Att dricka brunn, var en känd behandling för hälsa och mot sjukdomar och smärta, på 1800-talet.

Utanför i Arjeplog finns en källa vatten, som blev vida känt för sitt helande vatten i början av 1800-talet. När vattnet analyserades i laboratorium ansågs det lika värdefullt och näringsrikt som det från Loka, Porla och Medevi brunn. Folk vallfärdade dit både långväga ifrån och nära. För att lindra och bota smärtor och sjukdomar. Lapplandet hade fått en egen hälsobrunn.

Man kan undra vad det berodde på att den inte fortsättningsvis blev lika erkänd som sina gelikar söder ifrån.

Om de gick igenom denna huskur på 2 veckor, var det mycket viktigt med motion också. Därrför var en stig på ung. en kilometer iordningställd för patienterna. Kunde de inte vandra den sträckan var en gunga uppsatt.bredvid källan. Den kunde de krassliga gunga i.. Men var de så dåliga att de inte ens kunde ta sig dit, fick någon hämta vatten åt dem. I så fall fick de istället använda gungstolen i den bondes hem, där de bodde under behandlingstiden. Där fick de gunga själva eller med hjälp. 

Synen på sjukdomar och behandlingar var ju en aning annorlunda då  och  visst, tron kan försätta berg. Men folk trodde att det hade en  helbrägdagörande verkan och då får vi väl tro det. Många gånger var det nog den enda behandling som kunde ges..

Men jag inbillar mig att dricka brunn inte var en behandling för alla. Utan mer för de besuttna.

                

Så är det, att plötsligt finns lösningen där.

Igår var vi till den stora staden Piteå och jag fick en stund ensam i bilen. Som vanligt var min lilla dator med och när jag öppnade den och började fundera på de få raderna i början av min historia. De har jag haft så svårt med, Återkommit till, ändrat, tagit bort och lagt till många, många gånger. För just början är ju så viktig att fånga intresset med. Det är också inkörsporten till resten av boken. 
Början ska ju vara liksom en ingress till resten av historien. 
Döm om min förvåning när den plötsligt fanns där. Den fanns i mina fingertoppar, på en parkeringsplats i Piteå. Jag tror och hoppas att den känns slutgiltig nu, i alla fall känns det som om jag är på rätt väg..


.

Inspiration och sårbarhet.

Senaste numret av tidningen Skriva kom i min brevlåda i helgen. Där fastnade jag för orden Därför blir du starkare av att blotta ditt hjärta. Genast infann sig tvivlet, vad kan jag bidra med som kan intressera andra. Mitt liv är är ju mitt och där ska väl ingen annan klampa in och börja analysera mina svagheter och mina tillkortakommanden. 
Men å andra sidan är det ju just det jag själv söker och är intresserad av. Att krypa in bakom skinnet på andra personligheter. Söka svar på varför just den människan tilltalar mig och varför jag skyr en annan. Jag är intresserad av andra människor och då kanske jag inte kan vara som en mussla själv. Jag bör kanske träna på det, för min egen skull. Det är säkert inte farligt men läskigt!!!

Nur har jag läst/hört "Anne Franks dagbok".

 Den oavkortade versionen finns nu på Storytel som ljudbok . 


Den berörde mig så starkt. Jag fick ju såna sympatier med den 13 - 15 åriga tjejen som resonerar så klokt och vuxet. Hon tillsammans sin familj och några andra judar gick under jorden i Nederländerna under Förintelsen. De bodde bakom en bokhylla i Gårdhuset och därifrån skrev hon noga ner sina tankar, berättade vad som hände med skärpa och intelligens. Hon berättade om vad hon ville göra med sitt liv när kriget tog slut men också om hur hon snart inte orkade leva undangömd längre. Många gånger ville hon bara att det skulle hända något och det gjorde det ju också. Suck! Hon dog i fånglägret Bergen-Belsen den 31 mars 1945, 3 månader före sin 16 års dag.

Det är en bok jag kommer att bära med mig så länge jag lever.För den som inte har hört/läst den och är det minsta intresserad av dokumentärer. Läs den! Den är mycket lärorik, sann och spännande. Hennes sätt att skriva är den inte dystert, trots hennes utsatta läge. Hon ville alltid se det positiva i allt som hände men rädslan och armodet de upplevde skrev hon ned. Det kunde hon ändå inte förbise.

Vilken otrolig tur att dagböckerna blev kvar och att hennes far som överlevde kriget kunde publicera dem. Hur bara någon kan förneka att Förintelsen ägt rum, det är för mig omöjligt att förstå.

Jag är med i Silvervägen. Sommarmagasin med fokus på Arjeplogs kommun.

