En magisk motionsrunda.

I början av augusti far vi iväg, jag och hunden Vinka, för en springarstund längs grusvägen. Klockan är halv elva på kvällsnatten. Efter den blöta dagen, hänger regnet kvar i grässtråna, som nickande står på vallen och i skogsbrynet. Fortfarande tyngda av vattnet som forsade över dem idag. Redan ut på bron möts jag av ett märkligt olivgrönt skimmer som syns mellan skogkantens grönare grenar. Skimret övergår på ett naturligt sätt i den blåa natthimlen. Där uppe lyser månen gul och rund som motvikt till den klart gulröda horisonten i norr. Fortfarande så här i norra delen av Sverige så är det ledljus hela natten i några veckor till.

Vi springer genom det disgråa gräset ner mot grusvägen.

Springer vår runda men när vi vänder tillbaka mot norr, uppenbaras ett säreget ljus, som inte har sin motsvarighet någonstans. Den kristallklara himlen visar att natten är nära, upplyst av av månen bakom oss och av den färgsprakande himlen framför oss. Dimman stryker utan att beröra oss, över hundens päls och min känsla av att springa på moln känns overklig men befriande. Längs myren som vägen korsar, ålar mjuka dimbankar fram, mellan de fåtaliga träden och vi springer som i trans. Jag håller hunden i stadigt grepp men även hon är tagen av stundens allvar. Alls inte beredd på flaxet vid vägkanten, alldeles intill oss. Hon störtar dit och jag hoppar handlöst med. Jag har ju lindat hundkopplet runt handen så vi sitter ihop. Det flaxar till igen, i stillheten och ett kraftfullt skrattande hörs från de flyende bruna fåglarna. Ripor!

Magin är bruten men inte skönheten!

Vi fortsätter hemåt fast i lite makligare tempo

och då och då, måste jag dra hunden framåt.

Väl hemma är jag tacksam för att ha fått vara med

om, ett av naturens skönaste ögonblick.

Kommer jag aldrig att glömma!

Dagens skrivpuff är ”Beröm” eller det här blev en motsats.

Hände under skolåret 1967.

Efter några timmars lektion är det matdags och hela klassen samlas utanför matsalen. Jag och min bästis Birgit står i ordnade led i väntan på att få gå in till skolbespisningen.

När alla klasskompisar står på sina platser mascherar vi in och var och en ställer upp sig bakom sina förutbestämda stolar. Fröken ska sitta vid bordsändan med de fem pojkarna i vår klass, närmast sig på sin högra sida. De är svårast att hålla koll på så därför vill hon ha dem nära sig. Efter att alla har placerat sig drar vi ut stolarna och sätter oss.

Slamret från köket tilltar och utanför svängdörrarna fylls serveringsvagnen på. Idag är det leverbiff och potatis som står på menyn.
Så kommer mattanten och langar upp 3 leverbiffar på varje tallrik, sen 2 potatisar åt alla. Sist kommer sleven som jag fruktar. Lingonsylten!

- Inte så mycket, hinner jag säga men fast hon är snäll så hör hon inte nyansen i min bön. Hon är ju inte van att lyssna på varje liten önskan. Hon har en slev och tallriken ska fyllas så eleven blir mätt. Så har hon alltid gjort och hennes inpräntade mått är en slev per tallrik.

Plask! Så ligger den röda sörjan där, en vämjelig klump som gör att de goda leverbiffarna växer i munnen av bara tanken. De måste ju blandas ihop med den starka smaken av lingonsylt för att om möjligt få tallriken tom när måltiden är över. Jag klarar inte detta, förstår jag på en gång.
- Kan du inte ta över lite av min sylt, viskar jag bedjande till min bästis.
- Nej, snälla du, viskar hon tillbaka. Jag har ju nog med min egen.

Mina leverbiffar försvinner och potatisen också men nästan hela den förskräckliga syltklumpen är kvar. Paniken är nära, hoppas att ingen ser, tänker jag och lägger min väns tallrik över min. Så osynligt som möjligt pressar jag ihop våra båda tallrikar. Skulle ju vara förargligt om sylten syns.

