God Jul, vänner!

Sitter här vid köksbordet. 

Vakar över julskinkan som får alltmer färg den 200-gradiga ungsvärmen.

Lyssnar på radion. 

Där stämningsfulla jullåtar flödar.


 Enbart jag är vaken.

Just nu och just här.
Jag mår så gott och hoppas att ni andra känner samma  känsla.

Vi ses men tills dess - var rädda om varandra!

Min artikel om musikbandet Jarŋŋa är publicerad nu.

Nu är min artikel om musikbandet som jag träffade under höstmarknaden i Arjeplogs kyrka, publicerad på Samer.se. Artikeln finns här, klicka bara på namnet:
Jarŋŋa

Jag hittade en skrivutmaning.

1)      Vad skulle du skriva om du kunde skriva precis vad du ville utan att ta

hänsyn till någon annans känslor, tyckanden, hemligheter, dåliga

självförtroende, anseende, beteende eller intresse?

När jag satte mig vid datorn för att testa kom dessa ord ut ur mina fingertoppar:

”Så klantigt och så urbota dumt att tro att du kan köpa dig lycka och glädje. Spela roll om du har pengar eller är utan, bara ditt klumpiga tänkande gör mig magsjuk. Som om du glömt att du har en hjärna, en egen fettklump däruppe som förhoppningsvis inte torkat ihop eller härsknat. När såna som du blir allt fler så undrar jag verkligen om mänskligheten är på väg att utrota sig själv.”   

Att frilansa betyder att man får träffa så underbara människor.

Idag känner jag mig riktigt nöjd. Först var vi ut och drog skrot, det kommer en skrotbil nästa vecka som ska fara med allt järnskrot innan vintern.

Sedan fick jag veta att min artikel om Anna-Stina Svakko och hennes företag AstuDesign kom in ikväll på sametingets hemsida, samiskt informationscentrum.
Det var verkligen en underhållande och sprudlande männsika jag mötte i Arjeplog under den Samiska veckan som hölls i anslutning till höstmarknaden, i början av oktober.
Här är den länken;
http://samer.se/GetDoc?meta_id=3777

Så roligt att få bevis för att min bok lever sitt eget liv.

Det är alltid lika roligt att få bevis för att min bok lever. Att den engagerar och berör. Se bara här:
http://www.beardednerd.se/hostlugn-och-lonnmord/
Sen att bli jämförd med Populärmusik från Vittula är ju inte dumt. Även om min bok inte är lika rolig som Mikael Niemis så blir jag stolt över den beskrivningen. Jag har ju själv läst hans bok och jag tyckte jättemycket om den. Jag träffade också författaren i början av 1990-talet, i Arvidsjaur när jag gick en skrivarkurs. Men det var före han gjorde sin succeroman. Tack Mikael, du som recenserat min bok.

Att skriva personporträtt och frilansa.

Vilken dag det var igår. Jag är fullproppad med intryck och nya kunskaper.

 Jag har ju ett uppdrag av Samer.se att göra ett personporträtt av Anna-Stina Svakko,
 samisk slöjdkonstnär och klädskapare.

Henne träffade jag i en timme igår, innan hennes utställning och modevisning: 

Som jag också var med på.

Här är Anna-Stina där hon presenterar Arjeplogssamernas dräkter.

En mer inspirerad och effektiv människa får man leta efter. Jag är verkligen imponerad.

Så roligt att få möjlighet att träffa och prata med en så duktig och färgstark personlighet.
Min artikel, ja den är inte färdig än.
Ska ju inte visas förrän på någon vecka. På deras sajt.

Reportage igen.

Under nästa vecka när det är samevecka i Arjeplog och där ska jag göra en del reportage är det tänkt.

Nu får man damma av sina gamla skribentkunskaper. Tidigare tillverkade jag en del artiklar
till tidningen Norra Västerbotten och en del andra artiklar har jag också skrivit och

fått publicerade i andra tidningar.

Men under den sista tiden har jag legat lite på latsidan med det.
All min lediga tid har gått till forskningen.
Så det känns lite spännande att återuppta det, men roligt.

Jag ska träffa och ta lite kort på Anna-Stina Svakko med sina samiska kläder,

AstuDesign Hon ska ha modevisning där, på Medborgarhuset.

Vi, alla kurskompisar i fortsättningskursen i samiskan, ska också

vara med och se visningen.

Sameveckan avslutas med höstmarknad och samegruppen

Jarŋŋa

ska uppträda i kyrkan, lördag eftermiddag.

De ska jag också träffa.

Det blir otroligt intressant! Så det är mycket att se fram emot nu.

Synd bara att jag tuggade bort en liten tandbit igår.

Jag måste ringa tandis och försöka få det lagat.

så fort som möjligt.

Himmel över London, av Håkan Nesser

Idag fick jag tag på Håkan Nessers senaste roman, deckare eller vad...? Ja det vet tydligen inte ens hans själv.
Jag är mycket spänd på den boken och det har jag berättat om förut.
Ska försöka utnyttja all min flexibla tid, här framför, till få lite Nesserinspiration då och då.

Det är bra att få lite distans till  alla 1800-tals berättelser och fundrationer kring allt elände  och vidrigheter som utspelade sig här i Norra Norrland under den tiden.  
Det kan nog behövas, som nyttig avbrytning ibland.

Som försvar till mitt eget påstående om Norrland på 1800-talet så vill jag tillägga att det fanns  så mycket godhet och värme människor emellan, mitt i armodet.

