God Jul till er alla!

Försöka hålla ordning på all fakta är nödvändigt

Böcker jag har läst och skaffa information ur, för att sätta mig in i miljön och sättet att leva här uppe, i den tid som jag skriver om. Men - jag höll på bli galen. Det var böcker här och där och den jag för stunden skulle titta i kunde var längst ner eller så hittade jag den inte.
Alltså, en rejäl städning bland alla papper, böcker och anteckningar var verkligen på plats.

En scannermus,  var lösningen. I mitt fall, så har den blivit ett rejält hjälpmedel och så One note, databasen i Windows. Nu har jag scannat över innehållsförteckningar från alla böcker till One note. Så det finns möjligheter att gå in där när jag söker informationer. Använda sökverktyget och har jag tur så är texten så pass tydlig att datorn kan hitta orden jag letar efter. Men hur som helst så har det blivit mycket tydligare var det jag letar efter kan finnas.

Anteckningar och pdf-filer jag har på pränt har jag satt in i register, efter olika teman och användningsområden. Efter varifrån uppgifterna kommer eller vilken tidsålder de informerar om.
Ja, nu gäller det att hålla ordningen och inte blanda ihop det igen. Men det är lätt att göra det när man är inne i historien och önskar få fram de rätta orden snabbt.

"Flyga drake" av Khaled Hosseini

Jag har just lyssnat färdigt på den tredje romanen av KHALED HOSSEINI, ”Och bergen svarade”.

FÖRFATTARE: KHALED HOSSEINI INLÄSARE: BJÖRN GRANATH

pÅ STORYTEL STÅR DET: Romanen hela världen väntat på. Från författaren till Flyga drake och Tusen strålande solar kommer en ny roman, en djupt rörande släkthistoria om hur de val vi gör ekar genom generationer.

Jag har ju nu hört alla tre med varierande omdöme. Lite tuggummiaktiga, förutsägbara ibland men ändå helt lysande i sina stycken. Det är ju frukanvärda historier som målas upp. Stundtals så ruskiga att man känner sig nära att kräkas och de utsatta personernas tålmodighet känns nästan övermäktig ibland. Böckerna känns otroligt säkra i sin analys och reseurch. Här kommer jag att recensera alla tre men jag börjar med "Flyga drake".

Med uppläsare: Krister Henriksson.

 Den första ”Flyga drake”

 handlar om Afghanistans historiska arv, om hur olika folkgrupper står mot varandra och om banden mellan fäder och söner.  Om kärlek, uppoffringar lögner och svek. I den tid när den afghanska monarkin störtas. När Afgahanistan invaderas av Sovjetunionen och sedan när talibanerna tar över staden.

Hosseinis bok tar oss från ett vackert och välmående Afghanistan, rikt på kultur och medmänsklighet till ödelandet det sedan blev.

I förgrunden står pojkarna Amir och Hassan. De bor i Kabul och trots att de uppfostras sida vid sida och blir bästa vänner, lever de i helt olika världar. Amirs familj är rik men i hans hem bor även tjänaren med sin familj. Sonen till tjänaren heter Hassan och pojkarna trivs med varandra, leker och flyger drake. Tills den dag när Hassan blir grundligt sviken av Amir. Ändå vill Hassan göra allt för sin rike vän och försöker fortsätta att vara lojal och trogen mot honom. Men de slutar ändå att umgås och det på grund av Amirs förändrade inställning till sin forne vän. Amir har sedan dess ständigt dåligt samvete för sitt svek och plågas av det under hela sitt fortsatta liv.

 När sedan Sovjetstyrkor invaderar Kabul flyr Amir och hans far landet. De skapar sig ett nytt liv i Kalifornien och då tror Amir att han kan göra sig fri från sitt förflutna. Men så enkelt är det inte…

Det här är en lyssning som har lärt mig massor. Många frågor har hos mig fått sitt svar och jag har fått en annan förståelse för deras kultur. Att dra alla över en kam är enkelt men inte särskilt effektivt och absolut inte rättvist. Det har jag lärt mig av ”Flyga drake”.

Krister Henriksson känns som klippt och skuren till uppläsare av ”Flyga drake”

Jag ger denna bok 4 poäng av 5. 

