En månad gammal ligger jag på den mittersta båtskotten, lindad i mjuka filtar. Jag sover tryggt  till trehästarens motorsurr och vattnets kluckande mot båtfören. Mamma kan inte hålla mig därför att hennes armar inte får vara upptagna när hon ska ro. Vilket behövs redan innan båten är ut på djupare vatten och när fisknätet ska läggas ut, det som ska säkerställa middagsmaten. Men också när båten ska in till strandlinjen på holmen är årorna viktiga. Ett par, tre ordentliga årtag, sedan gäller det att snabbt hoppa iland och fästa båten. Med så mycket vatten i älven måste båten föras i land på den nedre båtlänningen, just ovanför forsnacken. För att alls nå stranden.

 Upp på holmens högsta punkt, står pappas och min farbrors lilla röda stuga. På den vibrerande stenhällen där forsarna bredvid pulserar och söver varje övernattande eller middagsslöande till ro. Där till och med åskan överröstas av bruset och där det alltid känns säkert att vara. Bruset kan till och med höras, uppströms kilometer norr om. Till boningshuset, förs dånet ibland upp med sydliga vindar och vid högvatten  När vilda vattenmassor trängs i trånga portar och pressas ner i det deltaliknande landskapet.

Jag litade alltid på far för jag visste hur duktig han kunde vara med att följa  alla vattnets virvlar. Jag lärde mig när jag blev större hur han skickligt rodde båten mellan stenar och aggor. Men som det allra minsta spädbarn jag var under den första sommaren och bara månanden efter jag föddes, kunde jag bara blint, ta emot den första formen av mitt fortsatta liv.

Den gången vandrade vi upp efter den vältrampade stigen, upp till stugan. Där jag fick några förtjänstfulla  måltider ur mammas bröst och far tog långspöet för att fiska vid strandkanten. Återvände efter en stund med några fina fiskar. Rensade dem och kastade  in dem sedan under mossan bakom den stora stenen intill stugknuten. Jag somnade i en av sofforna i stugans ro och far och mor bestämde sig för att snabbt vittja nätet de lagt ut.

Nere vid  båtlänningen äntrar de båten, skjuter ut den samtidigt greppar mor mot årorna men där finns inga inga!. Vad? Är de borta?. Var är de? Hastiga blickar upp på land ser var var de ligger men de är för långt borta. De hade glömt att de lagt dit dem när de kom till holmen..

Forsnacken närmar sig snabbt och utan en tanke på annat än att rädda dem alla, kastar sig far mot den yttersta vibrerande videbusken. Han lyckas krångla sig fast i några av dess kvistar. Löven lossnar och försvinner ner i forsens snurrande vindlingar. Ett säkert tecken på var båten också skulle hamna om far miste greppet eller kvisten går av. Han tar om och om igen, liggande till hälften utanför båten och med de ilskna vattenvirvlarna under sig. Händerna krampar men han håller båten. Meter för meter närmar de sig länd. Till sist kan de andas ut,stående i lugnare vatten. Hinner hämta  årorna, vittja näten och skrämda drar de sig snabbt tillbaka in i stugan.

.Djupt  uppskakade konstaterar de att de undviktit en katastrof.
 kan de bara konstatera de hade undvikit en katastrof och de hade räddat sitt barn. Det blir en lära för livet

.

Här är jag!

 Kommer här att lägga upp berättelser ur min egen barndom. Mest bara för att skriva av mig  Men det är förstås roligt om någon läser detta. Kommentera gärna mina rader. Det är roligt.

En majdag på 50-talet föds en flicka på ett litet sjukhus i den norrländska tätorent. En vanlig förlossning utan större problem.

Så är jag ute! Mor ser med öm blick på dottern hon nyss krystade fram. Mycket hår, svart och lockigt och flickan är faktiskt hårig ända ner på ryggen. En riktigt liten apa, tänker hon roat.

-          Jag ska ringa fadern och berätta, säger systern vid mors säng   

      Hon ger sig iväg med ett leende på läpparna.

Men kommer snart tillbaka, mycket förskräckt.

                  -          Förstå, hennes make, är ute och fiskar!

      Stämman är upprörd när hon blickar nervöst ner på sin patient. Hon är knapt villig att berätta hur likgiltig maken verkar vara. 

Min mor säger ingenting, bara ett Jaha och ler.  

Vill skaka på huvudet åt systern men kan inte göra det, inte synligt i varje fall. Men tänker: så roligt för oss. Då är älven öppen och han är upptagen med årets första nätfångst. Hoppas de får mycket fisk, han och brodern hans.