I världen som jag dyker ner i under mitt resercharbete, är samhället och de styrande den främsta orsaken till folks fattigdom. Synen på samhället som fanns på många platser då, var här upp i Norrlands inland oftast blind och frukansvärt snedvriden.

Så roligt när fortsättningen känns självklar.

Jag såg för någon dag sedan ett inslag om författaren Håkan Nesser om hans nyaste bok. Den utselarlar sig i London och tydligen faller inte den boken under deckarfacket. Den verkar jätteintressant och den vill jag gärna läsa, när jag får tid och möjlighet.

Men det mest otroliga med den intervjun var att han inspirerade mig och öppnade mina sinnen för hur jag skulle gå vidare med min historia. Det är roligt när man får såna klara influenser som jag fick just då. Det  var ett ögonblick som fick mig att längta upp till min skrivarlya och börja testa.
Jag har testat nu och det känns som historien kommit in i en annan fas.

Med förnyad kraft och en massa inspiration kan jag starta upp min historia på nytt.

Nu har jag med förnyad kraft börjat engagera mig i min skrivhistoria igen.
Skönt med en stunds semester även från mina egna tankar. Det går liksom bättre med orden lite på avstånd ibland.

Jag har ju börjat på berättelsen och den sekvensen ska jag ha kvar men nu har jag liksom startat upp på nytt. Mycket inspiration har jag fått av böcker och jag har sugit åt mig från alla håll i sommar och nu ett tag har det riktigt kliat i mina fingrar att få iscensätta mina funderingar. Nu vet jag hur jag vill att början ska bli men jag säger inget mer, eftersom just den är lite luddig än.

Jag har faktiskt ägnat mig lite åt att strukturera upp min historia. För att hålla ordning på mina huvudpersoner i alla fall. Tidigare har jag hållit allt i huvudet men jag har insett att det nog kan vara på plats att skriva ner det viktigaste. Så man inte blandar ihop karaktärerna.

Men härligt att vara igång och idag kan man inte ha något dåligt samvete heller för allt som ska göras ute . Där går ingenting att göra en dag som denna. För det regnar och blåser, skvalar och rinner överallt ute. Blött, blött, blött.
Knappt man vågar sig ut till potatislandet.

Hej på er!
Vill bara berätta att jag blir nog lite osynlig i en och en halv vecka ung.
Vi åker på semester och hoppas, hoppas att vi får fint väder.
Ha det, jag återkommer senare!

Föreläsning om Arbetsstugorna, på Silvermuseet i Arjeplog.

I helgen är det den stora festival och hemvändarhelgen i Arjeplog. Silveryran.
Där fick jag vara med och föreläsa om Arbetsstugorna på Silvermuseet, inför fullsatt lokal.
Nu har jag ju gjort det här några gånger men det är lika pirrigt jämt.
Lite urblåst i skallen känner jag mig nu och en aning spänningshuvudvärk har jag så här efteråt,
men mycket nöjd är jag med dagen ändå.

Föreläsningen gick bra och det påstods att min nervositet inte syntes, ett dugg.
Men den kändes (för mig). Var så säker!
Men jag är nöjd och jag fick så bra recensioner. Lyckat!

Just nu håller jag på och städar förråden. Det är inte klokt så mycket skräp, gamla och söndriga kläder som man sparar på. Som bara står och tar plats. Ut ska det, därmed basta.

Så skönt till vintern att ha plats att kunna börja samla igen. Eller hur?

Ja, under Silveryran, festligheterna under nästa helg i Arjeplog är det meningen att jag ska medverka på Biblioteket och berätta  om Arbetsstugan och de villkor som var där. Jag återkommer om det längre fram.

Ja, som ni ser har jag tagit lite paus här på skrivarbloggen. Så här i sommar och semestertider är det så mycket annat som ska göras och så vill jag ju njuta lite också. Vi har ju så fin sommar och det är ju heldumt att inte ta till vara på den. Jag måste gå i skogen, bara strosa, titta på fåglar och djur.

Fiska också, men jag har inte hunnit till det, så mycket än.

Och plocka bär, hjortron framför allt.

Men jag återkommer, så fort jag känner för det. 

När det bara regnar, kan det lätt bli trist.

Då är det läge för att göra sånt man man tycker om. Idag är första dagen på länge som vi sett solen.
Varje morgon startar jag med yogaövningen solhälsningen, 10 gånger. Det är så skönt.och på kvällarna tar jag hunden och spriner ett par kilometer efter vägen. Sist gick det nog fort, för då var jag rädd att spöregnet som hotade hela tiden skulle hinna upp mig. Men jag klarade mig. Förutom ett litet dugg, men det var nog från de blöta molnen som nästan slickade markytan, i alla fall Siebnespouda, Storberget som jag har skrivit om, för den insatte.

Jag har haft frisering här i stugan, i veckan. Familjen var så långhåriga att de behövde klippas och när vi ändå var samlade över en fiskmiddag så tog jag till saxen. Senare ringde en grannfru också, även hon ville bli friserad. Regnigt, som det var då, så accepterade jag. Hon, är ju också ett av mina intervjuoffer, i fråga om min bok. Det är bara roligt att kunna vara lite social, samtidigt som man gör lite nytta.

Som jag i ett tidigare inlägg har sagt blev jag  medlem av bok och skrivarsajten 1av3 bara för någon vecka sedan och där fick jag nys om Ann Ljungberg och hennes författarcochning. Om man skriver under på att man tar emot epost från hennes företag, får man tillgång till en PDF-fil som handlar just om författarcochning.
http://www.annljungberg.se/

Där fick jag inspiration så det räckte och blev över..
Jätteroligt att kunna ta fram när bokideerna stannar av och blir tröga att plocka fram.
Omväxling förnöjer och kan locka fram tråden igen. Inte dumt!