Där i årets upplaga finns ett stort reportage om mig
och mina aktiviteter. Silvervägen magasin
Men där har de inte hunnit lägga in 2014 års upplaga.

Åh, det har redan varit Midsommar och en vecka till.

Och jag har inte bloggat här på ett tag.

Men det betyder inte att jag kommer att sluta, nej, jag kommer igen.

Vi håller på med så mycket annat också.

Till exempel har vi en förening som har blivit med i 

"Hela Sverige ska leva"

Där är vi på gång med vandringsstigar, grillplatser, föreningsstuga och Top of Arjeplog. Kolla där!
där ingår vårt fina fjäll:  Siebniesbouvdda.
Vi ska också ha en utställning i sommar här hemma, mina döttrar och jag.
Livet leker - jag återkommer så snart jag hinner.

önskar jag Er alla!

Jag fick en massa frågor som jag här har försökt besvara.

1. Favoritbok i barndomen?

Det blir nog alla Walter Farleys hästböcker om Svarta Hingstern. Jag älskade dem och läste alla. Även alla djurböcker vi hade i vårt skolbibliotek. 

2. Vad läser du just nu?

Böcker om 1800-talet. Om Lappland då - böcker till min forksning. Lokalhistoria. Men så kopplar jag av med Margit Sandemos Isfolket. Har läst hela serien tidigare men nu lyssnar jag på ljudvarianten med Julia Duvenius som uppläsare. Samt har snart plöjt igenom hela Storysides historiska böcker. Det är suveränt att höra på när man städar, viker kläder eller motionerar ute. 

3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?

Just nu ingen. 

4. Dålig bokvana?

Kanske att jag ratar så många. Börjar att läsa men om boken inte fångar mig från början så ger jag upp så lätt. Jag borde vara mer uthållig, tycker jag själv. Men...

5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?

Inget!

6. Har du en läsplatta?

Japp, en surfplatta. Där har jag alla pdf-filer och alla berättelser jag ska läsa till forskningen. Genom den hör jag också på alla ljudböcker 

7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?

Jag har nog flera böcker på gång samtidigt. Olika katergorier. En bok för nöjes skull. En för kreativiteten. En självhjälpsbok. Ja, så där ungefär...

8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?

Ja, sedan jag gav ut boken har mina läsvanor förändrats drastiskt. Jag har blivit så fruktansvärt kritisk. Det hör nog ihop med skrivandet på mina bloggar och på andra ställen där jag har medverkat också Det är nästan outhärdligt så flaxig jag har blivit i mitt läsande, när texten inte engagerar mig. 

9. Sämsta boken du läst i år?

Ah, den boken har jag inte läst. Den har jag lagt ifrån mig snarast. För den har jag inte haft tålamod att läsa än.

10. Bästa boken du läst i år?

Det måste vara den sista jag läste. Vad var det den hette? Jo, "Fyren mellan haven" av ML Stedman. Den var suverän. Sen förrensten också Den senila skalbaggens tröst av Jens Månvinge. En biografi om hans tid i Thailänskt fängelse. Ohhh....!

 11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?

Ganska många gånger. Men det enda jag inte kan förmå mig till att läsa är alla dessa böcker med endast ond, bråd död i fokus. De ger mig ingenting.

12. Vilken är din läsebekvämlighetszon?

Det är ju som jag tidigare har talat om Historiska romaner, Fakta böcker, Självhjälpsböcker och Biografier. 

13. Kan du läsa på bussen?

Nä, för jag åker nästan aldrig buss och när jag åker bil så är jag oftast för nyfiken eller för pratglad. Jag vill inte vara så trist att jag sitter med näsan neråt gömd i en bok, när man kan samtala istället. Det är ju om man är fler i bilen förstås och är jag ensam så läser jag helst inte heller, då går färden på tok! 

14. Vilken är din favoritplats att läsa på?

Åh, det är på slafen i mitt skrivrum, eller på soffan i sovrummet. Det ska vara ganska tyst och rofyllt och utan irritationsmoment. Men just nu är det svårt att få till de stunderna eftersom vi har en liten otroligt gullig hundvalp men yster och busig.

15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?

Det beror förstås på till vem. Är det folk jag känner så går det bra. Jag kan ju skriva upp om minnet blir dåligt, till vem jag lånat. Folk jag känner kan jag kräva tillbaka av. Men är det inte folk jag känner lånar jag ogärna bort en bok. Utom om boken inte är viktig för mig att få tillbaka förstås. 

16. Viker du hundöron i dina böcker?

Ogärna. Det sitter i sen skoltiden och ungdomstiden när jag lånade mycket böcker på bibliotek. Jag använder hellre bokmärken.

17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?

