En magisk motionsrunda.

I början av augusti far vi iväg, jag och hunden Vinka, för en springarstund längs grusvägen. Klockan är halv elva på kvällsnatten. Efter den blöta dagen, hänger regnet kvar i grässtråna, som nickande står på vallen och i skogsbrynet. Fortfarande tyngda av vattnet som forsade över dem idag. Redan ut på bron möts jag av ett märkligt olivgrönt skimmer som syns mellan skogkantens grönare grenar. Skimret övergår på ett naturligt sätt i den blåa natthimlen. Där uppe lyser månen gul och rund som motvikt till den klart gulröda horisonten i norr. Fortfarande så här i norra delen av Sverige så är det ledljus hela natten i några veckor till.

Vi springer genom det disgråa gräset ner mot grusvägen.

Springer vår runda men när vi vänder tillbaka mot norr, uppenbaras ett säreget ljus, som inte har sin motsvarighet någonstans. Den kristallklara himlen visar att natten är nära, upplyst av av månen bakom oss och av den färgsprakande himlen framför oss. Dimman stryker utan att beröra oss, över hundens päls och min känsla av att springa på moln känns overklig men befriande. Längs myren som vägen korsar, ålar mjuka dimbankar fram, mellan de fåtaliga träden och vi springer som i trans. Jag håller hunden i stadigt grepp men även hon är tagen av stundens allvar. Alls inte beredd på flaxet vid vägkanten, alldeles intill oss. Hon störtar dit och jag hoppar handlöst med. Jag har ju lindat hundkopplet runt handen så vi sitter ihop. Det flaxar till igen, i stillheten och ett kraftfullt skrattande hörs från de flyende bruna fåglarna. Ripor!

Magin är bruten men inte skönheten!

Vi fortsätter hemåt fast i lite makligare tempo

och då och då, måste jag dra hunden framåt.

Väl hemma är jag tacksam för att ha fått vara med

om, ett av naturens skönaste ögonblick.

Kommer jag aldrig att glömma!