Åska och strömlöst.

Det kan vara riktigt mysigt med åska.
Men när den går riktigt hårt blir man ju en aning rädd.
För två dagar sedan drog det ihop sig ordentligt,
så mycket att jag valde att gå ut i bilen,
med vår hundkompis.

Eftersom det inte gick att göra något annat nyttigt
tog jag med mig en av böckerna som jag forskar i,
och en anteckningsbok.
Satt så i flera timmar med blixtar, knallar
och ett fruktansvärt dundrande utanför bilen.
Regn och hagelsvärmar kastades mot bilen av
stormvindar och där satt jag med enbart
en liten ficklampa som ett ledljus bland raderna.

Men att koncentrera tankarna var en aning svårt
med så mycket dramatik runt omkring mig.
Jag var ju faktiskt en aning orolig
för huset och för växthuset vårt
och för om något skulle bli skadat.
Jag såg ju mellan regnridåerna hur alla saker
kastades runt på marken.
Träden stod dubbelvikta i blåsten.

Men till slut drog ovädren vidare och
det ljusnade allt mer.
Till slut vågade jag öppna dörren och ta mig igenom
den dyngvåta gräsmattan till bron.
När jag väl kom in hade vi ingen ström.
För åskan hade tagit ställverket.
Strömmen fick vi inte tillbaka förrän
klockan halv 12 på natten.
I dag var vi även utan telefon i flera timmar
för åskan hade tagit den oskså.

Men nu är dramatiken över för den här gången i alla fall
Men...
den väg som åskan tar, första gången på säsongen
är den väg som den brukar ta, under resten av sommaren.

Kanske det blir fler dramatiska stunder i bilen i sommar.

En oväntad belöning.

Härliga sommar som jag längtat efter hela den långa vintern.

Nu är den här och vi har den i flera månader framför oss.

Visst är det kyliga vindar som blåser än så länge och bitiga regnskurar som drar förbi

men mina fingrar längtar så efter att få gräva, bli jordigt uttröttade

och min kropp riktigt suktar efter ett rejält arbetspass ut i det fria.

Så jag tar en jordspade och ett handgräv och äntrar stenpartiet med ivriga fötter.

Nu ska dessa övervintrade ogräs bort. Nu ska det här rensas, tills alla ovälkomna strån är borta,

och beslutsamt sätter jag spaden i jorden och börjar luckra upp dess yta.

Solens värmer min rygg och det blir varmt trots de kraftiga vindbyarna

som sliter i kläderna och träden som vibrerar i blåsten runt omkring mig.

Men det känner jag knappt när jag rycker upp rot efter rot som gömt sig

mellan de varma stenarna.

Slänger dem i hinken bredvid mig, för nu ska de bort. För alltid.

En timme går och jag stönar, måste räta på ryggen.

För att skona den går jag ner på knä, spelar ingen roll att byxorna blir jordiga.

Vi har ju tvättmaskin.

Jag är upptagen så jag märker inte det mörka som närmar sig,

hör inte vindens sus som har ökat, utan jag bara gräver, sliter och drar.

Nog kanske en och annan trädgårdsväxt får sätta livet till

men det får man räkna med när det är storstädning i stenpartiet så tidigt på året.

Än har ju inte alla gröna skott hunnit upp.

Bara ogräset.

Hättan som jag har på huvudet sitter på sned och jag tar min jordiga hand

och trycker ner den.

Då blir jag plötsligt varse att det är stormbyar som vill rycka av mig min huvudbonad.

I samma stund faller kalla isiga droppar på min jordiga hand.

Då tittar jag upp och ser lika fort som jag känner hur regnet forsar ner

från de mörka molnen som nu dragit in över mig och mitt stenparti.

Ah, tänker jag nonchalant.

Jag har ju på mig en jacka och det är trots allt plusgrader, så jag fortsätter.

Men spaden blir halkig, grävet blir kladdigt, byxorna jordiga

och till sist är jackan så blöt att vätan tränger sig in till skinnet.

Jag stönar, stiger upp och då ser jag.

Ett ögonblick av fägring upp över skogens toppar.

En bred regnbåge sluttar ner bakom skogsbrynet, vilka färger!

Sedan är den borta och jag går in - stelfrusen.

Ibland blir man bara så glad, över det man hittar på Internet.

På Malins blogg:
http://malinrocaahlgren.blogspot.com/2011/05/mina-skrivtips.html
läste jag om att hon hade lagt ut sina skrivtips, på 14 viktiga punkter på:
http://1av3.se/
där finns allt, i alla fall massor att läsa om skrivande. Idag loggade jag in där och blev medlem.

Så här presenteras den sajten
"1av3 är sidan för oss som älskar böcker. Här möts och nätverkar vi som skriver och läser - från författare och förlag till bokbloggare."
En verkligt intressant sida som jag kommer att undersöka noga.

Nu var det ju Malins 14-stegs tips jag skulle tala om:
Vilka underbara konkreta uppgifter att fundra över när man känner sig splittrad.
Som jag nu, med sommaren i faggorna och med massor av vårgöra ute. Det är så mycket som pockar på
och jag är intresserad av allt, känns det som.
Därför känns det så "mitt i prick" att läsa några sanningens ord.
Hennes femte tips, till exempel, bör JAG ta till mig av.

