Om historiska personers namn kan användas i ens skrivande.

Nu har jag äntligen fått klart för mig på vilket sätt man kan använda historiskt kända personligheter i sitt skrivande - och detta i "katolsk orientering om kyrka, kultur och samhälle".
 http://www.signum.se/signum/template.php?page=read&id=2756 och
de borde ju veta hur de gänse reglerna är. Naturligtvis så förstår ju också jag att man måste använda sitt egna sunda förnuft och en egen inre gräns mot vad som är lämpligt.
Men det är ändå något som jag har funderat mycket på och det är ju skönt att veta, även om jag ju visste det förut också. Men det klingar liksom lättare fram när man ser att någon annan skrivit om
att det ju inte finns någon censur i Sverige. Och det är ju bra!!!

Om att "åstadkomma något" . Skrivpuffs utmaning idag.

Jag var som vanligt inne i farmors kök. Där var jag lika ofta som i våningen ovanför där jag egentligen bodde med mina föräldrar, men det var ju alltid mer intressant att vara nere. Det hände liksom mer, där mina två ogifta farbröder fanns, bodde där tillsammans med min farmor. Min farmor var urgammal och klok. Fanns där alltid till hands för alla, stadig och snäll, som en mjuk klippa var hon. Det tog alltid tid för henne att röra sig, ont i knäna som hon alltid hade och försiktig med allt hon skulle göra. Men en gumma med talets gåva, med tankarna i styr och en sångröst som få kunde överglänsa trots hennes ålder. Nu var ju inte hennes repertoar samma som den jag hade men så länge som jag var barn så var det någorlunda lika. Barnvisor kunde hon ju några och en del fick jag lära henne. Till henne kunde jag berätta vad som helst. Hon gick aldrig omkring och skvallrade. Nej, henne kunde man lita på. Jag berättade om mina drömmar som hon fick veta, alltid först av alla, eller när jag var arg på någon i skolan. När killen som jag tillfälligt var kär i hade sprungit efter mig i skolen. När vi var på skidtävling och jag hade kommit nästan först. När min klasskompis blev mobbad igen. När den lite konstiga klasskamraten som jag hade, tog med sig sin stickning i bussen, trots att han var pojke. Jag berättade och det var så tryggt att veta att det stannande där. I byn fanns också en diversehandel som ägdes av en annan farbror till mig. Därifrån kom det alltid besökare som gick, körde moped eller rent av bil. Stannade till ute på grusplanen vid vägkanten hos farmor, på väg till och från affären. En dag kom en köpare från en grannby in och jag var där, som alltid förstås. Han berättade om sitt besök hos handlaren och vilka som han träffat där. - och så var Hjalmar där, sa han. Det var ett namn som inte behövdes upprepas. Jag kastade på mig jackan och sprang. Längs stigen till granngården, förbi bäcken och skymtade inom kort byggnaden som affären var en del av. När jag kom fram hälsade jag artigt på de som jag mötte och sökte med blicken ... tills jag saktade jag in mina steg och tittade med beundran upp på gubben, han Hjalmar. Gubben med det svarta ostyriga håret sprack upp i ett nära nog tandlöst leende. Med blicken fäst bara på mig sökte i byxfickan och drog upp en påse. Öppnade den sakta och sträckte fram den. - Varsågod! Nog vill du väl ha en karamell? - Ja-a, sa jag och tog en. - Ja, nog får du ta flera! - Åh, tack sa jag, tog några stycken. Neg sedan och sprang, hela vägen tillbaka. Till farmor gick jag in efter att besökaren hade fått kaffe och farit. I fickan låg några skumsockerbitar och två kola.

Att få hjälp med det historiska skeendet.

Idag är jag glad! Jag har en supporter, en insatt person som kommer att läsa mitt manus. Jag har löfte av en person, en expert på vår historia. På den som utspelade sig i Arjeplog med omnejd. Denne person har lovat att läsa igenom mitt manuskrift och ge synpunkter på hur jag lyckas fånga tiden i min berättelse. Så skönt det känns, att få experthjälp på det området. Hur lätt är det inte att låta saker hända, i en historiskt fel tidpunkt, som exempel!. Det här känns som att dra högsta vinsten på lotteri. så roligt med seriös hjälp till det som man skapar?

Hur kunde de överleva?

Vad har vi att klaga över tänker jag ofta när jag läser och sätter mig in i levnadvillkoren som gällde här uppe. För 150 år sedan. Hur kunde någon alls överleva då, utan doktorer, utan alla bevämligheter som finns nu. Ingen radio, ingen tv, inga datorer, bara torrdass om ens det. Jobb, från morgon till kväll, utan ljus hela den långa vintern. Utan snöspadar, utan kläder, utan ordentliga skor, med skjul till hus, ibland med jordgolv, difteri, stelkramp, nervfeber, smittkoppor, brustna blindtarmar, inga mediciner och ingen mat många gånger.
De som hade någon mager kossa i ladugården kunde känna sig rik.
Många klarade inte ens av att skaffa mat, så det räckte, till någon ko.
Ja, det är ett under att någon överlevt. Tänk, att det är våra förfäder och att vi är en frukt av dessa överlevnadsmänniskor. Otroligt!

Nytt år - nya tag - med skriverierna!

Hej igen! och god fortsättning på det nya året!

Jag har som legat nere med den här bloggen ett tag eftersom det fanns så lite tid att skriva, över jul och nyårs helgerna. Vi hade massor av folk hemma hos oss och även om det är roligt så hann man inte med så mycket annat än att vara trevlig och serva med mat och fika.
Och naturligtvis den obligatoriska motionsrundan. Den ger jag aldrig avkall på. Även om den blev lite kortare under helgerna, så...
Men nu, har jag tagit nya tag, mina skrivarfingar känner sig utsvultna och min hjärna har nog inte fått den stimulans till fantasifoster som kan formas därinne. Med andra lite mindre svulstiga ord, så är jag i full färd med min roman nu. Jag skriver ibland så fingertopparna glöder och det känns verkligen roligt att se sidantalet växa. Hoppas jag kan få den färdig innan sommaren. Förhoppningsvis, tänkte om jag kan skriva 3 sidor om dagen. Det borde väl inte vara såå svårt.
Det är ju klurigt eftersom mycket tid går också åt till att få fram fakta, för alla scenerier och bakgrundssnack.
Just nu sitter jag och väntar på att en fiskgryta ska bli färdig. Klockan ringer snart.
Så....tack för idag!