Jag återkommer med "Tusen strålande solar" som är hans nästa bok, 
och till slut med "Och bergen svarade".

Jag har lyssnat på Fallvatten, som ljudbok, av Mikael Niemi.

rovlyssna

Ljudböcker ligger på rad i min läsplatta. Gu´vare tack och lov för den!

Allt sedan jag fick den i julklapp av min käre make är den fylld av strömmande böcker och för att själv komma ihåg mina hörda/lästa böcker kom jag på;

Varför inte göra egna små recensioner av de  jag har berörts mest av. De kommer jag också att publicera här, då och då i alla fall.

I möjligaste mån kommer jag också att försöka få kontakt med författaren för att få svar på  frågor angående honom/henne och om boken. Ifall jag får lov av författaren kanske de också publiceras.

Fallvatten

AV: MIKAEL NIEMI MED: MIKAEL NIEMI

Han läser själv sin bok och hans karaktäristiska tornedalssstämma gör mig förväntansfull. Det här är på allvar känner jag och bereder mig. På spänning, mustig och ödesmättad handling. För det är så jag har lärt känna honom. inte så att jag kan stolta med att känna honom personligen men redan på 80-taltet var jag med i en skrivarcirkel och vi, en samling skrivsugna och outgivna lyssnare från vildmarken runt och i kring Arvidsjaur, fick en dag, ett besök av honom. Redan då var han dramatisk. engagerad och att ivrig att berätta om sina erfarenheter som relativt nybliven författare.

Efter några år kom hans genombrottsbok ”Populärmusik från Vittula”.  Att det var genombrottet kan man väl säga för det var ju den som gjorde honom riktigt känd.  Den köpte jag och läste med både behållning och många skratt och från den lärde jag mig hans språk. Dessutom kunde jag med stolthet säga:

Det var ju honom jag träffade och jag har hans tidigare bok:

 Änglar med mausergevär, från 1989, i min ägo. Signerad av honom själv.

 Springer så till bokhyllan, på den övre våningen och letar men hans diktbok är borta, för det var ju ”för länge sedan”.  När den så kommer tillrätta är den förvandlad till en av böckerna i ”min kuriosasamling”.

När jag nu ska lyssna på ”Fallvatten” väntar jag mig som sagt dramatik och det finns det gott om. Det värsta i Niemis bok är att inse att när katastrofen kommer så visar mänskligheten fram sina sämsta sidor.  Men också att våra innersta känslor kommer upp till ytan när det inte längre finns någon utväg.

Strilande regn har i månader fyllt vattenmagasin längs Luleälv. I en aldrig sinande ström rinner vatten ner från raviner upp i fjällen och från överfulla bäckar längs älvdalen. Reservoarer och utbyggda dammar har fyllts på och är belastade till bristningsgränsen. Utan att de ansvariga insett allvaret och dessvärre utan att de kan göra något när det ofattbara händer, katastrof! Insikten om att för tunga vattenmassor inte väjer för något får vi bittert erfara i Niemis bok.

Här berättas det om hur den osympatiske kraftverksarbetaren med desperation vill visa vilken kraftkarl han är, oavsett vad han då ställer till med. Med sin kvinnosyn blir han allt mer patetisk när hans fokus till slut flyter bort i ett virrvarr av dammväggen han nyss stått på.

Den världsvane samen som verkar har mist all sin forntida kultur och ersatt den med lyx och flärd.  Tills han överraskas av en vattenvägg utan dess like.

En av huvudpersonerna är en olycklig och missförstådd pilot som i sin vånda bara har ett i sina tankar. Att bereda sin sista flygning men i förbifarten får han med sig sin hustru i planet. Den han är på väg att skilja sig från och de tillsammans, tvingas att samarbeta. För att i möjligaste mån rädda vad som räddas kan.  I katastrofens centrum har de inte någon aning om att deras gravida dotter kämpar på sitt håll för att överleva.

Men att hus, människor och stora delar av platser bara sveps bort av vattenmassor tvingas de se från flygplanet, utan att kunna göra något.  Deras mobil och allas mobiler är döda. Längs dalen tvingas människor inse att världen är förvandlad till kaos på ett ögonblick och att ingenting  längre är ”som vanligt”.

