Om vindkraftverk, landskapskonventionen och ”flyktpunkten”. . .

Måndagen den 2 augusti 2010 sommarpratade konstnären och ornitologen Lars Jonsson.

Jag lyssnade och blev berörd. Han verkade vara en mycket originell och kunnig inom sitt område. Jag reagerade när han berättade att Sverige hade skrivit under men ännu inte ratificerat ett avtal inom EU, en landskapskonvention, som antogs för hela tio år sedan. Den syftar till att erkänna ett landskaps demokratiska värde och att kulturhistoriskt och socialt värna om naturens värden. En rättighet för oss alla att kunna ta del av. Var ligger hindret från att erkänna det?

 Märkligt är att det snart är bara Sverige, inom EU-området som inte har gjort det än. Han betonade också det viktiga med att områden som Stockholm skärgård, Höga kusten och fjällen till exempel får förbli varaktiga, konkreta varumärken men att även den vardagliga landsbygden har en stor betydelse för folks hälsa. Genom att finnas där och ge själslig ro på samma sätt som rummen i våra hem. Är det så krasst som i exemplet vindkraft. Visst kan jag också tycka att stora, vita vindkraftverk står där stolta, som en symbol för det förnyelsebara, för det naturliga och hållbara samhället. Ändå känner jag hur jag blir alltmer skeptisk. Jag tycker faktiskt att intresset för att etablera vindkraftverk här uppe där jag bor, i norrlandsskogarna, återigen kan urarta till att utnyttja människor och mark. Som det gjorts med vattenkraften, skogen och malmen tidigare. Jag känner att något är fel, något diffust, svårbestämt och kanske har Lars Jonsson, en förklaring.

 Han pratar om FLYKTPUNKTEN. En punkt, som man låter blicken landa på för att avläsa och uppleva ett landskap. Perspektivet sammanfaller just i denna flyktpunkt. Det är en av de viktigaste upptäckterna som gjorts i renässansens konst. När jag slår upp ordet ”flyktpunkt” i Wikipedia, på Internet så kommer jag fram till att det handlar om en teknik inom konsten att mäta perspektiv på ett vetenskapligt sätt. Det uppfanns av Filippo Brunelleschi i 1400-talets Italien. En upptäckt som gjorde konsten till vetenskap. Nåväl, med denna punkt kan vår hjärna läsa avstånd och beräkna perspektiv. Att orientera sig i rummet eller i landskapet. Det kan vara krönet på ett berg, en gård eller ett träd i det öppna landskapet.

Men när ett vindkraftverk står där med snurrande rotorblad drar det till sig våra blickar och våra sinnen kan inte etablera en ”flyktpunkt”. Då går vi miste om att kunna värdera och föreställa oss vad som finns där. Landkapet förlorar sitt värde och det är tydligen inte en personlig känsla utan helt beroende av en biologisk funkton som vi har i våra hjärnor. Med det som bakgrund känner åtminstone jag att vi bör tänka igenom var vi sätter våra vindraftverk. Gör vi inte det så kan vi vara inne på en oroande väg. Lars Jonsson ser vindkraftverken som ett visuellt buller som drar fram som en farsot genom vårt land. Helt klart bör vi analysera och ta till oss vetenskapliga fakta som finns, i detta fall.

 Åtminstone inte rycka på axlarna åt det och inte sopa eventuella problem, under mattan.