Om att "åstadkomma något" . Skrivpuffs utmaning idag.

Jag var som vanligt inne i farmors kök. Där var jag lika ofta som i våningen ovanför där jag egentligen bodde med mina föräldrar, men det var ju alltid mer intressant att vara nere. Det hände liksom mer, där mina två ogifta farbröder fanns, bodde där tillsammans med min farmor. Min farmor var urgammal och klok. Fanns där alltid till hands för alla, stadig och snäll, som en mjuk klippa var hon. Det tog alltid tid för henne att röra sig, ont i knäna som hon alltid hade och försiktig med allt hon skulle göra. Men en gumma med talets gåva, med tankarna i styr och en sångröst som få kunde överglänsa trots hennes ålder. Nu var ju inte hennes repertoar samma som den jag hade men så länge som jag var barn så var det någorlunda lika. Barnvisor kunde hon ju några och en del fick jag lära henne. Till henne kunde jag berätta vad som helst. Hon gick aldrig omkring och skvallrade. Nej, henne kunde man lita på. Jag berättade om mina drömmar som hon fick veta, alltid först av alla, eller när jag var arg på någon i skolan. När killen som jag tillfälligt var kär i hade sprungit efter mig i skolen. När vi var på skidtävling och jag hade kommit nästan först. När min klasskompis blev mobbad igen. När den lite konstiga klasskamraten som jag hade, tog med sig sin stickning i bussen, trots att han var pojke. Jag berättade och det var så tryggt att veta att det stannande där. I byn fanns också en diversehandel som ägdes av en annan farbror till mig. Därifrån kom det alltid besökare som gick, körde moped eller rent av bil. Stannade till ute på grusplanen vid vägkanten hos farmor, på väg till och från affären. En dag kom en köpare från en grannby in och jag var där, som alltid förstås. Han berättade om sitt besök hos handlaren och vilka som han träffat där. - och så var Hjalmar där, sa han. Det var ett namn som inte behövdes upprepas. Jag kastade på mig jackan och sprang. Längs stigen till granngården, förbi bäcken och skymtade inom kort byggnaden som affären var en del av. När jag kom fram hälsade jag artigt på de som jag mötte och sökte med blicken ... tills jag saktade jag in mina steg och tittade med beundran upp på gubben, han Hjalmar. Gubben med det svarta ostyriga håret sprack upp i ett nära nog tandlöst leende. Med blicken fäst bara på mig sökte i byxfickan och drog upp en påse. Öppnade den sakta och sträckte fram den. - Varsågod! Nog vill du väl ha en karamell? - Ja-a, sa jag och tog en. - Ja, nog får du ta flera! - Åh, tack sa jag, tog några stycken. Neg sedan och sprang, hela vägen tillbaka. Till farmor gick jag in efter att besökaren hade fått kaffe och farit. I fickan låg några skumsockerbitar och två kola.