"Fallvatten" ger oss inga svar på vad som händer när katastrofen inträffat utan ger oss istället en inblick i hur vi människor kan reagera när vi ställs inför kaos. 

Historien ger oss insikt, om att naturen ger och naturen tar och att ingenting skapad av människan är för evigt.

Där lämnas vi, mitt i ovissheten och det kanske är tryggast. För i fantasin är ingenting beständigt.

Stundtals är det svårt att sluta lyssna för man vill ju veta hur det går. Samtidigt som historien är riktigt ruskig men jag tror att vi behöver det också, ibland. Att ruskas om, då och då, i alla fall.

Jag ger boken  4 plus av 5 möjliga. 

Jag känner mig rik för jag har så fina personer till hjälp att få fram uppgifter av.

En gammal lappkvinna som kallas för Guosak-gumman levde i mitten av 1800-talet.  Hon var aggresiv mot nybyggare och brände till och med ner hässjor med hö, som orättmätigt satts upp på hennes mark. Till sist gav hon sig av, skulle gå till kungs med sina protester. Men på den vägen blev hon borta...
Åh, det riktigt hoppar i magen på mig. Jag ska få ta del av uppgifter om denna kvinna, av en snäll person som samlat fakta om henne i flera år. Det kallar jag samarbete. Åh, så tacksam jag är....!

Älven i väster, bäcken mot norr, skogen i söder och sjön i öster. Min värld i början av 60-talet.

Jag kände mig lite olik alla andra barn, när jag var liten. Inte för att jag var olika dem i skallen, var halt eller hade blemmer i ansiktet eller kunde gå på händer eller för att jag kunde springa galopp särskilt fort. Nej, det som kunde skilja mig från andra var nog platsen där jag växte upp, mina intressen och så var jag enda barnet.

Faktiskt så är jag rätt stolt över min uppväxt och över det som gjorde att jag kände mig annorlunda än andra. För usch, så tråkigt att behöva vara lik alla andra. Jag önskade alltid att vara så naturlig och okonstlad som möjligt och avskydde de gånger jag inte kände igen mig själv. Hur jag uppfattades av andra det är ju en sanning i betraktarens ögon men i mitt inre ville jag inte föreställa mig. Jag hade för det mesta ganska fria tyglar, inom vissa ramar förstås. Men de var vida nog för mig, annars hade jag nog känt mig instängd, tror jag.  

Men jag var blyg och det passade mig eller jag hade ju inget val. Antingen är man blyg eller så inte. Men när någon främling eller ytlig bekant frågade: Hur gammal är du då, lilla vän?, svarade jag med blossande kinder och det gjorde mig ännu blygare.  Var någon vuxen med kände jag mig säkrare men många gånger önskade jag bara gömma mig. Det gjorde jag också om det inte väckte för stort uppseende eller var för intressant, det som hände runt omkring. För nyfiken var jag ju också. Men jag tyckte om att studera folk på avstånd. Det kände jag mig trygg med och jag var så nöjd i min ensamhet.

 Men hade någon besökare varit till affären bredvid där jag bodde, såg snälla ut och bjöd på något gott kände jag mig inte så blyg. Jag minns en gammal gubbe , eller gammal och gammal. Ragnar säger vi att han hette och han hade vida vadmalskläder, kängskor på fötterna och en sorts slokhatt. Men i mitt minne blir han plötsligt svarthårig, så han kan ju inte ha varit så särskilt gammal. Han var nästan lika svart i skinnet som i håret, inte för att han var utlänning, färgad eller så. Nej, han bodde i grannbyn, var mest utomhus och som de flesta i omgivningen, av samesläkte. Vad jag minns hade han inte många tänder kvar. Det var ett gissel som många i mina trakter blev drabbade av, några generationer före mig. Fick man tandvärk var man bara tacksam att bli av med det onda. Det har berättats för mig att sätten var många men att det alltid slutade med att tanden var borta eller att tandroten dog. Därför minns jag många med bara en eller kanske två tänder kvar, eller så hade de inga alls. Många var de original som inte brydde sig om eller kunde, skaffa sig tandprotes. När det började finnas som alternativ.

När Ragnar kom in i min farmors kök strök han av sig sin yviga huvudbonad och hälsade.

-          God dag, i stugan!, sa han med en liten bugning innan han satte sig på köksstolen vid dörren

ut till kallhallen.

