En oväntad belöning.

Härliga sommar som jag längtat efter hela den långa vintern.

Nu är den här och vi har den i flera månader framför oss.

Visst är det kyliga vindar som blåser än så länge och bitiga regnskurar som drar förbi

men mina fingrar längtar så efter att få gräva, bli jordigt uttröttade

och min kropp riktigt suktar efter ett rejält arbetspass ut i det fria.

Så jag tar en jordspade och ett handgräv och äntrar stenpartiet med ivriga fötter.

Nu ska dessa övervintrade ogräs bort. Nu ska det här rensas, tills alla ovälkomna strån är borta,

och beslutsamt sätter jag spaden i jorden och börjar luckra upp dess yta.

Solens värmer min rygg och det blir varmt trots de kraftiga vindbyarna

som sliter i kläderna och träden som vibrerar i blåsten runt omkring mig.

Men det känner jag knappt när jag rycker upp rot efter rot som gömt sig

mellan de varma stenarna.

Slänger dem i hinken bredvid mig, för nu ska de bort. För alltid.

En timme går och jag stönar, måste räta på ryggen.

För att skona den går jag ner på knä, spelar ingen roll att byxorna blir jordiga.

Vi har ju tvättmaskin.

Jag är upptagen så jag märker inte det mörka som närmar sig,

hör inte vindens sus som har ökat, utan jag bara gräver, sliter och drar.

Nog kanske en och annan trädgårdsväxt får sätta livet till

men det får man räkna med när det är storstädning i stenpartiet så tidigt på året.

Än har ju inte alla gröna skott hunnit upp.

Bara ogräset.

Hättan som jag har på huvudet sitter på sned och jag tar min jordiga hand

och trycker ner den.

Då blir jag plötsligt varse att det är stormbyar som vill rycka av mig min huvudbonad.

I samma stund faller kalla isiga droppar på min jordiga hand.

Då tittar jag upp och ser lika fort som jag känner hur regnet forsar ner

från de mörka molnen som nu dragit in över mig och mitt stenparti.

Ah, tänker jag nonchalant.

Jag har ju på mig en jacka och det är trots allt plusgrader, så jag fortsätter.

Men spaden blir halkig, grävet blir kladdigt, byxorna jordiga

och till sist är jackan så blöt att vätan tränger sig in till skinnet.

Jag stönar, stiger upp och då ser jag.

Ett ögonblick av fägring upp över skogens toppar.

En bred regnbåge sluttar ner bakom skogsbrynet, vilka färger!

Sedan är den borta och jag går in - stelfrusen.