Jag kastade ner mig i gräset och grät som om hjärtat skulle brista. Men
mina kinder var redan våta, många gånger om. Från dagen jag hade förstått att det
inte fanns någon återvändo.
På natten sov jag ingenting. För mina tankar flöt omkring i en desperat
känsla av rädsla, sorg och uppgivenhet. Ändå fanns där ett deperat hopp om att allt
bara var en mardröm. Tills, jag hörde surret, det tunga av en flyttbil och sedan
det värsta, det mindre surret, av den lilla personbilen jag så väl kände igen. Då var
klockan 5 på morgonen och timmarna efter låg jag bara och hulkade i min säng. Jag var ensam och skulle så gå i
fortsättningen
Nu var vi tvingade att gå skilda vägar, ”Bibblan och Babblan”. Vi var
tvillingsjälar, själsfränder och var bästa kompisar sedan många år och oskiljaktiga. Trodde vi. Vi
var tretton och hade så väl behövt stöd av varandra under vår fortsatta ungdomstid..
Men våra gjutna vänskapsband slets av och dömdes till desperata handskrivna
brev sända med post istället. Femtio mil emellan.
När jag masat mig upp efter den sömnlösa natten skulle jag byta på mitt
marsvin. Jag skulle hämta gräs till mitt fyrbenta djur men där mitt i det
gröna, sjönk jag ihop. I stället fick det långa gräset ta emot all den
förtvivlan jag kände. Ingen såg mig där och jag minns solen och ett mycket
vackert väder men trots det är minnet av den dagen fruktansvärt….
No comments:
Post a Comment