 Från sitt hem i grannbyn hade han gått, en sträcka på fyra kilometer enkel väg.  När han väl var på besök hos grannar och affär, gällde det förstås att göra bort så många ärenden på samma gång. Hos min farmor bodde två av hennes gamla pojkar, ingen av dem gifta. Den äldre av mina farbröder Erik, var sjukpensionär. Han hade problem med sina luftrör men brukade gå där på gården mellan sina göromål. Det var så tryggt och mysigt att se honom lufsa omkring och jag visste att jag alltid kunde, ifall jag ville, lufsa bredvid, prata och vara med honom hur mycket jag ville. Den yngre av farmors pojkar, Sven, var mer flyktig. Han hade haft TBC som ung och var revbenad, därför var han också sjukpensionär. Han var ofta i skogen för där fanns hans intressen, eller så var han på älven och fiskade.  Men hans största intresse var att vara med sina renar i renskogen och med sina kamrater bland samerna. 

Nästgårds fanns diversehandeln, lanthandeln där det mesta gick att få tag på. När Ragnar kom hade han redan varit dit. Han hade nog varit i kontakt med Sven så han visste att han var hemma och då åkte alltid den bruna lådan fram . Den som stod bredvid bokhyllan i min farmors sovrum och var stängd med ett knäpplås. Den fick jag aldrig låna för där förvarade han sina klippgrejer, en frisörsax, en uttunningssax, en handklippnings-maskin och en brungul kam. Där fanns också ett gulnat plastskynke med en instucken säkerhetsnål i .

Ragnar satte sig vid det dukade bordet där farmor serverade kaffe med grädde och socker på bit.  Egentillverkad ko-ost gjord av den opastoriserade mjölken från korna i granngården, fanns alltid att skära i kaffet. Ibland även en ugnstekt fårköttbit stekt av farmor själv, i vedspisens ugn i köket. Det blev mycket godare än om den skulle vara tillagad i en nymodig elspisugn. Någon bullbit kunde det också finnas till dopp och torkat renkött  att skäras i kaffet om man hellre ville det.  Under kaffetåren och på- och ibland tre-tåren samtalade Ragnar med farmor och mina farbröder om saker han hade hört och de bidrog med sina nyheter. Det var vuxet prat och det hade jag inte så mycket intresse av men eftersom jag visste att Ragnar varit till affären kunde jag inte annat än att stanna en stund .

-          Jaså, lillflickan, sa han som om han nyss upptäckt att jag var där. Ja, jag har ju

något här, sa han och förde handen mot rockfickan. Därifrån drog han upp en liten papperspåse. Tålmodigt väntade jag och med högtidlig min tittade jag på Ragnar. Åh, vad han var snäll.

-          Varsågod,  sa han med eftertryck och bjöd ur den öppna papperspåsen.

-          Tack, sa jag och tog en karamellbit.

-          Ja, nog får du en till, sa han - och jag tog.

-          Å, en till får du också ta, sa han leende och jag gjorde som han sa men när han

noggrant började vika ihop påsen igen förstod jag att festen var över.

-          Tack, upprepade jag förläget och avslutade med en liten nigning.

Han stoppade tillbaka påsen i rockfickan och jag stannade kvar en stund. Bara för att det var ju o-fint att bli bjuden på karameller och sedan direkt, springa ut därifrån.

Efter kaffet tog Sven lådan med knäpplåset.  Det skulle bli klippning och han brukade ta en krona för varje klippning. Min pappa klippte han modernt för den tid när de växte upp. Med lång lugg, men kortklippt på sidorna och bak i nacken. Luggen vattenkammade pappa sedan bakåt i en elegant våg. När den sedan hade torkat och han böjde sig föll vågen fram. Då kammade han med handen igenom luggen samtidigt som han förde den bakåt igen, med en knyck. Men Ragnar klippte han utan finess. Han ville bara ha håret kortare, det var allt..

Men det var ju inte alla gånger Ragnar kom till farmors när han kom till byn för att handla. Om jag hörde att någon hade träffat Ragnar på affären, så rusade jag dit. För att hinna träffa honom. Det gällde ju att hålla sig fram och att få smaka ur den bruna påsen…

En reflektion över hur ordet måste, kan förvandlas till inspiration och längtan.

