Dagens utmaning - om "utsträckt tid".

I min lilla värld reser jag 200 år bakåt i tiden. Sitter vid min moderna dator och kan med hull och hår men utan rädsla, trampa in i den historiska värld där både smittkoppor och dysenteri härjar. Där det verkligen händer saker. Där jag får se den lille lappgubben tillbe sina gudar, hur han slår på sin trumma och hur han kan vandra in i tanken och i sinnet till sin shamanistiska värld. Där han kan se vilka faror som hotar familjen. Jag får känna med honom in i hans gudars värld. Hur han gör för att kalla på deras gunst och få en bra renlycka. Jag får också hälsa på alldeles bredvid, in i nybyggarhustruns värld där hon oftast ensam få ansvara för familjen och djuren under hela den långa vintern. Känner hennes vånda, hon får inte bli sjuk, inte barnen heller. Mina ögon tåras när jag känner hennes ångestfyllda desperation när olyckan slår till. Men jag får även känna hennes glädje av att hon lyckas skaffa ved och hennes tillfredställelse av att kunna elda i den öppna spisen för att värma barnen. Lyckan av att djuren överlever den bistra vintern. Jag får följa med henne när hon skjuter på vatten”drögan”, kälken att frakta vatten med, i den djupa snön. Jag får se hur hon kan hålla både människor och djur vid liv, i vinterns svåraste snöstorm eller höstens mörkaste dagar. Jag känner hennes vånda, räcker maten till åt dem alla, för dagen? Jag får besöka deras världar, se deras behov av varandra och deras konflikter. Jag får vara med och dela vår historia och som bonus får jag en liten inblick i deras utveckling, in till våra dagar. Det är bara att tacka och ta emot!