Den lilla människan i vårt stora Norrland.

Jag har fått en inbjudan till Litteraturseminarium på Folkets Hus i Umeå, i februari.
Tillsammans med ett enkätformulär från en projektledare för "Det litterära Västerbotten"
på Länsbiblioteket/Region Västerbotten.

Skulle säkert ha varit roligt att medverka men tyvärr är det långt till Umeå
och vi har barndop i familjen, dagen efter.
Men jag är imponerad över hur kreativ kulturen verkar vara i Västerbottens län.
Det har jag fått många bevis för. Från Norrbotten, som ju är mitt län,
tycker jag det verkar lite mer tunnsått med planer och visioner
på det kreativa kulturområdet. I alla fall det som når mig.

Men det är inte bara inom kulturområdet, det gäller allt inom inlandet.
Kanske ett bevis på att Norrbottens län är än stort och boende i dess utkant
ofta kommer mellan stolarna och ibland helt glöms bort. Det är nog svårt att tillgodose
allas riktningar och behov inom ett så vidsträckt område och insatserna räcker oftast bara
till de persontätaste områdena.

Om jag bara ser till mina egna behov och min egen bekvämlighet så skulle ett Norrbottninskt
stor-län vara perfekt för oss, boende i de sydligaste delarna av vårt nuvarande Norrbottens län. Om det skulle gå samman med Västerbottens län, så skulle vi hamna i mitten. Men det förslaget är väl skrotat redan. Tyvärr!

Dessutom tankarna som varit på att dra in ytterligare län i detta eventulla storlän, skulle ha blivit helt ödesdigert för alla vi norrlänningar, är jag rädd. Om det skulle ha blivit verklighet alltså.

Med kommungränser kan det vara likadant många gånger. Att vi som bor i ytterområdena måste skrika högre och längre för att höras. Speciellt när det geografiskt är närmare till andra kommuners huvudort än till vår egens. Fast när vi väl hörs så mal regelverket på och det kan finnas chanser även för oss. Så jag vill inte klaga, inte alltför mycket.
Men något som från början fick mig att höja på ögonbrynen var att så många personer i vår huvudort, har uttryckt sin egen förvåning när de berättat att de aldrig varit inom vårt område. Inom Repriket.
Då är väl dags att vi börjar marknadföra oss nu. Vi finns, vi också!

Men helt logiskt, förstår jag att när det gäller områden inom mitt gebit, litteraturen, är det nog inte konstigt att det till mig, kommer erbjudanden och idéer, söder ifrån.
Eftersom jag valde ett förlag inom Västerbotten att ge ut min bok.
Men det kan jag skatta mig lycklig åt. För Ord och visor har varit ett bra förlag, för mig.

Jag tycker om att läsa böcker av författare som skriver om det verkliga livet. 

Att det jag läser har ett budskap, en ådra att få engagera sig i.   

Att få läsa och lära mig något samtidigt. 

Bilden är tagen av mig, från boken Spanskans år.

En av mina favoritförfattare inom den gengren är Åke Lundgren.

I veckan svarade han vänligt på några frågor jag ställde till honom. (Hans svar med fet stil):

Med åren har du gett ut ett stort antal böcker och bland dem ”Spanskans år”. 1989.

Den handlar om Arjeplog under tiden som den svåra influensaepidemin härjade kommunen, tidigt 1920-tal.

Där flera hundra personer dog, så många att det inte hanns med att grävas gravar åt alla utan de blev begravda i en massgrav.

Varifrån kom ditt intresse att skriva just om just detta?

SVAR: Det började med att min fru arbetade som hemvårdare hos en kvinna som hette Helga Renström och som bodde i Malå. Kväll efter kväll kom hon hem och berättade vad Helga hade berättat för henne. Till sist besökte jag Helga och fick bra kontakt. Hon berättade för mig om sitt liv och jag erinrade mig också vad mina egna föräldrar berättat om "spanskan". Helga är förebild till bokens Signe.

Att du letat i samlingar och arkiv förstår jag . Men var började du leta och hur gick du till väga?