Tallrikarna går vidare längs bordskanterna och när de når pojkarna får jag till min fasa se hur de lyfter, viskar och pekar mot matkärlen där på bordet. En tallrik till läggs ovanpå högen innan den styrs vidare mot personen som för dagen ska gå med tallrikshögen och mjölkmuggarna till serveringsvagnen. Då får jag se frökens blick och hennes hy, som börjar skifta färg.

Hon ställer sig sakta upp. Tar ett grepp om den lilla glipan mellan matskålarna och lyfter. Sylten har kletat fast och droppar sakta ner från tallriken ovanför.
Då lyfter hon rasande blicken och högröd i ansiktet väser hon och ryter fram:
- Vem har inte ätit upp lingonsylten?
Allas blickar söker runt personerna kring bordet och spanade in mej.

Jag kunde bara nicka, med tårarna hotande nära. Jag svalde och svalde och svalde. De fick inte komma fram!

Väl ute i kapprummet kom den killen som gick i klassen över mig. Den som jag beundrade mest av alla just då, fram till mig.
- Du ”skråle då int”(grät då inte), sa han med berömmande ord, samtidigt som han satte på sig mössan. Snett och tufft.
- Nä-ä, var det enda jag fick ur mej men mitt leende sa väl allt. Åh, så stolt jag blev!

Jag var 11 år och gick i 5:an.

Att komma hem - Skrivpuffs utmaning idag!

Jag styrde min båt från standen och gungade iväg på vågorna de blå. Solen sken och endast en ljum vind blåste över den krusiga vattenytan. Sakta började jag ro och det kluckade så vackert mot båtens stam. Känslan av frid och ro fyllde mitt hjärta. Jag kastade ut mitt flöte mest för att få sitta där ensam i universum och att bara få njuta. Oväntat blev en virvel synlig i det svarta vattnet. och mitt bete drogs plötsligt ner i djupet. Med våldsam kraft böjdes spöet ner i en båge och förskräckt lade jag upp årorna på båtens sidor för nu hade jag fullt upp med att hålla i spöet och min båt böjrade glida framåt, allt fortare. ´ Friden och ron hade bytt plats med spänning och ovisshet Båten snodde runt, runt allmedan jag fick kämpa för att hålla fast besten, jättegäddan - som till slut tröttnade. Stilla och nöjd började jag ro igen längs sjöns veckiga yta Hem till den lilla stugan - med följde mat för flera veckor.

Det gäller att hålla balansen,oavsett omständigheterna!

- Stanna bilden nu, menar jag och pekar . På den där parkeringsplatsen. Jag måste ut och kissa. - Ja men du, vi har ju så liten tid på oss. Kan du inte hålla…. säger min man men bromsar ändå in och stannar på den anvisade parkeringsplatsen. - Här, säger han med en frågande ton. Du får ju springa kilometervis innan du blir osynlig från vägen? fortsätter han i sin skeptiska ton. - Ja, säger jag bestämt. Det tar inte länge, ska du se, svarar jag och öppnar dörren nästan innan bilen slutat rulla. - Bättre att göra det här, än bli riktigt kissnödig på Återvinningsstationen. Visst? fortsätter jag i en uppmuntrande ton. Hoppar ur bilen, kollar vägen och rusar sedan över, ner i diket och upp i slänten. Jag är van att springa, motionerar regelbundet så det känns lite som att flyga fram, den här gången till ett kisställe. Han ska få se att jag kan skynda mig, tänker jag och lägger märke till alla blåbär och lingon som fortfarande ser helt ätbara ut. Trinda och fina. Mitt i steget sitter foten fast. Det är en kvist som stampat in i ett av hålen på mina ”foppa-sandaler” och utan att riktigt hinna förstå vad som händer så ligger jag där platt på marken. Mitt bland alla bär. Jag kravlar mig upp och borstar generat bort alla lösa delar som fastnat i mina kläder och känner mitt knä ömma rejält. Kastar en blick mot bilen, så klart att han som satt kvar i bilen såg hela händelsen. - Naturligtvis! Konstaterar jag irriterat. Jag ställer mig upp på mina ben som blivit lite darriga av upplevelsen och går med lugna kliv till närmaste stora rotvälta. När jag närmade mig bilen på återvägen såg jag bara hans vita tandrad. Innan jag nådde bilen så måste jag också le åt bedrövelsen. Jag haltade sedan nästan hela dagen och fick ett rejält blåmärke på knäet men jag slapp att vara kissnödig.