5. Det går inte att ha ett perfekt hem, inte heller hänga på nätet, bloggar, facebook. Ha en NO-Internet-day i veckan. Minst. Prioritera, offra och stäng ute den verkliga världen.

Jag måste strukturera upp mitt liv, men lätt är det inte. För en dag har bara 12 timmar,
och stressen föder ingen författare, i alla fall inte hos mig.

Bättre med en fågel i handen än tio i skogen.

Det kom lite snöpuder idag och genast invaderades

den solrosfyllda gräsmattan med massor av bergfinkar.

Jag var fram med kameran och tog ett kort genom fönsterrutan,

därav den dåliga skärpan.

Sen hördes det en duns,

jag sprang ut för att se vad som hänt.

På marken nedanför fönstret låg en vacker bergfink och gapade

upp och ner, med sitt vita bröst väl synligt,

fågeln var färdig för vilken rovfågel som helst att ta.

Jag tog sakta upp fågeln, såg att den andades

och fick maken att förstå att han kunde komma ut med kameran

och ta ett kort på den illa tilltygade snyggingen.

Lade sedan ner fågeln, försiktigt för att inte stressa den mer

och med sina kamoflagefärger syntes den knappast i fjolårsgräset.

Höll sedan koll på den, genom fönstret tills jag för en liten stund sedan

gick ut med kameran. Kanske jag kunde ta ett sista kort på min skyddsling.

Men då hade den piggnat till, blev orolig och med några korta småfågelsteg

sprang den iväg

och lyfte upp till sina vänner i rönnen.

men minnet av den lilla varma kroppen i min hand, fick mig att känna hur talande orden är:

Bättre med en fågel i handen

än tio ut i skogen.

Skrivpuffs utmaning idag om att: Sabotera.

Idag har jag verkligen tänkt ägna mig åt mitt skrivande.
Tänk, en hel dag utan avbrott.
Jag kan hän-ge mig åt mina romanfigurer utan avbrott i flera timmar.
I flera timmar får jag fila på mina ord och komponera känslor
arrangera händelser och förklara tankar

Knack, knack på dörren. Jag suckar, och rusar nerför trappan.
Öppnar dörren och där står:
En kär vän, som jag inte sett på år och dar.
Det blir kramkalas och ivrigt kaffe med dopp.
Vi umgås, vi skrattar
byter ord med varandra
i timmar innan vännen säger:
- Nej, nu måste jag ge mig iväg. Jag hoppas jag inte störde.
- Nej, absolut inte, svarar jag, helt sanningsenligt faktiskt.
Just då!

Suck! Det är dags att laga middag nu, konstaterar jag helt torrt.
Men imorgon, så...

Dagens skrivpuff-utmaning: Packa.

Den hårda vintern vi haft i år

är snart ett minne blott

men lite mildare måste det bli

innan mitt vårskrik kan komma

- Jag längtar -

Jag vill packa ihop vintern

smälta ner den lösa snön

till ett stabilare underlag

att kunna färdas med skidorna på

att kunna susa över den hårda ytan

att lapa solljus

till mitt hungriga skinn

kasta av mig vinterjackan

och låta vårvinden lufta bort

vinterns damm

innan jag lägger mig

för att mysa på ett renskinn

intill en väldoftande brasa

bara för att njuta.

en hastigt ihopskriven längtan

Nu har jag lov, att vara same. För min egen skull.

Jag har alltid vetat om mitt samiska ursprung
och alltid varit stolt över det.
Men eftersom jag var lite blyg  som barn så
var det aldrig något som jag gick ut med i skolan.
Många andra av mina kompisar från skoltiden
var ju lika med mej, en blandning
av svenskar och samer. Så det var en tid
när vi bara accepterade varandra och
det var också en tid när det samiska arvet
absolut inte kändes som något problem.

Hemma hade min pappa några skötesrenar,
han hade ärvt min morfars renmärke
och min farbror som bodde i samma hus
som mej hade samer och renar som sitt största intresse.
Han hade också ett renmärke och så ofta som jag fick
hängde jag med på hans färder,
på renskiljningar eller så var det bara bilfärder
för att titta till renarna i skogen.
En av vårens höjdpunkter för mig
var att få vara med på kalvmärkningen.

Men jag fick aldrig på riktigt följa med
för jag hade ingen samisk kvinna som förebild.
Jag var med men bara på sidan om.
Samer kom förbi och hälsade på ganska ofta
men det var bara männen, som spontant tittade in,
eller som var förbi, på sina renflyttningar, vår och höst.
Det var spännande och jag iakttog dem,
men alltid lite på avstånd.

Särskilt minns jag Lill-Anders, samen  i Arjeplog
som i flera årtionden var den mest kända.
Var kompis med min farbror och de var lika gamla.
Jag minns hans besök, på sina färder till eller från fjällen.
Då fylldes isen nere på älven med en massa renar
ett kryllande av rop, hundars gläfs och renars grymtande.
Ett ljud som ekade tillbaka
från bergsmassivet på andra sidan älven.

Min pappa och min farbror var ju inte födda samer,
utan mitt arv kommer från min mamma och min morfar,
men han dog när jag var två år så jag hann tyvärr
aldrig lära känna honom.
Min morfar hade som många andra i hans situation,
övergått till att vara nybyggare.
För honom kändes etiketten, att vara lapp
antagligen så svår och så mycket förenat med skam
och nedvärdering.
En följd av den förföljelse som den samiska kulturen
i århundraden hade blivit utsatt för.

Inte ville han inte utsätta sina efterkommande för den bördan.
Därför tog han avstånd från det livet och blev
nybyggare på heltid.
Min mamma uppfostrades också i den andan
men har ändå alltid varit medveten om sitt arv.

