Halv 4 i morse ringde telefonen.
Det var maken, han som plogar vår väg.
Plogbilen stannat, bara sagt pust, pust innan den dog.
Maken ville nu ha skjuts hem för att kunna börja analysera och angripa problemet.
Så jag kastade på mig jackan ovanpå nattsärken och gasade iväg .
En blå ljusrand syntes i den fjärran horisonen, annars var allt bara svart.
Utom i billjuset, där var det stundtals bara vitt, i olika nyanser.
Drivsnö!
Efter vägenvar det gigantiska drivor att forcera.
På ett ställe försvann den och hjulen förlorade kontakt.
Jag surfade fram på drivsnön och fast det gick på ett ögonblick
så hann jag hoppas att jag forfarande skulle ha vägkontakt när jag slutat glida.
Plötsligt fick jag höra att hjulen hittat stadigare underlag igen och jag jublade.
Både bilen och jag var kvar, på det som mellan alla snödrivor kallas för väg.
Så har dagen varit för oss. Ett evigt kämpande med en ovillig plogbil och allt större drivor av snö.
En släntande färd till samhället för att skaffa ny diesel och för att gratta vår dotter som fyller år just idag,
denna dag full av kaos.
Och samiskan då, kursen som skulle vara ikväll. Ja, den blåste bort.
Vi fick lite uppgifter att klara på eposten istället.
Vår lärare, var fast i ett virrvarr av snö.
Plogbilen, ja den står ikväll, några kilometer bort. Vid vägkanten! Suck!
Diagnosen är: Den får inte bränsle.
Synd att ni inte är stockholmare. Då kunde ni bli Kränkta och Kräva Ersättning. Tji fick ni! ;)
ReplyDeleteVisst! Nej, här får man dock klara sig själv, så gott det går!
ReplyDelete