Ett tips från Ann Ljungberg författarcoach,

Fick dessa ord att välla fram:

Jag har en stund över - måste sitta vid datorn och få orden på pränt.

Pränt… tänker jag förvirrat när jag väl sitter där.

Vad är det ska jag pränta ner… hur ska det gå till?  Hur ska den pränten se ut?

Hur ska den läsas? Vem ska läsa min pränt?

Å, en massa frågor.  Ingen inspiration.

Skriver några rader och klickar sedan på Delete.

Provar igen men mina ord känns främmande

Utan en chans till att fästas ihop.

Jag – med massor av fakta  - får nästan panik –

 Inte vill jag sitta här –  till ingen nytta.

Tänk så mycket annat jag kan utnyttja den tiden till.

Det kryper i min kropp och ingenting känns inspirera mig

När jag inte kan skriva.

Måste rensa skallen.

Men hur – allt är stillestånd just nu.

Jag stiger upp, jagad av mina egna tankar

I hastigheten sliter jag åt mig en träningströja

Sätter den på mig och rusar mot dörren.

Benen börjar röra sig och jag drar in den friska luften

Springer allt ivrigare tills jag andfådd stannar upp

Känner en befrielse från instängdhet och kval

Känner mina kanaler öppnas

Springer mot kreativiteten , blöt av svett

Inser plötsligt hur många dagar som gått

Sedan jag sist lät mina krafter få utlopp

Och med blodet rusande i mina ådror

Sträcker jag ut mina armar och

Vill omfamna världen.

Jag vänder hemåt 

snart vid datorn igen

Ser jag mina ord forsa fram, genom mina fingertoppar!

Skrivhinder, kan vara många och skiftande

men ibland är de för trevliga att avstå ifrån.

Idag har vi hjälpt till att flytta en renkalv som varit hos oss.

Många fika med "lappen"

och trevlig samvaro hela dagen.

GLAD PÅSK!

Ett litet personporträtt av Lisa-Caijsa. En av mina huvudkaraktärer.

En av mina huvudpersoner i min bok heter Lisa-Caijsa. Hon är född i slutet av 1700-talet och när min roman börjar 1835, är hon ungefär 37 år gammal och arbetar som ladugårdspiga i ett nybyggarhem i byn Bergnäs. När hon var barn fick hon smittkoppor och så även hennes lillebror. Han dog men hon överlevde. Med kraftiga koppärr i ansiktet ansågs hon  att vara en svag och syndig människa.  Med så tydliga spår av den sjukdomen kunde den slå till igen. Därför  blev hon aldrig gift för ingen ville sänka sig så lågt som att få henne till brud. Det var aldrig på tal, ens.

Genom sitt ärriga ansikte var hon förpassad. Till att vara en mindre vetande människa som bara finns till, uträttar sitt arbete utan att ens tänka på att kräva något tillbaka. I sitt tjänstehem arbetar hon med djuren och de är hennes glädje i livet. Med åren blir de hennes bästa vänner, för med dem kan hon prata och vara sig själv. Djuren uppskattar hennes närvaro och de visar det. Men utsvulten som hon är på närhet och kärlek till någon annan människa blir hon dragen in i en stor förändring. Vilket får henne att känna ännu mer ängslan, till en början, i alla fall.

Hon har tjockt och vackert hår som oftast är gömt under huvudduken. Den hon jämt knyter under hakan. Hon vill känna sig så hel och ren som möjligt och det klarar hon mycket bra, eftersom hon är duktig i handarbete. Utför sina sysslor oklanderligt och har därför upprättat ett visst förtroende hos sin husmor. Av henne får hon material till en rejäl och varm klänning och när den är klar att bära, känner hon sig mycket fin.

Hon har höga ambitioner, trots sin utsatthet och efter hand tvingas hon överge sin blygsel. Hon blir modigare och mer beslutsam. De människor hon har haft mest förtroende för, från sin barndom, är ett par lapska fattighjon. För länge sedan när deras värld föll samman, fick de en fristad i hennes föräldrahem som tjänstefolk. Hos dem tillbringade hon mycket tid som flicka och många gånger fick hon vara Blind-Jo:s ögon. Av dem fick hon uppskattning, för den hon var och de kunde se personen Lisa-Caijsa,  bakom skadan. Att de fortfarande finns kvar i Racktjålm, när hon återvänder dit blir hon mycket glad för. Trots sin belägenhet.