Tyvärr minns jag inte morfar som person
men jag har ju sett honom på foton.
Han dog när jag bara var två år gammal
men har hört en hel del om
den fina person som han var.
När jag så började gymnasiet och flyttade hemifrån
ner till kusten och till Piteå.
Så ville jag visa mitt samiska arv för då
hade jag inte längre den närkontakt med kulturen,
som jag var van med.

Därför tog på mig mina lappskor och
de hemvävda skobanden som jag hade fått av min farmor.
Hon kunde både väva och lägga lapska skoband.
Nere i Piteå gickjag i lappskor så länge,
som det var väder för det.
Jag använde dem i alla sammanhang.
Jag betonade mitt arv så ofta som jag kunde.
Jag minns när jag praktiserade,
på ett stort företag där och företaget
skulle bjuda på julmiddag för hela personalen.
Så stolt jag blev när chefen sa:
Jag ska sitta med lappflickan här.

Det var nog under den tid som mitt arv
vaknade på riktigt. Nu, i dessa dagar,
finns inte min farbror lägre.
Men jag har ett eget renmärke.
Jag har en egen familj som till största delen
även de är intresserade. Av att få bejaka
sitt samiska arv. Mina barnbarn kan uppfostras
som en naturlig del i ett samiskt samhälle.
 Det som jag bara fick glänta på.

Jag får vara same nu, för min egen skull.
Jag kan tillsammans med mina döttrar
få ta tillbaka en del av det språk
som även min mor har berövats.
Mycket är det som jag har missat
men mycket går att ta igen.
Och den vikigaste känslan,
är att känna en viss upprättelse
över allt som mina förfäder fick försaka.
Det känns stort och viktigt för mig.

Att våga vara same!

Nu har jag nyss kommit hem ifrån mitt första möte,

i Sameföreningen.

Jag är ju nyinvald där så jag satt mest bara och försökte lära. Men det var mycket information där som var intressant. Vad jag märkte är att allt samiskt är på frammarsch nu. Det blir mer samiska i skolan, förskolan, inom äldrevården och för oss, som tidigare gått miste om det arvet. Det satsas mer på den samiska kulturen nu och samiska näringar blir mycket mer tagna på allvar vad jag slogs av där jag satt är att jag inte behöver känna det skämmigt längre att vara same. Det är en revolution för generationen före mig och för de äldre. Men jag hoppas verkligen att de nya generationerna slipper den tyngd som mina förfäder kände. Den tyngd som fick dem att helt avsäga sig sitt arv att sluta prata sitt språk att ta avstånd från sin kultur - för skammens skull - Jag var så inne i min skrivande historia i dag att det kändes motigt att behöva fara iväg på mötet Men så här efteråt ångrar jag mig inte. det var så utvecklande och informativt för en som jag, som törstat och längtat saknat att tordas bekänna min tillhörighet. Jag trodde ärligt talat att det var kört för min del. Att den del av mig som skrek efter att få visa vem jag var, var jag tvungen att gömma, att trycka ner för det hade tidigare generationer visat. Jag vågade inte låta det arvet blomma ut tidigare på riktigt, av rädsla för att trampa på otillåten mark. Kanske jag skulle bli tagen för skrytsam och dryg inte värdig att klampa in, i deras värld. Därför känns det så otroligt skönt att med stolthet i rösten nu kan säga,

lite avvaktande men ärligt: JAG ÄR SAME.

Både samiskakursen och skriverierna blåste bort idag.

Halv 4 i morse ringde telefonen.

Det var maken, han som plogar vår väg.

Plogbilen stannat, bara sagt pust, pust innan den dog.

Maken ville nu ha skjuts hem för att kunna börja analysera och angripa problemet.

Så jag kastade på mig jackan ovanpå nattsärken och gasade iväg .

En blå ljusrand syntes i den fjärran horisonen, annars var allt bara svart.

Utom i billjuset, där var det stundtals bara vitt, i olika nyanser.

Drivsnö!

Efter vägenvar det gigantiska drivor att forcera.

På ett ställe försvann den och hjulen förlorade kontakt.

Jag surfade fram på drivsnön och fast det gick på ett ögonblick

så hann jag hoppas att jag forfarande skulle ha vägkontakt när jag slutat glida.

Plötsligt fick jag höra att hjulen hittat stadigare underlag igen och jag jublade.

Både bilen och jag var kvar, på det som mellan alla snödrivor kallas för väg.

Så har dagen varit för oss. Ett evigt kämpande med en ovillig plogbil och allt större drivor av snö.

En släntande färd till samhället för att skaffa ny diesel och för att gratta vår dotter som fyller år just idag,

denna dag full av kaos.

Och samiskan då, kursen som skulle vara ikväll. Ja, den blåste bort.

Vi fick lite uppgifter att klara på eposten istället.

Vår lärare, var fast i ett virrvarr av snö.

Plogbilen, ja den står ikväll, några kilometer bort. Vid vägkanten! Suck!

Diagnosen är: Den får inte bränsle.

Nära nog storm och en haltande plogbil.