Hon längtar till att få stå vid hans sida igen. Koka siken han kommer med och få äta go´fisken med potatis, tillsammans med honom. Visserligen ärknölarna från förra årets skörd men det är de potatisar vi har. 
Åh snart, får jag återvända hem, med min lilla dotter. Men i minst sju dagar ska vi vara kvar, efter förlossning. Det är standard för förstföderskor.

Sommaren 1969.

Jag kastade ner mig i gräset och grät som om hjärtat skulle brista. Men mina kinder var redan våta, många gånger om. Från dagen jag hade förstått att det inte fanns någon återvändo.

På natten sov jag ingenting. För mina tankar flöt omkring i en desperat känsla av rädsla, sorg och uppgivenhet. Ändå fanns där ett deperat hopp om att allt bara var en mardröm. Tills, jag hörde surret, det tunga av en flyttbil och sedan det värsta,  det  mindre surret, av den lilla  personbilen jag så väl kände igen. Då var klockan 5 på morgonen och timmarna efter låg jag bara och hulkade i min säng.  Jag var ensam och skulle så gå i fortsättningen

Nu var vi tvingade att gå skilda vägar, ”Bibblan och Babblan”. Vi var tvillingsjälar, själsfränder och var bästa kompisar sedan många år och oskiljaktiga. Trodde vi. Vi var tretton och hade så väl behövt stöd av varandra under vår fortsatta ungdomstid.. Men våra gjutna vänskapsband slets av och dömdes till desperata handskrivna brev sända med post istället. Femtio mil emellan.

När jag masat mig upp efter den sömnlösa natten skulle jag byta på mitt marsvin. Jag skulle hämta gräs till mitt fyrbenta djur men där mitt i det gröna, sjönk jag ihop. I stället fick det långa gräset ta emot all den förtvivlan jag kände. Ingen såg mig där och jag minns solen och ett mycket vackert väder men trots det är minnet av den dagen fruktansvärt…. 

Recension av boken Urfödan, av Lilian Ryd.

Nyss utgiven på Ord&Visor förlag.

Det är en fakta och intervjubok om urgamla mönster i självhushållets vardag. I Lapplands inland.

Det är inte lätt att fånga verkligheten i forna tider när man inte har möjlighet att uppleva den själv. För hundra år sedan eller ännu längre tillbaka måste man få tillgång till säkra källor och där har Lilian Ryd varit mig till hjälp många gånger. Med sina böcker och på senare tid har jag även fått  kontakta henne när det blivit alltför många frågetecken.

I hennes fantastiska arbete med att intervjua och forska om det forna livet i Lappmarken är hon så nära verkligheten som det går att komma. Där får vi fascinerande glimtar av tillvaron och livet som levdes här, för tiotusentals år sedan.  Det känner man och man tror på vartenda ord hon skriver för det är ju verkliga människor hon har intervjuat och berättar om. Den unika kunskapen i att ”Förlossa kunskap vid köksbordet” som författaren och journalisten Göran Greider uttryckte efter han läst en text av hennes bror Yngve Ryd. Den förmågan har även Lilian Ryd fått och i sina dokumentationer,  har hon koncentrerat sig på Jokkmokks socken.

Min berättelse handlar ju om södra delen av Arjeplogs socken och under den tid jag behandlar hörde det till Västerbottens län. Men hon har förklarat för mig att det såg ut ungefär likadant i angränsande inlandskommuner. Hur det främst var befolkat av renskötare och bönder, eftersom de flesta var samer eller var ingifta i samisk släkt och att samiskan var det naturligaste språken. Där en viss skillnad fortfarande finns mellan olika språkområden.

I sin senaste bok ”Urfödan” utforskar Lilian Ryd maten, kultur, tradition, har inriktat sig på självhushållet och naturahushållet både hos renskötare och nybyggare. I hela den 357 sidor tjocka boken ger Lilian läsaren kunskap, nedärvda från långa tider tillbaka. Helt varnliga personer berättar här om matkunnande från så länge tillbaka som på 1700-talet. Här får vi till exempel veta att när månen är ny är fiskfångsten god, både på nät och att pimpla. Där beskrivs också hur tätörten kan förvandla mjölk till fil.

Exempel på den naturliga tonen i boken ger Ernst Olsson, född 1924. När han svarar på frågan om hur länge ekorren ska kokas, till ekorrsoppa.

-          Tills den är färdig, svarar han.

Boken har ett lättläst språk. Är man det minsta intresserad av mat och kultur är den en pärla. Jag rekommenderar verkligen den här boken. Jag tycker om den både som uppslagsbok och att förkovra mitt historiska intresse och att se hur det sammanfaller med nutiden.