Luthers Lilla katekes!

från 1878 går jag igenom just nu.

Är den intressant?   Ja, den ger mig,en inte helt bekväm insikt om hur det var förr!

Varför läser jag den? 

Svar: För att jag vet hur viktig den var i människornas liv under den tid jag skriver om.

Blir man mer religiös av att läsa den?  

Svar: Fortfarande känns det för betungande allvarligt från samhällets och prästernas sida,

 för att svara på det. 

Jag är inte den som ska nedvärdera människors flit och id

 att vara myndigheter och överhuvuden till lags.

De hade skäl till att göra det och de som kämpade emot fick bittert erfara vad det kunde leda till. 

Säkert var också, att bekänna sig till den kristna tron räddade många människors liv, 

  Men här kommer exempel och värdera får ni göra själva:

"Första budet:

Du skall inga andra gudar hava jämte mig."

Senare i boken kommer förklaringar och utvärderingar.

Där står:

"Gud förbjuder i första budet avguderi.

Avguderi sker därigenom att man dyrkar beläten och skapade ting.

Eller eljest vid något i världen så fäster sitt hjärta att det drages ifrån Gud."

När frukta vi Gud över allting?

När vi inte räds för något så mycket som för att göra Gud emot.

När älska vi Gud över allting?

När vi hålla honom för vårt högsta goda och gärna lyda hans bud.

En liten personlig undran, från nutiden:

Blir inte pengar, materiella saker och inte minst vi själva, våra egna personer, till nutidens beläten.

Hur många fruktar Gud för det?

............

Andra bud analyserar jag senare...

Recension av ljudboken Flod av Carolina Fredrikssn

Jag kommer på att jag inte med ett enda ord har berättat om min passion att lyssna på ljudböcker.

Så fort jag diskar, städar eller lagar mat.  När jag planterar frön så här i vårtider eller när jag motionerar känner jag mig en aning tom om jag inte har en bra ljudbok att lyssna till.

Men den ska engagera mig annars virvlar mina tankar bort till något jag bör göra imorgon eller någon gång i framtiden.  Naturligtvis så bör jag också för stunden vara ensam för att riktigt kunna sjunka in i historien.

Den senaste jag hörde var romanen ”Flod” av Carolina Fredriksson. Det är hennes debutroman och uppläsare är skådespelerskan Ellen Jelinek.  Skickligt skildras de föräldralösa barnen Kappen och Alka  och deras liv i husbilen vid Kajen. Över dem går den livigt trafikerade bron vid sidan av deras grusplan.  Trots närheten till den och till staden intill är deras liv både isolerat och övergivet och sällan ser de något annat levande än måsarna vid bron.  Tidigare levde de i en kåkstad som fanns där men sedan den brann ner har de bott i husbilen. Flickan Ina bodde också i kåkstaden men nu är hon vuxen och hon kommer då och då till husbilen för att besöka barnen. Med sig har hon med sig mat så Kappen och Alka får äta och hon har även med sig bränsle till kaminen de har, för att hålla sig varma under kallare dagar. Alka minns deras tidigare liv men Kappen var för liten för att komma ihåg.

”Flod” har gått som Radioföljetong  januari 2013 och går att lyssna på Sveriges Radios hemsida till  27 februari 2013, då den tas bort av upphovsrättsliga skäl . Det är dyster berättelse där barnens lek och fantasi ändå skingrar mörkret och hoppet de har om ett bättre liv i framtiden lyser upp. 

En skildring av utsatthet och övergivenhet ifrån barns perspektiv. En sanning som många barn kan känna, i vårt samhälle, även om de inte lever i samma armod som Kappen och Alka gör.

Jag tycker om boken och uppläsaren är bra. Även om vissa situationer blir en aning för ingående och sega för att jag ska ge den högsta betyg.

 I en skala från A, högsta betyg  – E, sämsta betyg  så får den betyg B. 

Snöfärger.