Just nu viner vindarna runt stugknuten. Vi har ingen vindmätare, till och med ingen vindvisare, jag visade den på min andra blogg, ett kort som visar hur oförmögen den är att göra sitt jobb. Men mörkret är kompakt så även om den fungerade så syns den inte. Just nu, klockan 11 på kvällen är det nästan mystiskt att sitta här inne i värmen och höra naturens krafter dåna i väggarna. Men, hör och häpna, det är nästan 2 grader varmt därute. Har våren börjat nu, nåja, den kommer inom kort, det kan man vara säker på. Men om den har hunnit ända hit, är ovisst. Maken var ut och plogade ikväll men ringde, efter halva vägen. - Plogbilen går uruselt. Den går som ett arsle (alltså, ett kraftuttryck, som baken, ungefär). Får väl se om jag tar mig uppför berget ens. (Sen någon svordom.) Du får hämta mig om jag blir stående! Alltså, det var inte speciellt roligt men han tog sig hem ändå. Plogbilen fick sig några klunkar rödsprit och stampade igång. Hoppas det håller i sig, för klockan 4 åt morron ska vägen plogas färdigt, är det tänkt. Innan dagens trafikanter ska ut. Ja, det blir intressant. Föraren skulle ringa på min mobil om han behövde hjälp. Go´natt vänner!

Hur skriver ni, i dåtid eller i nutid?

Att det är sån skillnad på att skriva i nu eller i dåtid. Jag skriver mycket bättre i nytid, i alla fall så flyter texten på mycket bättre om jag själv kliver in i historien och berättar. Det går ju inte jämt, tyvärr, då och då passar det bättre att skildra en del av texten, i ett dåtida perspektiv. Men om jag ska göra det får jag allt, ägna mer tid åt att analysera min text och ofta får jag lägga undan den till och med, för att gå igenom senare, ibland flera gånger. För att jag har en svaghet att blanda ihop mina tidsperspektiv. och det irriterar mig. Varför ska det vara så svårt! Hur är det med er andra som skriver? Nej, tacka vet jag att skriva huvudpersonen som mig själv. Det går så lätt, fingrarna bara flyger fram om nu saken är biff. Om jag vet vad det är som ska hända, förstås.

Beatiful blogger - utmärkelse. Åh, så glad jag blir.

Tack, snälla Sofie, http://englandsvardag.blogspot.com/.
För din fina utmärkelse.


med följande frågor:

TA UPP NÄRMASTE BOK, SLÅ UPP SIDAN 18, RAD 4. VAD STÅR DET DÄR:
Boken är BLONDIE, av Birgitta Andersson.
På rad 4, sidan 18 står det:
...känns det som om blodet i mina ådror fryser till is, jag darrar...

VAD VAR DET SENASTE DU SÅG PÅ TV:
Det var SlalomVM, nu på morgonen.
4 svenskar är med och alla är bland de 8 första, efter första åket.
Hoppas de åker bra, även det andra åket!
Det gjorde Jens Byggmark, för han fick silver. Grattis! till honom.

BORTSETT FRÅN DATORN, VAD HÖR DU PÅ JUST NU:
Jag hör maken prata i telefon och TV står på och svamlar. I väntan på nästa slalomåk.

NÄR VAR DU SENAST UTOMHUS OCH VAD GJORDE DU DÅ?
Var just ute och fotade, för veckans fototriss, på min andra blogg.

VAD HAR DU PÅ DIG?
En grå byxa, en sån där dubbel, med mjuk ulligt foder. Jätteskön!
Samt en lila plysch-tröja. Barfota.

VILKEN VAR DEN SENASTE FILMEN DU SÅG?
Det var filmen Australia. En jättefin film om aborginier bl.a.

SKULLE DU ÖVERVÄGA ATT FLYTTA UTOMLANDS?
Nej, jag är nog fastvuxen här. Kan faktist inte tänka mig någon annanstans.


Jag skickar priset vidare till:
till Jenny.
http://jennyforsberg.wordpress.com/
För hennes fina och kreativa skrivarblogg. Hon har inspirarat och gett mig nya insikter många gånger.

till Anitha:
http://sites.google.com/site/anithaoestlund/home
En blogg/hemsida där det mesta är samlat, som man som skrivare vill ha tag på. Olika sajter, länkar, skrivtävlingar, ja allt möjligt som i alla fall jag tycker är intressant.

Till Tuvstarr
http://magica-tuvstarr.blogspot.com/
min kära vän nere i Tyskland. Som har så fin och välskriven blogg på det svenska språket faktiskt. Fast hon är tyska. Hon har lärt sig svenska på egen hand och det har hon gjort med den äran.

till sofia:
http://sofiaskriver.blogspot.com/ Som jag ger denna utmärkelse till, inte för att hon är min dotter utan därför att hon är så duktig på att inspirera och ge råd. Just nu kämpar vi med samiskan tillsammans och det samiska arvet vi har, och hon har börjat måla samiska motiv på glas. Titta in och se, så fina saker hon gör.

till beppan:
http://beppansallehanda.blogspot.com/  av en skrivande vän som visar många fina kort av vår underbara natur häruppe. Väl värd att besöka.

Att söka historiska källor...

Nu är jag på jakt efter en bok som heter Mujto, skriven av Carl Johansson. Som jag fick tips om häromdagen. Men den är slut på Daum, fornminnes och folklivs arkivet i Umeå, där den var utgiven i deras regi i slutet av 1900-talet. Fick rådet där ifrån att söka på antikvariat men det var tröstlöst, bara slutsålt......slutsålt...... Nåja, jag får väl låna den på bibliotek. Men arkivet ville jag skulle berätta vad jag var intresserad av så kanske de hade något annat som kunde vara värdefullt för mig. Nu har jag, sedan jag kom hem från samiska kursen, som var i kväll, författat ett långt brev till dem om vad jag kan vara intresserad av. Spännande att kolla mejlen, här framöver.