 

Har här berättat att jag lyssnar en hel del på ljudböcker. Lovade att jag skulle göra små recensioner på de jag tycker om och det vill jag fortfarande, Även om jag inte varit synlig här på en längre tid, tänker jag nu återuppliva bloggen lite. 

Jag är ju en berättare, önskar förmedla intryck och det som känns viktigt för mig. I första hand om de små äventyr jag får göra. I verkliga livet kanske, på skogspromenaden, i fantasin eller när jag hör en bra ljudbok. En sån kan ta mig till otroliga höjder. Om den är bra, om uppläsaren är bra. Är historien rörig, svår att få grepp om eller ointressant, då lägger jag av att lyssna. Upptäcker plötsligt att jag följer ju inte med och då känns min tid dyrbarare än att slösa bort den på ingenting. Nej jag vill känna verklighet, jag är nyfiken och jag vill lära mig saker Jag vill upptäcka och förvånas över det inte visste. Jag vill se intressanta karatärer och ovana miljöer och jag vill bli betagen och blir jag det vill jag gärna dela med mig.

 Så till den senaste ljudboken, värd att nämna:

Det är: Vargarnas tid av  Elisabeth Nemert. Åh, vilket underbart reurscharbete hon måste ha haft,  jag är imponerad! Och Anna Maria Käll, är en underbar uppläsare, särskilt för en sån här bok. Vargarnas tid,  är  absolut en av de bästa jag någonsin tagit del av. Elisabeth har skrivit många historiska romaner och jag har nog läst de flesta av dem med god behållning. Men med den inlevelse och styrka den här boken har, är den bäst. 

I Sverige bildas världens första rasbiologiska institut för att skydda den rena svenska rasen och 1940, startar första världskriget. Världen runt Sverige är oroligt men landet står kvar som fritt, fast både Norge, Danmark och Finland snart är indragna i kriget. 

Vilken otroligt diplomatisk och klok stadsminister, Per-Albin Hansson, Sverige då hade. För att hålla ihop Sverige då, kan inte ha varit lätt.(mitt egna inlägg) 

Boken igen. När krigsbarn från Finland står i gränsövergången i Haparanda färdiga att slussas in i landet träffas journalisten Magdalena och militären Carl-Magnus där. De får uppleva både kriser och våndor men deras mod blir till många människors hjälp. 

Det här är en bok om mod och om att stå upp för de oskyldiga. Om att vägra lyda order och om gränser för vad människan klarar av. Men också om romantik och glädje i vardagen, mitt i kaos. Mitt i fasan över Hitlers utrotningsläger och i skräcken för att Sverige ska invaderas. Ändå spirar hoppet om att det goda ska övervinna det onda.  På ett briljant sätt visar Vargarnas tid läsaren hur det var att befinna sig mitt i nazisternas ohyggliga verklighet, Under 40-talet. Där finns också tre snövita vargar hos en skogvaktare och där visar sig en svart korp  i de svåraste situationer. De blir till symboler, för det godas kamp mot onskan och om ett hopp om fred som aldrig tillåts att dö.

Åh, att man ska vara så usel på samiskan.

Ikväll fick jag leta och leta och leta i mina böcker, anteckningar och källor efter

ordet för "isskorpa på backen" (problem för renarna att få tag på mat).

Till slut tror jag att jag fann rätta ordet. "Tjukke" (men om det är rättstavat vet jag inte)

Jag får nog gå till Umesamiskans sida på Facebook och fråga.

För det är ju Umesamiska som mina förfäder pratade.

och nu vet jag:

Tjuehkie = is på marken
Skilttjie = fastfrusen snö på marken (typ på renlaven)
Skárttie = isig snö fastfrusen i mossan

Fettisdag idag och vi blev bjudna på traditionell middag.

Blodpalt på ren, lingonsylt och älgmärgben. Mums!

Nu är det mycket ljusare om dagarna.

Solen klättrar nu över berget söder om oss och det mörknar först efter 17.00.

Nästan lite vårkänsla trots många minusgrader.

Så fort det gått!

Här sitter jag och skriver om dagarna. Jag har världens bästa kontorsstol. 

Min pilates boll med ett tovat sittunderlägg.

Recension av "Yoga är min terapi" av Janesh Vaidya och Malin Barrling

”YOGA ÄR MIN TERAPI”, utkom på Nordstedts förlag 2014.  

 

Yoga är min terapi, av Janesh Vaidya och Malin Barrling.

ISBN 978-91-1-305521-3

Kom ut på Norstedts förlag, 2014. Inbunden, 192 sid. 