När snön blir både rosa och blå

 av en himmel, så orange

kan man väl ändå hoppas på

att vintern ger våren en chans

-snart, i alla fall-

Den lilla människan i vårt stora Norrland.

Jag har fått en inbjudan till Litteraturseminarium på Folkets Hus i Umeå, i februari.
Tillsammans med ett enkätformulär från en projektledare för "Det litterära Västerbotten"
på Länsbiblioteket/Region Västerbotten.

Skulle säkert ha varit roligt att medverka men tyvärr är det långt till Umeå
och vi har barndop i familjen, dagen efter.
Men jag är imponerad över hur kreativ kulturen verkar vara i Västerbottens län.
Det har jag fått många bevis för. Från Norrbotten, som ju är mitt län,
tycker jag det verkar lite mer tunnsått med planer och visioner
på det kreativa kulturområdet. I alla fall det som når mig.

Men det är inte bara inom kulturområdet, det gäller allt inom inlandet.
Kanske ett bevis på att Norrbottens län är än stort och boende i dess utkant
ofta kommer mellan stolarna och ibland helt glöms bort. Det är nog svårt att tillgodose
allas riktningar och behov inom ett så vidsträckt område och insatserna räcker oftast bara
till de persontätaste områdena.

Om jag bara ser till mina egna behov och min egen bekvämlighet så skulle ett Norrbottninskt
stor-län vara perfekt för oss, boende i de sydligaste delarna av vårt nuvarande Norrbottens län. Om det skulle gå samman med Västerbottens län, så skulle vi hamna i mitten. Men det förslaget är väl skrotat redan. Tyvärr!

Dessutom tankarna som varit på att dra in ytterligare län i detta eventulla storlän, skulle ha blivit helt ödesdigert för alla vi norrlänningar, är jag rädd. Om det skulle ha blivit verklighet alltså.

Med kommungränser kan det vara likadant många gånger. Att vi som bor i ytterområdena måste skrika högre och längre för att höras. Speciellt när det geografiskt är närmare till andra kommuners huvudort än till vår egens. Fast när vi väl hörs så mal regelverket på och det kan finnas chanser även för oss. Så jag vill inte klaga, inte alltför mycket.
Men något som från början fick mig att höja på ögonbrynen var att så många personer i vår huvudort, har uttryckt sin egen förvåning när de berättat att de aldrig varit inom vårt område. Inom Repriket.
Då är väl dags att vi börjar marknadföra oss nu. Vi finns, vi också!

Men helt logiskt, förstår jag att när det gäller områden inom mitt gebit, litteraturen, är det nog inte konstigt att det till mig, kommer erbjudanden och idéer, söder ifrån.
Eftersom jag valde ett förlag inom Västerbotten att ge ut min bok.
Men det kan jag skatta mig lycklig åt. För Ord och visor har varit ett bra förlag, för mig.

Jag tycker om att läsa böcker av författare som skriver om det verkliga livet. 

Att det jag läser har ett budskap, en ådra att få engagera sig i.   

Att få läsa och lära mig något samtidigt. 

Bilden är tagen av mig, från boken Spanskans år.

En av mina favoritförfattare inom den gengren är Åke Lundgren.

I veckan svarade han vänligt på några frågor jag ställde till honom. (Hans svar med fet stil):

Med åren har du gett ut ett stort antal böcker och bland dem ”Spanskans år”. 1989.

Den handlar om Arjeplog under tiden som den svåra influensaepidemin härjade kommunen, tidigt 1920-tal.

Där flera hundra personer dog, så många att det inte hanns med att grävas gravar åt alla utan de blev begravda i en massgrav.

Varifrån kom ditt intresse att skriva just om just detta?

SVAR: Det började med att min fru arbetade som hemvårdare hos en kvinna som hette Helga Renström och som bodde i Malå. Kväll efter kväll kom hon hem och berättade vad Helga hade berättat för henne. Till sist besökte jag Helga och fick bra kontakt. Hon berättade för mig om sitt liv och jag erinrade mig också vad mina egna föräldrar berättat om "spanskan". Helga är förebild till bokens Signe.

Att du letat i samlingar och arkiv förstår jag . Men var började du leta och hur gick du till väga?