Händelser och intriger är viktiga men att de ska nå ihop är ännu viktigare.

Oftast är det inga konstigheter att komma på intriger. Det svåra med en historisk roman är tycker jag att sammanföra dessa intriger till en historia som hänger ihop. Dessa snören som späckade av fakta och av historiskt relevanta bakgrundsbeskrivningar, ska gripa tag i läsaren och föra historien framåt. Tror jag är den viktigaste pusselbiten, för att arbetet ska bli bra. Nu är vi på väg mot sommaren, det är bara -17 grader här idag.

Arvidsjaur, samiska och kyla.

Turen till Arvidsjaur blev av i alla fall, trots kylan. Mellan pluggandet av samiskan i bilen så uppenbarade sig regnbåge-vädersolar-ljusspectran eller vad det var i luften idag. Titta in på http://skogstrollettycker.blogspot.com/ om ni är nyfikna på hur det såg ut. Nu är det sträng kyla här. Över -30 grader.

Färden som vi tänkte imorgon, fryser nog in för oss.

Nu blir det att ta nya författartag i morgon. Vi hade faktiskt tänkt ta en tur till Arvidsjaur istället men kylan sätter nog stopp för det. Det känns inte helt lungt att ge sig iväg när temperaturen står på -30 grader. Så befarar jag i alla fall att det blir, när siffrorna nu i kväll kryper upp och närmar sig de 30. Hade det blivit bilfärd imorgon så skulle jag ha tagit med mig och pluggat samiska i bilen. Försökt få in nolla, okta, guokte. golbma. njeallje, vihtta osv., alltså räkneorden på samiska. Eller januari månad, ođđajagemánnu, februari månad, guovvamánnu osv... men jag får väl ta med mig mina anteckningar som kvällsläsning istället. Jag längtar till att få skriva, nu känner jag hur historien pockar på. Vill hända och avslöjas. Just nu kämpar jag med en av mina huvudpersoner som ska skriftas i kyrkan och kyrktagas. Att få barn utan att vara gift var en prövning för kvinnorna. Det var en kvinnosyn som vi, människor av idag, i alla fall i Sverige, inte kan tro ha hänt här. Jag är glad att samhället har förändrats men jag kan inte undgå att vara stolt över hur tappra och hur tåliga de var då, en del av dem.... Men de är ju klart, de hade inga val. Ni i alla fall, må ha det bra!

Fungerar verkligen det här med biorytmer.

Den här veckan har det gått trögt med skrivandet. Inte för att det saknas inspiration utan därför att det har varit lite svårt att koncentrera sig. I kväll satte jag mig här för att skriva av mig lite och plötsligt kom jag på något som det är år och dagar sedan jag ägnat det en tanke. Vad hade det för namn? Jag måste googla...
Ja, där var det jag sökte.
Om biorytmkurvor som vi alla har och som ska styra vårt liv, sägs det.
Jag kom ihåg att en period i mitt liv var jag mycket intresserad av just det och räknade fram mina bra dagar och mina dåligare dagar. Sen finns det extra kritiska dagar också. Då man helst ska vara riktigt försiktig. Det är när kurvorna korsar ihop på O-strecket. Korsar minst 2 st nollstrecket samma dag så bör man nog  ligga i sängen hela den dagen om man tror på biorytm...!
Nåja, jag googlade som sagt och fick upp denna sida.
http://rl.se/biorytmer
Jag skrev in mina uppgifter om födelse datum och tryckte fram svaret. Om detta stämmer så är jag längst ner på energi i alla tre grupperna. Det bär uppåt först om några dagar. Ja, kanske det stämmer. Jag är så otroligt seg just nu och jag har svårt att koncentrera mig.
Trots att de viktigaste punkter i mitt skrivande har flutit på:

1. Att kunna jobba ostört utan en massa irriterande tankar som stör.
2. Att ha sovit bra och att ta små pauser utimellan, dricka vatten och kanske utöva någon liten meditation som stärker.
3. Att ta en liten motionsrunda på morron. Det skingrar tankarna och gör mig mer fokuserad.

Trösterikt är att det tydligen ska bli bättre åt veckan. Jag ska tänka på det, men först huvva,
imorgon är det TANDLÄKAREN.

och på kvällen roligare: SAMISKAN!

Härligt, nu ska jag lära mig samiska!

Det samiska språket betyder rätt mycket för mig, att kunna lite av. Så nu har jag anmält mig att gå en kurs i samiska. En kväll i veckan hela terminen ut. Det blir skoj. Jag har så länge tänkt lära mig det men jag tror inte det blir lätt. Vi får väl se! Vi börjar torsdag kväll.

Om historiska personers namn kan användas i ens skrivande.

Nu har jag äntligen fått klart för mig på vilket sätt man kan använda historiskt kända personligheter i sitt skrivande - och detta i "katolsk orientering om kyrka, kultur och samhälle".
 http://www.signum.se/signum/template.php?page=read&id=2756 och
de borde ju veta hur de gänse reglerna är. Naturligtvis så förstår ju också jag att man måste använda sitt egna sunda förnuft och en egen inre gräns mot vad som är lämpligt.
Men det är ändå något som jag har funderat mycket på och det är ju skönt att veta, även om jag ju visste det förut också. Men det klingar liksom lättare fram när man ser att någon annan skrivit om
att det ju inte finns någon censur i Sverige. Och det är ju bra!!!

Om att "åstadkomma något" . Skrivpuffs utmaning idag.

