Mitt stora äventyr, sa ärkebiskop Olaus Magnus om sin resa till Lappmarken.

Den siste ärkebiskopen i Sverige hette Olaus Magnus.
Han gjorde en resa till samerna i början av 1500-talet och den resan kallade han:
Mitt stora äventyr!

Han kände det som om han var på väg bakåt i tiden när han travade med sin häst
upp efter kusten från Uppsala. När han sedan fick träffa samerna kändes det som han hamnat mitt i forntiden! För här levde människorna fortfarande i ett med naturen.
Nöjda med sin lott i livet!

Han träffade dem bland annat på midsommarmarknaden i Torneå. Dit kom samerna långväga ifrån med sina varor. Men pengar ville de inte ha för vad skulle de göra med så onyttiga ting.
- Nej, ett gott byte var mera värt, sa de. Då vet ju både köpare och säljare vad de verkligen får.
De ville istället få verktyg, salt och mjöl för sina varor. Vadmal och kläde var också sånt som de traktade efter samt något silversmycke till deras kvinnor.

Vad deras varor hade för värde hade de ingen aning om och handlarna gjorde därför ofta stora vinster
med samerna.
Olaus Magnus lade märke till alla rödklädda män som gick omkring och övervakade handeln.
Han fick den förklaringen att de var samernas förmän, som de själva utsett. Men senare fick han veta att de var birkarlar som tog upp skatt till kungen, av samerna. Olaus såg hur samerna lämnade dyrbara varor till skatt men även hur de skänkte frivilliga gåvor till kungen. Det var deras offer till honom för att han skulle behandla dem rättvist och bra. De hade ju en offertradition till sina gudar.

Men det var inte bara de svenska birkarlarna som tog ut skatt av samerna. Det gjorde även Norge till sin kung och från Ryssland till deras Tsar.

Samerna själva hade ingen aning om vad de skulle betala i skatt. De hade inget överflöd men så länge som de klarade sig och levde ett drägligt liv var de nöjda.

Olaus såg  hur villigt samerna delade med sig av sin kunskap till de bofasta.
Som när ett par samiska män byggde ihop en forsbåt till en nybyggare. Det var upp i fjällen bredvid en fisksjö och till bygget användes tunna och smäckra granbräder. De lade de omlott och sydde efter hand ihop  med rottågor. Hålen som hade borrats tätades sedan med träpluggar och när männen hade sytt i en månad var båten klar. Då provade nybyggaren och Olaus att lyfta den långa båten tillsammans och det gick lätt eftersom den var så smäcker. Nybyggaren behandlade sin "Älvgädda", som båten kallades,  med tjära. Med penslar av fågelvingar.

Senare när Olaus kom tillbaka efter att ha varit på en avstickare till Norge erbjöds han att åka med båten. Det tyckte han verkade farligt men han lät sig ändå övertalas.. De åkte nerför ett strömmande vattendrag från fisksjöns utlopp, ner längs kraftiga strömmar. Där dansade båten fram i sitt rätta element och Olaus fick ändra sig. Han kunde bara konstatera att "Älvgäddan" var  helt sjösäker.

fortsättning följer...kanske...