellan då och nu och försöka uppleva skillnaden.

Det ger mig inspiration.