SVAR: Jag började med att gå igenom gamla tidningar från de år då allting utspelades. Jag hittade också provinsialläkarberättelser och en del som skrivits i olika böcker. Dessutom hittade jag en del uppteckningar på bland annat Silvermuseet och Skellefteå museum. När jag träffade äldre människor som hade minnen från spanskan nedtecknade jag vad de hade att berätta. 

Dina karaktärer i boken. Är de från det verkliga livet eller är någon av dem fiktiva?

SVAR: Många av karaktärerna har verkliga förebilder, men kanske inte riktigt alla. Ibland har jag tagit mig friheter. Signe och hennes familj har dock funnits i verkligheten.

Huvudpersonen Bernhard, har många drag av en verklig person. Modig, orädd och arbetssam.

Hur gick dina tankar omkring honom? Var det viktigt att gestalta honom som den han var eller gav du honom fria händer, i din beskrivning.

SVAR: Bernhard är nog en blandning av verkligt och påhittat. Han fick symbolisera flera olika människor som på olika sätt, med risk för sitt eget liv, försökte hjälpa andra.

När jag läste Spanskans år, blev jag mycket tagen och den blev bland andra, 

en symbol för det jag själv ville förmedla.

Jag tyckte att du knöt ihop säcken bra med din uppföljare, Storspovens sång. 

Dina böcker överlag spelar en hel del på läsarens känslor men din egen känsla när du skriver, hur är den?

Gråter du när det är sorgligt? Känner lättnad, glädje, rädsla, utsatthet när det så är motiverat?

 SVAR: Gråter gör jag nog inte när jag skriver, då skulle det vara svårt att skriva, men nog ryser jag ibland, känner upprymdhet eller sorg, allt möjligt. Jag försöker leva med dem jag skriver om och då blir det ibland nästan overkligt.

Vilken av dina böcker är du mest stolt över? Vem gick bäst att skriva och vilken av dem engagerade dig mest?

SVAR: Svårt att säga vilken jag är mest stolt över, det är nog flera. "En stilla vrede" och "Polykarpus år" för att de har så mycket att göra med mitt eget ursprung. "Spanskans år" och "Storspovens sång" för att jag själv blev så engagerad i ämnet. Och "Långa lappflickan" (särskilt den kompletterade utgåvan) för att den har blivit något av ett livsprojekt.

Vilka böcker läser du helst, privat?

 SVAR: Har alltid mycket. Som ung blev det mycket Science fiction och historiska romaner. Nu läser jag gärna memoarer, där Anne Franks dagbok var den stora första-upplevelsen. Och jag har förstås en förkärlek för våra norrländska författare.

Du har på din hemsida, informerat om att du främst ägnar dig mest åt att skriva om ”Den lilla, svaga människan´s utanförskap. Jag tänker på min farbror Sverker som jag skrev om i min bok, min enda hittills: ”Pintorarhäxans elev”.  Han hade en dröm som aldrig blev sann. Att få berätta om alla original han träffat, som han umgåtts med, under sin levnad eller bara hört talas om. Deras historier och muntra berättelser. Roliga historier som han hört eller varit med om,  de hann aldrig skrivas.

Men att skriva sån´t, är det något som har attraherat dig, någon gång?

 SVAR: Jag tror nog att jag skriver både sorgligt och glatt, precis som livet är. Att hitta en balans där är kanske det viktigaste.

Du är även journalist. Jobbar åt Norra Västerbotten. skriver recensioner dagarna lång eller krönikor,

 vad vet jag. Där emellan egna böcker.

Får du aldrig skrivtorka? Om du får, hur botar du den?

SVAR: Jag har, till och från, jobbat för Norran sedan 1975, kulturjournalist med särskilt ansvar för litteraturen. Jag har också varit "jubileumsredaktör" och tog fram två böcker när tidningen firade 100 år. Och sedan har jag förstås varit både nyhets- och featurejournalist. Men skrivtorka har jag nog aldrig haft, eller hunnit få.

Har du några bra tips till oss som skriver, men inte hunnit lika långt som du?

SVAR: Mitt tips är att läsa och skriva mycket. Öva. Läs din text högt och känn efter om den håller. Välj ämnen som engagerar dig och som just DU kan bäst. Krångla inte till det i berättarteknik eller språk. Var envis och ge aldrig upp! Det är nog framförallt det det handlar om: Att aldrig ge upp!