SVAR: Jag började med att gå igenom gamla tidningar från de år då allting utspelades. Jag hittade också provinsialläkarberättelser och en del som skrivits i olika böcker. Dessutom hittade jag en del uppteckningar på bland annat Silvermuseet och Skellefteå museum. När jag träffade äldre människor som hade minnen från spanskan nedtecknade jag vad de hade att berätta. 

Dina karaktärer i boken. Är de från det verkliga livet eller är någon av dem fiktiva?

SVAR: Många av karaktärerna har verkliga förebilder, men kanske inte riktigt alla. Ibland har jag tagit mig friheter. Signe och hennes familj har dock funnits i verkligheten.

Huvudpersonen Bernhard, har många drag av en verklig person. Modig, orädd och arbetssam.

Hur gick dina tankar omkring honom? Var det viktigt att gestalta honom som den han var eller gav du honom fria händer, i din beskrivning.

SVAR: Bernhard är nog en blandning av verkligt och påhittat. Han fick symbolisera flera olika människor som på olika sätt, med risk för sitt eget liv, försökte hjälpa andra.

När jag läste Spanskans år, blev jag mycket tagen och den blev bland andra, 

en symbol för det jag själv ville förmedla.

Jag tyckte att du knöt ihop säcken bra med din uppföljare, Storspovens sång. 

Dina böcker överlag spelar en hel del på läsarens känslor men din egen känsla när du skriver, hur är den?

Gråter du när det är sorgligt? Känner lättnad, glädje, rädsla, utsatthet när det så är motiverat?

 SVAR: Gråter gör jag nog inte när jag skriver, då skulle det vara svårt att skriva, men nog ryser jag ibland, känner upprymdhet eller sorg, allt möjligt. Jag försöker leva med dem jag skriver om och då blir det ibland nästan overkligt.

Vilken av dina böcker är du mest stolt över? Vem gick bäst att skriva och vilken av dem engagerade dig mest?

SVAR: Svårt att säga vilken jag är mest stolt över, det är nog flera. "En stilla vrede" och "Polykarpus år" för att de har så mycket att göra med mitt eget ursprung. "Spanskans år" och "Storspovens sång" för att jag själv blev så engagerad i ämnet. Och "Långa lappflickan" (särskilt den kompletterade utgåvan) för att den har blivit något av ett livsprojekt.

Vilka böcker läser du helst, privat?

 SVAR: Har alltid mycket. Som ung blev det mycket Science fiction och historiska romaner. Nu läser jag gärna memoarer, där Anne Franks dagbok var den stora första-upplevelsen. Och jag har förstås en förkärlek för våra norrländska författare.

Du har på din hemsida, informerat om att du främst ägnar dig mest åt att skriva om ”Den lilla, svaga människan´s utanförskap. Jag tänker på min farbror Sverker som jag skrev om i min bok, min enda hittills: ”Pintorarhäxans elev”.  Han hade en dröm som aldrig blev sann. Att få berätta om alla original han träffat, som han umgåtts med, under sin levnad eller bara hört talas om. Deras historier och muntra berättelser. Roliga historier som han hört eller varit med om,  de hann aldrig skrivas.

Men att skriva sån´t, är det något som har attraherat dig, någon gång?

 SVAR: Jag tror nog att jag skriver både sorgligt och glatt, precis som livet är. Att hitta en balans där är kanske det viktigaste.

Du är även journalist. Jobbar åt Norra Västerbotten. skriver recensioner dagarna lång eller krönikor,

 vad vet jag. Där emellan egna böcker.

Får du aldrig skrivtorka? Om du får, hur botar du den?

SVAR: Jag har, till och från, jobbat för Norran sedan 1975, kulturjournalist med särskilt ansvar för litteraturen. Jag har också varit "jubileumsredaktör" och tog fram två böcker när tidningen firade 100 år. Och sedan har jag förstås varit både nyhets- och featurejournalist. Men skrivtorka har jag nog aldrig haft, eller hunnit få.

Har du några bra tips till oss som skriver, men inte hunnit lika långt som du?

SVAR: Mitt tips är att läsa och skriva mycket. Öva. Läs din text högt och känn efter om den håller. Välj ämnen som engagerar dig och som just DU kan bäst. Krångla inte till det i berättarteknik eller språk. Var envis och ge aldrig upp! Det är nog framförallt det det handlar om: Att aldrig ge upp!