Endast om jag har dubbletter och i forskningssyfte.

18. I studierelaterade böcker då?

Ja, det är det jag menar och överstrykningspenna osv.

19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?

Naturligtvis är det svenska. För jag är så dålig på engelskan. För lite träning på språket.

20. Vad får dig att älska en bok?

Den måste vara bra skriven. Den ska rycka tag i mig, ha ett engagerande innehåll och karaktärerna ska vara tydliga och spännande. Sedan ska det naturligtvis  hända en massa saker, behöver inte vara så drastiskt men känslomässigt medryckande.

21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?

Om boken är bra.

22. Favoritgenre?

Ja, det är ju historiska böcker, biografier och böcker med verkligheten som bakgrund.

23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?

Har ingen.

24. Favoritbiografi?

Det måste jag säga boken jag tidigare nämnde "Den senila skalbaggens tröst" av Jens Månvinge.

25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?

Ja, massor. En del bättre, en del sämre. Den bästa är nog Attraktionslagen, av  Ester och Jerry Higgs. Den borde de flesta leva efter då skulle världen se bättre ut.

Huvudpersoner i handlingen.

I min förra bok är det ju helt naturligtvis Sverker som är huvudperson. Men nu när jag skriver mer fiktivt blir det en annan sak. Jag såg en författare som plockade sina karaktärer från kända skådespelare och kändisar i övrigt. 

Det är ju inte min melodi med den här historien, som är från 1800-talet. För då fanns det få kända personer och de som fanns är inte tillräckligt karaktärsbeskrivna och präster och adel är inte heller mina favoritpersoner att bjuda in. Jag  har därför byggt upp mina huvudpersoner från folk jag minns som lite udda. Eller speciella personer jag läst om och bildat mig en personlig uppfattning om. Det är mycket intressant, tycker jag. Sen måste det ju även finnas vanligt folk, men vad var vanligt folk då? Det kräver kunskap om vad som var vanligt på den tiden. 
Helt naturligt är det stor skillnad mot nutidens.

Pintorparhäxans elev, som E-bok.

Japp, så var korrekturen till "Pintorparhäxans elev" som E-bok inlämnad till förlaget.
Så snart går den att ladda hem eller köpa.


Så har man läst sin egen bok en gång till. Lite slarvigt den här gången må jag säga.

Det känns lite konstigt att det är jag som har skrivit den. Och faktiskt så engagerade boken mig och det var roligt att läsa den efter så lång tid. Strax efter den kom ut, kändes det bara jobbigt att slå upp en sida av den. Då, skulle man ha suttit med pennan i hand och märkt ut alla fel man hittade. Men det hade väl blivit som att skriva om hela boken, förstås. Jag var så kritisk och jag minns innan jag skulle släppa ifrån mig den. Vilka våndor jag hade. Alla fel och brister jag tyckte fanns i boken. Men att det främst var kritik mot mig själv, har jag insett sedan.

Jag hade suttit med boken i åratal så det var som att släppa ifrån sig ett övervuxet barn som inte rymdes hemma längre. Utan att veta om det skulle klara sig utan mitt övervakande i framtiden.

 Jag minns att jag nästan skämdes inför publiceringen. Just då såg jag ingenting bra med boken. Men att ha så där nerkörda förväntningar gjorde mina känslor av lycka så otroligt starka när recensionerna började dyka upp. Uttalanden från personer som läst den gjorde mig hänförd.  De var så positiva och jag var så otroligt förvånad.

Tills jag till slut klättrade upp på molnet och bara kunde följa med. Jag kunde glömma alla krav, alla brister och bara få häge mig åt lycka. Det var en underbar känsla som jag verkligen unnar alla, att få känna  någon gång i livet,

Information om mitt skrivande och min bok, Pintorparhäxans elev, nu som E-bok också..

Reportage om mej och mitt skrivande på Arjeplogsnytt.se.
och jämt ska jag tydligen visa mitt stora flin....
men jag är en glad person och har mycket lätt för att skratta.

Här finns information om att min bok "Pintorparhäxans elev" kommer ut som E-bok.I april  kommer den att  finnas till utlåning på Elib och till försäljning på Adlibris bland annat. Om allt går enligt planerna.

"Pintorparhäxans elev" kommer ut som E-bok.

Nu i slutet av februari - början av mars kommer min bok ut, även som E-bok.

Enligt förlaget Ord&visor innebär det att:

* Ny framställning av PDF-fil, lämplig för E-boksproduktion.

* Konvertering till Epub-format av Elib.

* Ny anmälan av E-bok till Bokrondellen.

* upplägg på Ord&visors hemsida.

