Bättre med en fågel i handen än tio i skogen.

Det kom lite snöpuder idag och genast invaderades

den solrosfyllda gräsmattan med massor av bergfinkar.

Jag var fram med kameran och tog ett kort genom fönsterrutan,

därav den dåliga skärpan.

Sen hördes det en duns,

jag sprang ut för att se vad som hänt.

På marken nedanför fönstret låg en vacker bergfink och gapade

upp och ner, med sitt vita bröst väl synligt,

fågeln var färdig för vilken rovfågel som helst att ta.

Jag tog sakta upp fågeln, såg att den andades

och fick maken att förstå att han kunde komma ut med kameran

och ta ett kort på den illa tilltygade snyggingen.

Lade sedan ner fågeln, försiktigt för att inte stressa den mer

och med sina kamoflagefärger syntes den knappast i fjolårsgräset.

Höll sedan koll på den, genom fönstret tills jag för en liten stund sedan

gick ut med kameran. Kanske jag kunde ta ett sista kort på min skyddsling.

Men då hade den piggnat till, blev orolig och med några korta småfågelsteg

sprang den iväg

och lyfte upp till sina vänner i rönnen.

men minnet av den lilla varma kroppen i min hand, fick mig att känna hur talande orden är:

Bättre med en fågel i handen

än tio ut i skogen.