Janesh Vaidya har tidigare gett ut

I det sista regnet (2010)

Ayurveda för ditt sinne (2011)

Maten är min medicin (2013)

För mer information om Janesh Vaidyas böcker och föreläsningar:

www.janeshvaidya,com

Här beskriver författarna Janesh Vaidya och Malin Barrling hur man kan hitta sina egna fysiska, mentala och själsliga krafter.

•        Janesh Vaidya, är en internationellt välkänd ayur veda-praktiker från Indien  Hans tidigare böcker: ”I det sista regnet”(2010), ”Ayur veda för ditt sinne” (2011).”Maten är min medicin” (2013), som han har skrivit med
•       Malin Barrling. är en Ayervedisk yogaterapeut, som vistas i Sverige, Indien och Kalifornien. Hon skapar anpassade yogaprogram för sina elever. 

I boken yoga är min terapi får vi lära oss att göra yoga så som den traditionellt utförs i Indien. Där utgår man från sin egen kroppstyp, vata, pitta eller kapha (ayur veda) . Där visas en helt annan inställning än vad vår svenska yoga lär oss i kurser och gym.
Här får vi  lära sig att sätta ihop ett eget yogaprogram som man enkelt kan utföra på egen hand.
I boken presenteras också  olika övningar med sina variationer beroende på vilka problem vi har.
Vi får beskrivningar på 53 olika sjudomsbesvär och obalanser vilka kan läkas eller mildras genom olika övningar.

Men den innehåller också

• Livskunskap, hur man kombinerar yoga med ayur veda och de vinster man kan uppnå med det.
• Vad yoga är, meditation och andningsövningar. Hur man kan leva ett yoga liv och hur man hittar tid med yoga.
• Vi får även veta vilka risker det finns för olika övningar för alla är vi ju olika.

Det bästa med boken är att det visas många alternativ på övningar, hur man undviker att göra fel.och och vad vi kan förvänta oss av de olika övningarna. .

Positivt är också att de svenska namnen finns vid övningarnas presentation och att även de svenska namnen finns med i ordlistan, sist i boken.

Sämst med boken, är alla Indiska namn men med ihärdighet och nyfikenhet får man till slut grepp om vad de står för.

Själv har jag plöjt igenom det mesta i boken.

Med ett stillasittande jobb delar jag med många andra ett stelt och ömt parti i den övre delen av ryggen, Men nu har jag gjort mig ett eget mycket effektivt yogaprogram, med hjälp av boken "Yoga är min terapi", vilket jag försöker genomföra minst ett par gånger i veckan och det lindrar märker jag.

Hur mycket får tiden utvisa men vad jag vet är att Yogan har en filosofi jag gärna ställer upp på.

ATT BEVARA SINNET RENT

ATT VARA SIG SJÄLV

INTE PÅVERKAS AV ANDRA,

ELLER AV FAKTORER I OMGIVNINGEN.

Dit räknas också

ICKE-VÅLD och SANNING .

Därför tycker jag mycket om denna bok.

Namaste! 

Att dricka brunn, var en känd behandling för hälsa och mot sjukdomar och smärta, på 1800-talet.

Utanför i Arjeplog finns en källa vatten, som blev vida känt för sitt helande vatten i början av 1800-talet. När vattnet analyserades i laboratorium ansågs det lika värdefullt och näringsrikt som det från Loka, Porla och Medevi brunn. Folk vallfärdade dit både långväga ifrån och nära. För att lindra och bota smärtor och sjukdomar. Lapplandet hade fått en egen hälsobrunn.

Man kan undra vad det berodde på att den inte fortsättningsvis blev lika erkänd som sina gelikar söder ifrån.

Om de gick igenom denna huskur på 2 veckor, var det mycket viktigt med motion också. Därrför var en stig på ung. en kilometer iordningställd för patienterna. Kunde de inte vandra den sträckan var en gunga uppsatt.bredvid källan. Den kunde de krassliga gunga i.. Men var de så dåliga att de inte ens kunde ta sig dit, fick någon hämta vatten åt dem. I så fall fick de istället använda gungstolen i den bondes hem, där de bodde under behandlingstiden. Där fick de gunga själva eller med hjälp. 

Synen på sjukdomar och behandlingar var ju en aning annorlunda då  och  visst, tron kan försätta berg. Men folk trodde att det hade en  helbrägdagörande verkan och då får vi väl tro det. Många gånger var det nog den enda behandling som kunde ges..

Men jag inbillar mig att dricka brunn inte var en behandling för alla. Utan mer för de besuttna.