Dagens utmaning - om "utsträckt tid".

I min lilla värld reser jag 200 år bakåt i tiden. Sitter vid min moderna dator och kan med hull och hår men utan rädsla, trampa in i den historiska värld där både smittkoppor och dysenteri härjar. Där det verkligen händer saker. Där jag får se den lille lappgubben tillbe sina gudar, hur han slår på sin trumma och hur han kan vandra in i tanken och i sinnet till sin shamanistiska värld. Där han kan se vilka faror som hotar familjen. Jag får känna med honom in i hans gudars värld. Hur han gör för att kalla på deras gunst och få en bra renlycka. Jag får också hälsa på alldeles bredvid, in i nybyggarhustruns värld där hon oftast ensam få ansvara för familjen och djuren under hela den långa vintern. Känner hennes vånda, hon får inte bli sjuk, inte barnen heller. Mina ögon tåras när jag känner hennes ångestfyllda desperation när olyckan slår till. Men jag får även känna hennes glädje av att hon lyckas skaffa ved och hennes tillfredställelse av att kunna elda i den öppna spisen för att värma barnen. Lyckan av att djuren överlever den bistra vintern. Jag får följa med henne när hon skjuter på vatten”drögan”, kälken att frakta vatten med, i den djupa snön. Jag får se hur hon kan hålla både människor och djur vid liv, i vinterns svåraste snöstorm eller höstens mörkaste dagar. Jag känner hennes vånda, räcker maten till åt dem alla, för dagen? Jag får besöka deras världar, se deras behov av varandra och deras konflikter. Jag får vara med och dela vår historia och som bonus får jag en liten inblick i deras utveckling, in till våra dagar. Det är bara att tacka och ta emot!

Utmaningen idag - stofil.

Vår yngsta dotter blev lite av ett sladdbarn, eftersom hon kom 6 år efter sina syskon. Så mycket betydde hon för oss i familjen, lilla Sofia som blev hela familjens ögonsten men "kärt barn har många namn" och nya binamn fick hon varje dag, Solstrålen växte och blev busig och våra liv förvandlades till uppfinningsrika stunder där begränsningar saknades Nu har Sofia blivit vuxen men sitt vanligaste smeknamn använder hon fortfarande I glada och roliga sammanhang undertecknar hon sig ofta med, "Stofilia"

Om fisk.

När det blev dags att dra not var jag alltid med. Ofta var det sent på sommarkvällen och natten finns ju inte här uppe i Norrland så det var bara att vara uppe tills man var färdig med det man skulle göra.

I timmar hade min farbror förberett och lastat den tunga noten i båten. Det var lite dåligt om plats men jag brukade få sitta ovanpå den, på ditvägen. Det var som att sitta på en tron, man såg så långt och kände sig så delaktig med vattnet och vädret och älven. Så spännande men så rofyllt var det däruppe medan plasket av årorna och surrandet av båtmotorn var de enda ljud som hördes.

När vi kom fram till Sandstranden där de skulle dra noten, släppte de av mig. Jag njöt av att få vara med och att få vara ute där jag trivdes som allra bäst. Jag ställde hinken som jag hade med mig vid stranden och strosade sedan en stund, luktade på den fuktiga kvällsluften som var full av dofter från både vatten och skog.

När de vuxna hade lagt ut noten kom de iland och började dra i varsin notända, många tiotals meter ifrån varandra. Jag drog mig mot båten som stod i mitten. Visste ju att det var där notdraget skulle avgöras. Skulle det bli någon ”wamborre” till mig, i så fall var det upp till mig att vara på vakt. De fiskarna var så små att de med lätthet kunde smita ur noten när det blev trångt om utrymmet.

Snart var notdragarna bredvid båten. Mindre och mindre blev nätsäcken därute i vattnet och spänningen tilltog. Vatten började yra åt alla håll, säcken krympte och fick liv. Svarta fiskstjärtar började synas när en av notdragarna tog tag i ”pinkeln”, trästången med knölen på, längst ut. Den kördes ner i vattnet med ett fruktansvärt plaskande, åt och fram flera gånger för att fiskarna skulle vara kvar. Snart hade säcken tömts på vatten och de silvriga fiskarna sprattlade och blänkte i säckrutorna. De halades upp på stranden och det var då mitt jobb skulle starta. Att söka efter någon ”wamborre” eller spigg.

De vuxna var alltid tjänstvilliga och hjälpte till men det var bråttom så inte de små fiskarna skulle ta skada. Sedan tidigare hade jag hällt vatten i hinken och mycket omsorgsfullt släppte jag ner de små liven som vi hittade. Jag minns så väl hur de kändes. Lite stickiga på ryggen men med en stor mjuk mage och snälla plirande ögon. De skulle jag vårda ömt, i en balja bakom väggen. Hela sommaren.

När vi åkte hem i den ljusa sommarnatten ville jag inte sitta på noten för den var ju blöt. Men det spelade ingen roll. Jag hade ju mina fiskar och vi kunde sitta var som helst.

Bönhörd.

Jag var förtvivlad och gick på måfå ut i skogen.

När jag hittade mitt träd lutade jag mig mot dess grova stam och grät.

Om bara några timmar skulle allt vara för sent.

För sent för att överklaga och jag såg ingen lösning för alla vägar var redan provade.

De skulle få igenom sitt projekt. Jag var ensam, utelämnad och genomledsen.

Desperationen hade redan lämnat mig, Jag hade inget mer att sätta emot.