Jag var som vanligt inne i farmors kök. Där var jag lika ofta som i våningen ovanför där jag egentligen bodde med mina föräldrar, men det var ju alltid mer intressant att vara nere. Det hände liksom mer, där mina två ogifta farbröder fanns, bodde där tillsammans med min farmor. Min farmor var urgammal och klok. Fanns där alltid till hands för alla, stadig och snäll, som en mjuk klippa var hon. Det tog alltid tid för henne att röra sig, ont i knäna som hon alltid hade och försiktig med allt hon skulle göra. Men en gumma med talets gåva, med tankarna i styr och en sångröst som få kunde överglänsa trots hennes ålder. Nu var ju inte hennes repertoar samma som den jag hade men så länge som jag var barn så var det någorlunda lika. Barnvisor kunde hon ju några och en del fick jag lära henne. Till henne kunde jag berätta vad som helst. Hon gick aldrig omkring och skvallrade. Nej, henne kunde man lita på. Jag berättade om mina drömmar som hon fick veta, alltid först av alla, eller när jag var arg på någon i skolan. När killen som jag tillfälligt var kär i hade sprungit efter mig i skolen. När vi var på skidtävling och jag hade kommit nästan först. När min klasskompis blev mobbad igen. När den lite konstiga klasskamraten som jag hade, tog med sig sin stickning i bussen, trots att han var pojke. Jag berättade och det var så tryggt att veta att det stannande där. I byn fanns också en diversehandel som ägdes av en annan farbror till mig. Därifrån kom det alltid besökare som gick, körde moped eller rent av bil. Stannade till ute på grusplanen vid vägkanten hos farmor, på väg till och från affären. En dag kom en köpare från en grannby in och jag var där, som alltid förstås. Han berättade om sitt besök hos handlaren och vilka som han träffat där. - och så var Hjalmar där, sa han. Det var ett namn som inte behövdes upprepas. Jag kastade på mig jackan och sprang. Längs stigen till granngården, förbi bäcken och skymtade inom kort byggnaden som affären var en del av. När jag kom fram hälsade jag artigt på de som jag mötte och sökte med blicken ... tills jag saktade jag in mina steg och tittade med beundran upp på gubben, han Hjalmar. Gubben med det svarta ostyriga håret sprack upp i ett nära nog tandlöst leende. Med blicken fäst bara på mig sökte i byxfickan och drog upp en påse. Öppnade den sakta och sträckte fram den. - Varsågod! Nog vill du väl ha en karamell? - Ja-a, sa jag och tog en. - Ja, nog får du ta flera! - Åh, tack sa jag, tog några stycken. Neg sedan och sprang, hela vägen tillbaka. Till farmor gick jag in efter att besökaren hade fått kaffe och farit. I fickan låg några skumsockerbitar och två kola.

Att få hjälp med det historiska skeendet.

Idag är jag glad! Jag har en supporter, en insatt person som kommer att läsa mitt manus. Jag har löfte av en person, en expert på vår historia. På den som utspelade sig i Arjeplog med omnejd. Denne person har lovat att läsa igenom mitt manuskrift och ge synpunkter på hur jag lyckas fånga tiden i min berättelse. Så skönt det känns, att få experthjälp på det området. Hur lätt är det inte att låta saker hända, i en historiskt fel tidpunkt, som exempel!. Det här känns som att dra högsta vinsten på lotteri. så roligt med seriös hjälp till det som man skapar?

Hur kunde de överleva?

Vad har vi att klaga över tänker jag ofta när jag läser och sätter mig in i levnadvillkoren som gällde här uppe. För 150 år sedan. Hur kunde någon alls överleva då, utan doktorer, utan alla bevämligheter som finns nu. Ingen radio, ingen tv, inga datorer, bara torrdass om ens det. Jobb, från morgon till kväll, utan ljus hela den långa vintern. Utan snöspadar, utan kläder, utan ordentliga skor, med skjul till hus, ibland med jordgolv, difteri, stelkramp, nervfeber, smittkoppor, brustna blindtarmar, inga mediciner och ingen mat många gånger.
De som hade någon mager kossa i ladugården kunde känna sig rik.
Många klarade inte ens av att skaffa mat, så det räckte, till någon ko.
Ja, det är ett under att någon överlevt. Tänk, att det är våra förfäder och att vi är en frukt av dessa överlevnadsmänniskor. Otroligt!

Nytt år - nya tag - med skriverierna!

Hej igen! och god fortsättning på det nya året!

Jag har som legat nere med den här bloggen ett tag eftersom det fanns så lite tid att skriva, över jul och nyårs helgerna. Vi hade massor av folk hemma hos oss och även om det är roligt så hann man inte med så mycket annat än att vara trevlig och serva med mat och fika.
Och naturligtvis den obligatoriska motionsrundan. Den ger jag aldrig avkall på. Även om den blev lite kortare under helgerna, så...
Men nu, har jag tagit nya tag, mina skrivarfingar känner sig utsvultna och min hjärna har nog inte fått den stimulans till fantasifoster som kan formas därinne. Med andra lite mindre svulstiga ord, så är jag i full färd med min roman nu. Jag skriver ibland så fingertopparna glöder och det känns verkligen roligt att se sidantalet växa. Hoppas jag kan få den färdig innan sommaren. Förhoppningsvis, tänkte om jag kan skriva 3 sidor om dagen. Det borde väl inte vara såå svårt.
Det är ju klurigt eftersom mycket tid går också åt till att få fram fakta, för alla scenerier och bakgrundssnack.
Just nu sitter jag och väntar på att en fiskgryta ska bli färdig. Klockan ringer snart.
Så....tack för idag!