Hos Elib blir E-boken synliggjord för bibliotek och bokhandel, med läsutdrag, omslag och fakta kring boken. Den publiceras både i Epub-format och som vanlig PDF.

Förutom den glada nyheten var delägaren och redaktören för tidningen "Magazin Silvervägen" Marianne Hofman till oss idag. För att göra repotage om mig och min man i den tidningen.

Hon har även webbsidan http://www.arjeplognytt.se/ och säkert blir det även någon notis där om E-boken.

En mycket händelserik dag har det varit, idag.

.

Tre små ord.

Sång från näktergalar eller nära intill, sjunger sina strofer bland granar, täta videbuskage och ruskor av björk. Gruset knastar under mina fötter där jag vandrar längs den torra sommarvägen. Ensam är jag, trots att vägen är nog bred för fordon att färdas där men så långt jag kan se, är vägen tom. Men jag är inte ledsen för det, nej jag är full av hopp och dagen är vacker. Vandrar utan mål längs vägens svängningar. Skuggan följer mig men byter plats lite då och då. Framför mig är den och jag bakom tills min grus-autostrada går åt höger, då svänger skuggan till vänster. Men allt svårare får den att visa sig, för där gruset är större äter det upp alla konturer. Skuggan, går i bitar och försvinner ner i de hårda.

Åt båda håll har skogen ljusnat och vägen är med ens liksom lyft ur marken. På dess nedre sida skiljer en grusbank, den från skogen och på den andra lika, fast tvärtom.  Där skiljer gruset vägkanten uppåt, mot enstaka vide och lövsly. Så glest är det att jag ser igenom och min blick söker ljuset där bakom. Men jag fortsätter efter vägen, tills den delar sig i två. Den större slingrar sig ner och försvinner mot skogarnas djup. Men jag går vidare till vänster, förbi det glesa snåret och möter där en syn av stela kanter och genomskinligt glas. Några steg till och jag ser de stela kanterna förvandlas, till en husliknande byggnad. Av något matt och sprött material. Förvånad stillnar jag, när jag ser på det egendomliga. När jag närmar mig, växer det i storlek, har ett välfomat tak som vätter åt alla håll. Huset ser stabilt ut men står ändå som i dimma. Borde tänka på hur det kan klara en vinter här, men den tanken föresvävar mig inte ens. Nej, känslan är istället att huset bara är till för mig, här och nu.

Jag går genom ingången men stannar abrupt, när jag förstår att jag tappat mitt mod, förlorat det på utsidan av dörren. Så jag står i den inglasade entren, där solen skuggas. Vänder mig om och med rädsla, betraktar jag utsikten därifrån jag kom. Blickar mot skogen och långt där nere ett obestämt vatten. Nu är allt tyst, inte en fågel hörs längre, inte en pust av en vind. Bara min egen andhämtning. Men känner också hur en förväntan byggs upp. Hur den sveper med luften jag andas, ner och förbi mitt hjärta. Den landar med en bestämbar känsla i och ikring min maggrop. Där vänder den och jag pustar ut. Drar en livgivande andning till, repar mod och öppnar dörren. När jag stiger in i salen möts jag av ett jubel. Så stort att jag nära nog lyfts från golvet och min egen förvåning hjälper till.

Strålande ansikten är vända mot mig, ansikten utan bestämbara drag. En matta i rött löper längs golvet och jag föses fram efter den, i draget av klappande händer och ljudliga skratt. Yrvaken finner jag mig stående framför en trappa. Där den röda mattan ringlar sig upp efter den glasiga stegen. Där går jag som i trans, för varje steg bärs jag upp av folkets vilja och glada rop. Upp till dess slut där ett podium finns. På det vänder jag mig om och ser ut över alla fantastiska människor. Med deras fokus enbart på mig förvandlas klappandet till ett taktfast manande. Ett rytmiskt skanderande hörs när de allt högre ropar i takt.

-          Tre små ord, tre små ord, tre små ord.

 Jag ler mot massan och öppnar munnen. Ska just uttala orden när jag harklar mig och tar sats igen. Vet vad de väntar på och jag längtar att säga det och när jag öppnar munnen så rullar orden ut.  Folket jublar och händer sträcks i luften. Jag ler och en otrolig lyckokänsla bevaras i min kropp, när plötsligt allt blir tyst igen och jag ser ett fönster, upplyst av sommarsol. Jag känner jublet inom mig och jag vet att mitt glashus är bevarat.  I den rosaskimrande tillvaron känner jag mig hemma än, trots att det gått många år sedan dess. Men saknar ”de tre orden” gör jag. För dem glömde jag när jag flyttade till min säng. De blev nog kvar i drömmarnas rike. XXX

Ett minne, hastigt skrivet, mitt i allt annat...