Jag kände mig tom, blåslagen och misshandlad trots att det här inte handlade om fysisk misshandel. Nej såren satt inombords, i själen, i hjärtat och i blodet.

Där jag stod erinrade jag mig en gammal schamanistisk ritual.

Det kommer ju inte att förändra min siutation men kanske ge mig själv lite tröst tänkte jag

och vände mig mot öster och blundade. Med ryggen mot stammen.

I tanken förde jag mig bort till det blåa ljuset och skickade iväg en uppgiven fråga

över den diffusa bron. Kan ni hjälpa mig?

Jag tyckte mig få ett svar men insåg att det är nog min egen tanke som spökar här.

Lite tröst fick jag av att jag i mitt nedsatta psyke tyckte att jag kunde prata med dem,

där på andra sidan. Jag avslutade mitt ljudlösa samtal och log uppgivet åt mitt möte.

Allt var för sent, nu måste jag bara fokusera på att acceptera faktum.

Med tunga steg vände jag hemåt och lagade lite mat.

Insåg att trots ledsenheten så måste jag äta. Jag petade i maten,

hade ingen aptit och svarade lite slött på telefonen som ringde.

Vad sa personen där borta i luren?

Att det fanns hopp men vi måste skynda oss! Va, stod jag fortfarande och drömde.

Men rösten fortsatte -vi måste få till en överklagan innan klockan 24.00.

Men, jag tittade på luren och insåg att rösten därinne var riktig.

Det började bubbla i mitt inre. Jag var inte ensam om min frustration,

det fanns fler som ville kämpa och det tillsammans med mig. Otroligt!

Vi plitade ihop en överklagan och faxade in den, minuterna före tiden gick ut.

En process hade startats och den blev lång men en dag stod jag där med ett papper i min hand.

Vi hade vunnit!

Jag jublade och tackade ödmjukt mina gudar.

Om att fira.

Alla har vi födelsedagar och märkesdagar som vi vill komma ihåg.

Stora ögonblick, som vi kan minnas i evig tid.

Men vad är "våra största ögonblick"?

Är det hyllningar och tal som får en att känns sig som en mycket uppsatt person.

Med en makalös flera rätters middag i ett hav av lyx och presenter.

Eller är det när våra kompisar ordnar ett riktigt strandparty där allt är tillåtet.

Där ingen stör sig på att festen blir lite stökig

och planeringen för kvällen ändras efter hand.

Där allt kan hända men detaljerna kanske bleknar bort,

i ett lite dimmigt minne.

Är höjdpunkten i stället att få utöva kamper med oss själva och ens vänner.

Att få mäta våra innersta styrkor.

Minnas och kunna jämföra dem med andras.

Eller är höjdpunkten när vi får vara i en unik miljö,

där händelser inträffar som vi aldrig varit med om förr.

Att få minnas det med värme och glädje, i långa tider efteråt.

-----

Men vad firandet innehåller är nog inte så viktigt,

bara det kommer från hjärtat.

Då först kan vi nog få ett minne för livet.

Utmaningen idag - om något "unikt".

Jag letade och letade efter det vita trollet. Det kändes som panik om det hade kommit bort. När jag tittade in i förrådets innersta hörn fick jag se en kartong. Jag öppnade sakta locket och där låg det. Rufsig och tufsig men samma minnen i pälsen. Lilla Elin. Min själsfrände, min tvillingsjäl. Jag minns vårt sista möte efter vår väg, kvällen innan du och din familj skulle flytta. Hur vi kramade varandra, hur vi grät eftersom det plötsligt skulle skilja 50 mil emellan oss. Jag minns hur vi gav varandra det käraste vi hade. Du fick mitt armband av silver och jag fick ditt gosetroll. Vi var 12 år och hela vår värld rasade. Jag minns när jag låg i sängen, klockan 5, morgonen efteråt. Jag kramade ditt troll desperat, när jag hörde flyttbilen dundra förbi. Jag grät i dess päls tills tårarna tog slut. Många årtionden har gått sedan dess men minnet av dig vårdar jag med samma värme, som då. Vår vänskap tar aldrig slut fast du inte finns kvar i livet. Du dog bara något år efter att du flyttat. Men hos mig är du kvar för evigt.

Skrivpuffs utmaning idag. Om "Signal".

Jag sitter och skriver i mitt författarrum och är så inne i min historia att verkligheten är miltals ifrån mitt medvetande. Mina tankar formar ord som snabbt transporteras ut till fingrarnas rörelser på tangenterna. Allt flyter ut i en gungande värld av skapande, när jag plötsligt blir varse en signal. Som ilsket tränger igenom och brutalt tvingar ut mig i en blandning av fiktiv och verklig värld. Jag störtar upp och skrämd till tusen snubblar jag fram mellan datorns kablar, alltmedan ljudet tjuter allt starkare. Till slut kommer jag fram till orsaken. Det är ju alarmsignalen på min mobil som jag ställde på, för att inte glömma att koka potatisarna. Åhhh...!

Sån tur att människor verkligen är så hjälpsamma!

Tänk så roligt att kunna få hjälp av intresserade experter. Vilken ynnest! På 1800-talet levde ju inte jag. Inte heller någon nu levande människa. Att då kunna fråga de som är insatta i sjukvård, på den tiden, är inte dumt. Eller om man kör fast på hur troligt det var att släktförhållanden såg ut på det ena eller andra viset. Alltid dyker det upp problem som man måste lösa innan texten kan gå vidare. Tack. Snälla människor för all hjälp! Även om de berörda inte ser detta, så har jag i alla fall skrivit ner det.